I bland får vi höra att facket är negativa av princip. Att vi inte behöver lyssnas på, för vi säger ändå bara nej till allt. Inget kunde vara mer fel. Vi företräder våra medlemmar. Deras åsikter är våra åsikter. Och när det gäller den nya klass VII-utbildningen, där regeringen föreslår att 36 månaders sjötjänstgöring ska ersättas med sex månaders handledd praktik, är våra medlemmar bekymrade.

Naturligtvis är vi glada över att resten av samhället verkar ha fått upp ögonen för det som kallas inre vattenvägar, det vill säga att det går att frakta både passagerare och last med båt istället för att sitta fast i köerna på Essingeleden. Och självklart har vi full förståelse för att det kräver fler sjöbefäl. Våra medlemmar vill gärna ha kompetenta kollegor som kan lösa av dem så att de får möjlighet till tillräcklig dygnsvila, semester och möjlighet att stanna hemma när de är sjuka, det är vi inte på något sätt motståndare till. Men våra medlemmar har ett antal farhågor som är viktiga att ta på allvar.

För det första är sänkningen från 36 månaders sjötid till sex månaders praktik minst sagt en drastisk förändring. Anledningen till den långa sjötjänstgöringen är bland annat att det blivande sjöbefälet ska få uppleva många olika situationer till sjöss. Att framföra ett fartyg, såväl som att lägga loss och lägga till är inte samma sak i fint väder som i storm. På samma sätt finns det avsevärda skillnader mellan att framföra ett fartyg på sommaren och på vintern. Med sex månaders praktik hinner eleven inte uppleva alla årstider. Därför är Sjöbefälsföreningens förslag att praktiken bör vara minst tolv månader.

För det andra är frågan vem som ska handleda dessa praktikanter? Våra medlemmar i skärgårdstrafiken är ofta själva på bryggan. Där har de ansvar för fartyg, besättning, passagerare, eventuell last och att passa tidtabellen. Utöver detta ska de nu också genomföra en så kvalitativ praktik att det man tidigare lärde sig på 36 månader nu ska rymmas på sex månader. Det säger sig självt att det inte är möjligt. Handledarna måste få en rimlig mängd extra arbetstid för att kunna göra ett bra jobb. 

För det tredje är det inte samma sak att vara en bra befälhavare som att vara en bra handledare. När förslaget lägger större vikt på goda handledare förutsätter vi att tanken är att alla som ska handleda elever också vill handleda dem samt får en bra handledarutbildning och en rimlig ersättning för det extra arbete som det medför.

I Uppsala, där jag bor, står på universitetet ett citat av juristen Thomas Thorild som studerade där på 1700-talet: ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”. Självklart ska vi tänka fritt i hur vi löser problemet med kompetensförsörjningen till sjöss, men vi ska inte göra det på bekostnad av vare sig passagerarnas säkerhet eller befälhavarnas arbetsmiljö. Låt oss istället tänka rätt. Förläng praktiktiden till tolv månader, se till att det finns utbildade handledare som får både arbetstid och ersättning för uppdraget samt att det baserar sig på en frivillighet, så kan vi på facket också vara positiva.

Denna krönika publiceras också i nr 4 2024 av Sjöfartstidningen, som ges ut den 26 april.