Studenter som går ombord på sin praktik måste tas väl om hand, skriver Cecilia Österman. Fartygen på bilden har ingen koppling till ämnet.

Fotograf: Christopher Kullenberg Rothvall

Jaha, kommer du idag?

”Jaha, kommer du idag?” sa jag ogenomtänkt till en student som plötsligt stod i kontrollrummet. Han var där för att göra sin praktik och jag skulle bli hans handledare under de kommande månaderna.

Denna lite tveksamma inledning blev inte bättre av att jag missuppfattade hans namn och därför kallade honom för något helt annat. I en vecka, innan min kollega undrade vem jag pratade om.

Nu tror jag det blev en hyfsat bra praktik ändå till slut och så vitt jag vet jobbar han som fartygsingenjör själv nu och vet precis vad som är viktigt när nya studenter och medarbetare ska välkomnas.

Det är över 15 år sedan det här utspelade sig och jag har förutsatt att rutiner och kommunikation mellan landorganisation och fartyg kring studenternas fartygsförlagda praktik och introduktion av nya medarbetare har utvecklats rejält sedan dess. Särskilt med tanke på de senaste årens larm kring sjöfartens bristande kompetensförsörjning och hur branschen kan locka fler kvinnor och män till sjöfartsutbildningar.

Jag blev därför både förvånad och lite ledsen när jag ser att samma olyckliga citat som jag själv yttrade en gång återkommer bland citaten i en färsk undersökning av sjöingenjörsstudenters upplevelse av sina praktikperioder:

Jaha, kommer du idag? En kartläggning av sjöingenjörsstudenters upplevelse av den organisatoriska och sociala arbetsmiljön ombord under sin fartygsförlagda praktik heter undersökningen, som är utförd av Johan Granlund och Carl Persson vid Sjöfartshögskolan.

Det är 18 studenter i avgångsklasserna 2019 och 2020 som har intervjuats om sina erfarenheter av praktiken och i vilken utsträckning det påverkat dem att vilja fortsätta jobba till sjöss. Samtalen har kretsat kring hur kontakten varit inför praktiken, bemötande ombord, arbetstider och arbetsbelastning, samt framtida yrkesval. Det är viktigt att lyfta att överlag har det funkat bra. Alla kom ombord, överlevde och oftast har de haft det bra, till och med jättebra. Men visst finns det lite att fila på.

Tänk dig själv att du står där lite osäker och förväntansfull och möts av orden: ”Jaha, vem är du? Vad gör du här?”. Och visst vill vi ha självständiga och handlingskraftiga maskinbefäl men inte ska väl ny personal behöva gå ensamma och leta efter tomma hytter där de kanske ska bo?

Det var ingen där och tog emot oss utan vi gick ombord, knallade in och hittade mässen, hittade en kock som säger att ni förmodligen ska bo en trappa upp. Så vi hittade några tomma hytter och installerade oss och sen tog det väl ett par timmar till innan vi faktiskt mötte någon ur besättningen som kunde ta emot oss och säga hej.

Student i undersökningen

Det som slår mig mest när jag läser resultaten är hur låga förväntningar studenterna har. Vad säger det om branschen och framtidens rekrytering när unga på väg in i yrket säger att de trodde att det skulle vara värre, att det skulle vara en ännu hårdare jargong?

Av dem som intervjuades så är det fyra sjöingenjörer som inte vill sätta sin fot på en båt igen. Det berodde inte på bristande introduktion utan på att aldrig få känna sig som en i gänget:

”Ja men även om man är fem månader ombord på en båt så är man inte en av gänget. Så man är helt själv där liksom och ändå har en massa press på sig och så där. Då kände jag att det här behöver jag faktiskt inte utsätta mig för igen. Och det var väl då jag mer bestämt sa att, nej men jag går i land. Jag tänker nog inte ens testa på det här.”

Student i undersökningen

Ytterligare några sjöingenjörer vill helst inte tillbaka till vissa fartyg om det kan undvikas. De hade upplevt skitsnack, hat och konflikter som ledde till att besättningen undvek att prata med varandra. Ovanstående är inte bara olustigt, det utgör uppenbart en säkerhetsrisk.

Det finns många studier från både Sverige och utomlands som visar på arbetsmiljöns betydelse för vår hälsa, arbetstillfredsställelse, arbetsmotivation och vår önskan att stanna på en arbetsplats och i yrket. Vi vet att den första introduktionen är viktig. Både för själva välkomnandet och för att det också påverkar olycksfallsrisken. Det är därför vi har krav på familiarization i STCW. Vi vet också att tydlighet kring vad som ska göras, uppställda mål och rimlig tidsåtgång minskar risker för stress och ohälsa och ökar arbetstillfredsställelsen.

Den 12 juni tar ett nytt gäng flygfärdiga och förväntansfulla sjöingenjörer och sjökaptener sin examen. Tyvärr får vi fira dem via Zoom istället för i Kalmarsalen. Andra mönstrar på för ännu en praktik. Då passar det väl bra med några konkreta tips som Johan och Carl bjuder på i sin rapport:

  • Förbättra studenternas onboarding genom att:
    • Ta fram en introduktionsplan
    • Ge dem bakgrundsinformation innan påmönstring
    • Tydligare reseinformation
  • Planera för att kunna genomföra familiarization så snart som möjligt
  • Skapa tydlighet om vilka arbetstider som gäller ombord
  • Samtala med studenterna om förväntningar och arbetsuppgifter
  • Se till att handledare ombord är trygga i vad som gäller och har verktyg för sitt ledarskap.

Just nu förs diskussioner på politisk, myndighets- och branschnivå om hur vi ska lyckas rekrytera unga människor till transportbranschen och till sjöfarten. Ett litet steg i rätt riktning är att ta hand om dem som redan sökt sig hit. Välkomna dem ombord, se till att de får förutsättningar att vara sitt bästa jag, arbeta och utvecklas.

Kommentarer

  • Roger Francsics

    Bra initiativ Johan och Carl. Väl skrivet Cecilia. Jag har känslan att det redan är och kommer att bli ännu större brist på just ingenjörer om man redan på första båten bestämmer sig för att gå i land.
    Då känns det onekligen dumt att urlaka sig själv på det här sättet när man har världens chans att skola in och pröva nytt folk via den fartygsförlagda urbildningen.

  • Torbjörn Tengsvall.

    Innan man läser fler år teori vore det nog bra om man kunde gå ut och prova på om skulle kunna trivas till sjöss.

  • Mikael Mattsson

    Torbjörn Tengsvall: Både på Chalmers och Kalmar går studenterna ut på sin första praktik rätt tidigt in på sin utbildning, redan första året och får då möta verkligheten ombord. Möjligheterna för att som ”outbildad” få ett sjöjobb på däck eller i maskin är nästintill obefintlig om du inte känner någon i något rederi.

  • Erik

    Bra skrivet Cecilia vad man dock inte skall glömma är att man skurit ner på båtarna så pass mycket
    att folk ligger och sover pga lång arbetes pass,jag har haft ett antal elever och det är inte alltid jag är nöjd över både hur dom beter sig dvs uppfostran samt deras nonchalans inför yrket,detta är och kommer att förbli ett traditions bundet yrke ser dock att traditionerna ändras och försvinner vilket är synd, samt så kan jag hålla med om att det kan vara bättre planering runt om eleverna
    sen är det självklart skillnad beroende på vilket fartyg och rederi du hamnar på men det du skriver på minner mig om hur det var första gången man skulle kliva ombord man fick en rost hacka i handen och det är middag kl 5 jag överlevde det allt har att göra med egen inställning kärleken till jobbet ,det finns bra stunder och dåliga vissa tycker man om vissa inte men som sagt egen inställning är det viktigaste och att inte sätta upp förstora förväntningar dom två första veckorna,sedan så passar inte detta yrke all det skall man komma ihåg-har upptäckt att det finns en förkärlek till att använda titlar och att många tror att dom är Kaptener och chiefar så fort dom avslutat skolan, man skal nog klargöra vad denna titel innebär/ansvar och hur många år man måste segla för att bli behörig.
    MVH
    Erik

    • klas

      bra tankar Erik helt rätt krävs att man vill själv, mitt första möte med förste maskinisten ”ta en levang o en pyts o vaska där borta” inte alltid en dans på rosor.
      klas

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.