Sänkande kräkbehandling och slevjävlar

Nu är det nytt år och ny termin. För många sjöbefälsstudenter innebär det också att det är dags att lämna skolans trygga värld och ge sig ut och trampa däck, ibland för allra första gången någonsin. Jag som har varit iland några år nu ser gärna tillbaka på mina sjömansminnen i ett lätt rosarött skimmer. Till och med diskandet av separatortallrikar och maskinhaverier framstår idag mest som småmysigt och karaktärsdanande. Framförallt gläds jag åt alla trevliga stunder ombord och iland i sällskap med de fantastiska människor jag har haft förmånen att arbeta, umgås, skratta och ibland gråta tillsammans med. Det är ett varierande persongalleri vill jag lova och alla har de haft något att lära mig. Åren till sjöss har verkligen berikat mitt liv!

Tyvärr är det inte alla förunnat att få känna så här. Även om de flesta studenter kommer tillbaka till skolan med idel positiva erfarenheter är det varje år ändå några som drabbats av de mest märkliga händelser. Våra studenter har fått byxorna neddragna – både bokstavligt(!) och bildligt talat. De har fått sitta barnvakt åt seniorbefäls medföljande barn på arbetstid, fått ovälkomna nattliga besök i hytten och fått höra att arbetsbetyget kan uppgraderas i utbyte mot olika sorters tjänster.

Men de kanske svåraste fallen är de som involverar diverse subtila straffsanktioner och social isolering. Man saboterar och försvårar för någon att utföra sina arbetsuppgifter och undanhåller information. Andra blir behandlade som luft. Det suckas och himlas med ögonen om man säger något och hälsningar förblir obesvarade. En del händelser har varit direkta brott mot arbetsmiljölagen, andra i gråzonen för det lagliga men definitivt brutit mot allmänna heders- och moralbegrepp om hur vi bemöter våra medmänniskor. Det kan även utgöra en sjösäkerhetsrisk i de fall man till slut inte vågar fråga hur en arbetsuppgift ska lösas.

Ibland är det svårt att fånga upp signaler om att allt inte är som det ska. Kvinnliga studenter som drabbats ser det ofta som en genusfråga och det är då naturligt att vända sig till skolans jämställdhetsombudsman. Men inte alltid. För vem vill vara ett offer? För de manliga studenter som behandlas illa känns det inte lika självklart vart man ska vända sig och många lider därför i det tysta, några väljer att hoppa av.

När vi under arbetsmiljökursen för blivande sjöingenjörer gick igenom Arbetsmiljöverkets regler om kränkande särbehandling fick jag en gång frågan: ”men du, om chiefen är lika jävlig mot alla, gäller den här lagen då? Då är det ju inte fråga om särbehandling?” Bra fråga. Är det bättre att alla blir illa behandlade? Ur en studentuppsats i samma kurs läser jag: ”att bli körd med och kallad för slevjävel är något man får räkna med”. Varför det? Och vad sänder det för signaler till nykomlingarna i branschen?

När man väljer att läsa något av sjöfartsprogrammen väljer man inte bara en utbildning, man väljer en identitet. När vi stillatigande accepterar andras dåliga beteende utan att säga ifrån riskerar vi att cementera och reproducera problemet istället för att lösa det. Sjöfarten är världens mest globaliserade bransch och mångfald är inte bara charmig utan direkt nödvändig för utvecklingen av nya perspektiv, tankar och idéer. Så ta hand om våra studenter som du själv skulle vilja bli behandlad, oavsett bakgrund. Ge dem en bra introduktion och lärande. Bejaka mångfald, inte enfald.

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.