Dopfest för dubbla tankers

Åländska Lundqvist Rederierna (samlingsnamnet för Rederi Ab Hildegard och Ångfartygs Ab Alfa) ställde i torsdags till med dopfest på andra sidan jorden. Det omfattande nybyggnadsprogram som presenterades för något år sedan är på väg att bli riktiga Aframax-fartyg och vid Sumitomovarvet i Yokosuka, Japan, genomfördes därför ett dubbeldop med inresta gäster.

M/T Sword fick sitt namn av Mariehamn stads stadsarkitekt Sirkka Wegelius som är maka till Fred Wegelius, styrelsemedlem och fjärde störste ägare i Ångfartygs Ab Alfa. Sword går omedelbart i trafik och är på väg till Indien för att hämta gasolja för den europeiska marknaden. Sword är även namnet på en äldre och framgångsrik tanker som gick för rederiet på 1970-talet. Hon tjänade bra med pengar men var också inblandad i en tragisk olycka i Engelska kanalen den 30 september 1974. Sword kolliderade med amerikanska supplyfartyget Florida Marin som sjönk omedelbart och tog maskinmästaren och befälhavaren med sig i djupet. De övriga fem besättningsmedlemmarna räddades av Sword som skadades i fören men kunde fortsätta färden. Ingen person skadades på Sword. M/T Sword blir det tionde fartyget i den Lundqvistska flottan just nu.

M/T Lancing döptes vid samma tillfälle av Kati Eriksson som till vardags jobbar på Ålandsbanken och är maka till Kenneth Eriksson, styrelseledamot i Rederi Ab Hildegard. Även Lancing är ett gammalt Lundqvistsnamn, hon köptes 1960 av legendariske redaren Frank Lundqvist, pappa till dagens vd Ben Lundqvist, för 250.000 pund och skulle bli en av de många guldkalvar som genom åren passerat rederiets balansräkning. Den nya M/T Lancing är ännu inte färdigställd och förväntas bli levererad i november.

Förutom Sword och Lancing ska en tredje Aframax-tanker byggas för Lundqvistarna i Japan. Hon är något större än de sex systrar som hittills byggts och beräknas vara klar i februari nästa år.

Att bygga tankers är långt ifrån gratis men Lundqvist Rederierna har gjort det till princip att bygga med egna pengar och hålla kontorsdörren vid Esplanaden i Mariehamn stängd gentemot utomstående finansiärer. Rederiet är i det närmaste översolitt och hör över tid till Finlands mest framgångsrika företag och Mariehamns stads allra största skattebetalare.

Därför är överraskningen stor inför bolagsstämmorna den 27 augusti. För första gången på väldigt länge tvingas sjöfartsrådet Ben Lundqvist redovisa förluster för de båda rederierna han chefat för sedan 1995. På rörelsesidan har en vinst på 15 miljoner förvandlats till en förlust på 5 och på bokslutets sista rad har en sammanlagd vinst på 18,1 miljoner euro blivit en förlust på 3 miljoner. Detta drabbar ingen fattig, kvar i kassan och på banken finns till exempel fortfarande 91, 5 miljoner euro.

På Ålands Sjöfarts hemsida finns båda rederiers bokslut att läsa.

Klart för segelfest på Åland

Boka sommaren 2021 för ett besök till Mariehamn på Åland – det är dags för Tall Ships Race. Du kommer inte att bli besviken och du får med dig hem ett minne som varar för hela livet. Det vankas nämligen en grovkalibrig segelfartygsfest i staden där hela världens största seglande flotta en gång fanns. Från den tiden finns fortfarande många minnen kvar, främst i form av Pommern (världens sista fyrmastade bark i originalskick) men också innanför Ålands sjöfartsmuseums nyrenoverade väggar.
I Mariehamn är sjöfarten en självklar del av vardagen. Staden är en av Östersjöns allra mest trafikerade hamnar och det åländska näringslivet står och faller med intäkterna från shippingen och infrastrukturen som gör Åland till en del av både Finland, Sverige och Estland. Här finns Östersjöns tydligaste sjöfartskluster och hit vallfärdar branschfolk varje vår för att delta i Sjöfartens dag.
Sommaren 2021 kommer jättearrangemanget Tall Ships Race till Mariehamn tack vare en genomarbetad ansökan till Sail Training International som äger arrangemanget. Hela pressmeddelandet och en karta över rutten finns att läsa på den här länken
Rekordet hittills är 139 fartyg som är med och tävlar. Det behöver alltså inte ens säga, men Mariehamn siktar såklart på 140!
På Åland sker festligheterna från torsdag den 22 till söndag den 25 juli 2021. Fartygen kommer då från Tallinn och laddar för den sista och längsta etappen som avslutas i Stettin i Polen.
Trots att det återstår tre år till det stora kalaset är förberedelserna redan i full gång. I slutet av denna månad reser representanter från organisationskommittén till norska Stavanger som är en av årets värdstäder för att diskutera planerna för Mariehamn i detalj.
Med dessa ord vill jag passa på att önska alla kära läsare en riktigt skön sommar och hoppas verkligen vi ses 2021!

Till auktion för Mercy Ships

Om mindre än två veckor, den 24 maj, är det dags för Sjöfartens dag i Mariehamn. Då kommer närmare 600 delegater och över 120 utställare till Åland för att under en intensiv dag lyssna till föreläsningar av högsta världsklass och träffa gamla och nya kunder, leverantörer, kolleger eller bara rätt och slätt kompisar.

Affärer börjar som bekant med ett möte och sådana sker i mängder under Sjöfartens dag – av många kallad ”Finlands viktigaste sjöfartsdag”. Årets program är som vanligt fullspäckat och kan läsas här. Är du nyfiken på vem som deltog i fjol finns ett massivt bildmaterial att bli glad av.

Förutom alla seminarier, möten, diskussioner och allt annat ordnas mot slutet av dagen en välgörenhetsauktion där alla intäkter går till den världsomspännande välgörenhetsorganisationen Mercy Ships med kontor även i Sverige och ett strategiskt samarbete med Stena som lett till prestigefyllda priser.

Var med du också och gör skillnad för de som har det värst, köp något fint och låt pengarna gå till något gott. Här kan man läsa mer om auktionen och Mercy Ships.

Ses på Åland!

Viking tar vinden till hjälp

Den första april berättade Viking Line för första gången om sina planer att använda uttjänta hyttlakan för att konstruera ett segel med vars hjälp fartyget skulle drivas framåt. Skämtet väckte både förvåning, skratt och sneda leenden – precis som Wasalines planer på äkta cykelkraft. Fast sanningen var inte så väldigt långt borta i Viking Lines fall.

Från och med i morgon torsdag den 12 april blir en del av segeldrömmen verklighet. Tack vare installationen av ett så kallat rotorsegel ombord på M/S Viking Grace räknar rederiet med att minska mängden utsläpp med imponerande 900 ton per år på sin rutt mellan Stockholm och Åbo med stopp på Åland. Här kan man läsa mer om detta i Sjöfartstidningen.

Rotorseglet baserar sig på den så kallade Flettnertekniken som utnyttjar Magnuseffekten på ett sätt så fartyget hämtar kraft ur den vind som blåser. Den uppfinningen har fascinerat och utmanat sjöfarare ända sedan upptäckten för etthundra år sedan. Alla vet att den i princip fungerar men bara en tillverkare har de facto gjort verklighet av teorierna och dessutom fått utrustningen att hålla. Det är det finländska bolaget Norsepower som gjorde den första installationen av sitt rotorsegel på Bore Ltds fartyg M/S Estraden i november 2014. Om detta har Ålandsbloggen berättat tidigare.

Ombord på  Estraden finns i dag två rotorsegel men det idealiska vore dubbelt så många, enligt Bores Vice President Jörgen Mansnerus:

”Med fyra segel maximerar man framfarten och slipper eventuell avdrift”, säger han.

Det har också visat sig att det handlar om stora krafter när förhållandena är gynnsamma. Som mest har Estradens två segel producerat 1,5 megawatt i 15 meter per sekund.

Stärkta av framgångarna har Norsepower nu också installerat ett nytt segel på Viking Grace och står i beråd att rulla ut en del av sitt koncept på Maersk Tankers, här finns mer om det projektet. Sedan tidigare står det också klart att Viking Lines fartygsbygge som inleds i Kina i höst ska förses med dubbla rotorsegel.

Så vad ska man alltså tro? Är detta flipp eller flopp?

Jag fördrar flipp, vind är en källa som aldrig sinar och inte smutsar ner. Erfarenheterna från Estraden har varit synnerligen goda med bränsleinbesparingar på uppemot fem procent per år. För lastfartyg och oljetankers är detta det viktigaste skälet till att man testar. Nästan lika betydelsefullt är att stå redo den dag ännu hårdare regleringar än i dag läggs på den internationella sjöfarten. Fossila bränslen är på utdöende och miljömedvetenheten stark.

När det gäller passagerarfartyg som Viking Grace ska man inte underskatta konsumentkraften, i det nya rotorseglet får Viking Line ytterligare ett skäl att berätta sin hållbarhetsstory i syfte att locka de medvetna gästerna – och de blir allt fler – ombord på de röda fartygen.

 

 

Glad påsk från Åland!

Sitter som så ofta ombord på M/S Rosella på väg från Mariehamn till affärsmöten i Stockholm. Vid inloppet till Kapellskär ligger spridda isflak som på inget vis förhindrar framfarten. Vädret är lugnt och solen skiner från en klarblå himmel. Det är alltså upplagt för lugn och ro och spridda tankar av positiv karaktär.

Till exempel är det väldigt bra att alla parter tog sitt förnuft till fånga och ställde in den aviserade strejken i finländsk sjöfart. Samhällen behöver i generell mening mer entusiasm och insatser, inte mindre.

På Åland ser vi just nu också väldigt mycket fram mot torsdagen den 24 maj då shippingfolk från hela världen kommer till öriket för att vara med i Sjöfartens dag. Redan nu är mer än etthundra utställare anmälda vilket är rejält många fler än i fjol. Denna skandinaviska sjöfartsdag växer för varje år och många är det affärer och samarbeten som startat med ett möte i sjöfartsstaden Mariehamn.

Det finns också skäl att glädjas över den svenske och finländska och åländske stjärnkocken Michael Björklund som är ett urstarkt varumärke och nu också ska komponera buffébordet ombord på M/S Wasa Express.

Man väljer sist och slutligen själv hur livet ska vara och dagar som denna finns bara uppsidor. Ska man dessutom tro väderprognoserna väntas fint flygväder för alla de som ska till Blåkulla medan vi andra får svårt att stanna inomhus.

Från oss alla till er alla, ha en fin påsk och njut av eventuell ledighet!

Fartygssystrar lämnar Åland

Fram till för någon vecka sedan fanns systerfartygen M/S Forte och M/S Largo på Rederi Ab Lillgaards hemsida. I dag är de borta och endast M/S Fjärdvägen finns kvar. Det är dock inte vilket fartyg som helst, Fjärdvägen är livlinan mellan Ålands och det finländska fastlandet, Nådendal. Ombord transporteras exempelvis mellan nittio och nittiofem procent av det åländska livsmedelsbehovet.

Fast i dag handlar det om Forte och Largo som i slutet av februari såldes av ägarbolaget Oy Maniola Ab Ltd vilket ingår i Eriksson Capital-koncernen som också är största ägare i Rederi Ab Lillgaard. Systerfartygen Forte och Largo levererades 1989 respektive 1990 till holländska Kustvaartbedrijft Moerman som hyrde ut fartygen till  åländska Bror Husell Chartering för att sättas i trafik för Transfennica mellan Finland och England. Fartygen var på olika sätt originella med sidoport i fören för det undre lastrummet och akterport till mellandäck. Det vet Torsten Grandell att berätta, han planerade fartygen tillsammans med redaren Bror Husell.

– En av Brors tankar var att trimmet skulle hållas stabilt när undre rummet fylldes akterifrån och mellandäck från fören. En annan fundering från Bror var pontonluckor både på väder- och mellandäck vilka hanterades med en enkel traverskran som löpte på väderdäck. Tanken var att fartygen även skulle fungera som konventionella LoLo-fartyg, skriver Grandell i en kommentar.

Under åren i Transfennica-trafiken blev just LoLo-konceptet sällan utnyttjat.

År 1994 såldes bägge fartygen till B&N Nordsjöfrakt och gick bland annat i trafik för Finnlines. Elva år senare återvände Forte och Largo till åländska ägare då Rederi Ab Lillgaard 2005 köpte båda med visionen att växa till ett slags åländskt folkrederi med lastfartyg som specialitet. Några år därefter slog dock lågkonjunkturen till och rederiet fick allt svårare att klara sig i konkurrensen. De senaste åren har fartygen legat upplagda.

Rederi Ab Lillgaard startade 1966 med M/S Lillgaard som enda fartyg och med affärsidén att forsla åländsk flis till cellulosaindustrin i Gävle. Det gjorde man fram till år 2013 då Navalis tog över och fortfarande sköter om. Här är ett reportage om hur åländsk flis blir svenska mjölktetror.

Bland fartygen som Rederi Ab Lillgaard ägt genom åren finns även M/S Hoburgen som låg upplagd i Mariehamn mellan 2010-2015 då hon såldes till grekiska Ryan & Son Plc Corp som gav henne namnet La Caracola. Här är en text om fartyget från dagen då hon lämnade Åland.

  • BP Svara

    I Finnlines trafik hade man alltid maxantal 40″ containers på luckorna. Kan inte ha varit något överlopps GM då.

Minnesmärke för Vikinggrundare

Det är faktiskt ingen överdrift att utnämna äkta paret Gunnar och Ellen Eklund till grundare av den enorma färjetrafik som i dag knyter samman Sverige med Åland, Finland och Baltikum. Tack vare trafiken är vår del av Östersjön välmående och intensiv. Det åländska samhället och Mariehamns stad har massor att tacka det strävsamma paret för och snart ska det synas även i stadsbilden.

 

Tack vare en motion av stadspolitikern Roger Jansson och ett idogt arbete av en grupp som kallar Vikingseniorerna med Ralf Hellman i spetsen har man tagit fram ett förslag till minnesmärke som ska placeras mitt i Esplanaden mellan Viking Line-kontoret på Storagatan och Norra Esplanadgatan där paret Eklund upprättade det första kontoret.

 

Verket blir cirka två och en halv meter högt och ska stå klart senare i år.

 

Sjöfartsrådet Gunnar Eklund avled 2009, 92 år gammal. På den här länken kan man läsa en längre minnestext som skrevs av Roger Jansson.

 

Hustrun Ellen Eklund avled 2011 i en ålder av 97 år. Jag skrev själv texten till hennes minne:

 

Hon gjorde Viking till en ”mänsklig linje”

För två år sedan avled mannen som skapade Viking Line, sjöfartsrådet Gunnar Eklund. I torsdags följde hans hustru som också skapade Viking Line efter. Ellen Eklund blev 97 år gammal och hedrades med flagghalning vid rederiets huvudkontor i Mariehamn.
 
Pensionerade avdelningschefen Ellen Alice Eklund (född Dahlsten) från Mariehamn avled torsdagen den 17 mars i en ålder av 97 år. Hon föddes i Lemland, Knutsboda.
Med henne försvinner den andra hälften av ett par som förändrade resandet mellan de nordiska länderna. När Ellen Eklund lämnat det jordiska är den sista av dem som i praktiken skapade Viking Line borta.
Ellen Eklund byggde tillsammans med framlidne Gunnar Eklund det rederi som i dag heter Viking Line och är en jätte i trafiken på Östersjön.
 
Fast från början var det mode den unga Ellen ville ägna sig åt. Efter skolan arbetade hon för sin faster, Alice Gustafsson, i dennes modebutik i Mariehamn. När barnen Marie-Louise och Nils-Erik föddes stannade hon hemma med dem.
Men när maken Gunnar Eklund på allvar bestämde sig för att starta bilfärjetrafik mellan Finland, Åland och Sverige ställde sig hustrun Ellen Eklund vid hans sida och vek aldrig därifrån.
Resultatet av det samarbetet blev ett rederi som först tog upp kampen med branschjätten Silja Line och sedan slog ut den. Det var på sätt och vis ett slag mellan synen på människor. I en intervju förklarade Ellen Eklund varför det är viktigt för henne att Viking Line förblir ett mänskligt rederi. Hon reste med Silja Line när barnen var bara 5 och 3 år gamla.
– Vi fick ingen hytt. Mariehamnarna fick sällan hytt. Istället satte jag mig med barnen på nedersta trappsteget ner mot hyttavdelningen. Barnen var alltid väldig snälla när vi reste. De låg med huvudena i mitt knä för de var mycket trötta. Men där fick vi inte stanna. En hyttvärdinna kom. ”Barnen sover. Kan vi inte få sitta kvar”, frågade jag. ”Nej, de kan börja skrika och väcka hyttgästerna”, svarade hon. Jag minns att jag berättade att det inte är nån risk för jag visste ju att de skulle sova lugnt och gott i mitt knä. Men hon accepterade ändå inte min vädjan, utan vi var tvungna att gå därifrån, berättade Ellen Eklund.
 
Det var i det Eklundska hemmet som vägen från ett fåmansbolag till en jättekoncern tog sin början. Året var 1959 och optimismen inför framtiden stor. Och såklart oviss.
Med de små stegens politik startade makarna Eklund trafiken. Det blev långa dagar och korta nätter. Inte att förglömma både små och stora problem som måste lösas. Inte minst barnens skolgång vid sidan av marknadsföringen, som alla andra föräldrar hade även Ellen Eklund dåligt samvete för att inte alltid vara med barnen.
– Det känns ännu att man inte räckte till på något sätt. Som att jag försummade dem, fast jag hade med dem så mycket det bara gick. Hemma hjälptes vi alla åt. Visst hade vi bra kontakt med varandra, men det är inte samma sak som att vara hemma om kvällarna, sade Ellen i en intervju i samband med pensioneringen.
 
Det var många saker som måste göras från början. Bokningssystem fanns inte utan måste skapas, inköpsrutiner göras upp, folk anställas och tusen andra saker.
– Det var ju en helt ny bransch. Allting var totalt nytt och pionjärandan blomstrade, beskrev hon själv de första åren i samband med 90-årsdagen 2003.
Efterhand tog Ellen Eklund ett järngrepp om den administrativa sidan av det växande företaget. Bokningen, biljettförsäljningen och redovisningen blev hennes områden och livsuppgift. Och vid sidan av dessa skötte hon också textilinköp och inredningsdetaljer till fartygen. Hennes sista fartyg som hon var med om att inreda var Cinderella som i dag kryssar mellan Stockholm och Mariehamn.
Det var 1989. Året efter bestämde sig Ellen Eklund för att ta pension, 77 år gammal. Fritiden tillbringade hon tillsammans med maken Gunnar. De reste gärna och läste mycket tills dess att ögonen inte längre lydde.
Ellen Eklund drabbades av en stroke under fjolåret och var sängliggande de sista månaderna tills hon med sina barn intill sig tog farväl på torsdagen.
Närmast sörjande är barnen Marie-Louise Sviberg samt Nils-Erik Eklund med familjer.

Åland siktar på segelfest

Ingen som har åldern inne glömmer den magiska sommaren 1988 i Mariehamn. Det var första gången som de majestätiska Tall Ships’ Race-segelfartygen anlöpte Västerhamn. Staden fylldes av folk från hela världen, solen gassade och för första gången lanserades servering av öl i för ändamålet enkom uppställda tält – öltält i vardagligt tal! 🙂 Det var första tecknet på en slags liberalisering när det gäller utskänkning och har sedan dess blivit en sommarfluga av stora mått.

Visst har segelfartyg även efter det med ojämna mellanrum dykt upp i hamnen, ibland på eget bevåg och ibland som ett delmål i olika regattor. Fast det är ju inte samma sak som the real deal – Tall Ships’ Race.

Över kaffeborden och på uteserveringarna, vid styrelseborden, ljugarbänkarna och rätt upp i stadshuset har diskussionerna löpt i samma banor. Borde det inte vara dags snart igen... Det har i år gått trettio år sedan Tall Ships’ Race kom till Mariehamn för att hälsa på till exempel världens sista fullt bevarade fyrmastade stålbark Pommern. Dessutom var det ju faktiskt från Mariehamn som världens genom tiderna största segelfartygsflotta ägdes och hanterades av legenden Gustaf Erikson.

Och plötsligt händer det!

Efter några års förberedelser gick den formella ansökan om att Mariehamn ska få stå värd för TSR 2021i måndags iväg till Sail Training International som ska fatta det slutliga beslutet i mars. På Åland tror vi att vi ligger bra till. Allt finns på plats. Avstånden är närmast obefintliga, Pommern tar då emot i sin nya docka, sommaren blir varm och öltälten står kvar, om än kraftigt moderniserade jämfört med 1988.

Tufft åldras som oljetanker

M/S Rosella är i likhet med M/S Eckerö att betrakta som Grand Old Ladies inom Östersjöns trafiksystem. Rosella, 37, och Eckerö, 38, fyller ändå sin funktion och är omtyckta av sina passagerare. Fartygen är överraskande välskötta och går att ställa klockan efter i sina resor mellan Sverige och Åland. De åldras med värdighet.

Inom tankervärlden råder en annan verklighet och om den ska jag berätta med avstamp i Lundqvistrederierna med bas i Mariehamn. Lundqvistarna som de kallas i dagligt tal hör till de riktigt framgångsrika rederierna i en hård internationell konkurrens. Om detta har Ålands Sjöfart berättat i repriser och i Sjöfartstidningen har chefredaktör Pär-Henrik Sjöström gjort en både stor och avslöjande intervju med rederiets vd Ben Lundqvist som de facto kontrollerar över en procent av hela världens Aframax-flotta från kontoret intill Esplanaden, mitt i De tusen lindarnas stad som den åländska huvudstaden också kallas.

Under hösten sålde Lundqvistarna först M/T Alfa Germania och sedan M/T Alfa Britannia, systerfartyg byggda 1998 i Sydkorea och minutiöst omskötta under sin tid i tjänst. Nu hör inte Lundqvists tankers till vanliga besöksmål men en gång var jag ombord på M/T Alfa Italia som lastade i Tallinn och jag överdriver inte om jag tror att jag med vita tubsockor hade kunnat gå igenom maskinrummet ombord utan att det skulle synts när jag kom ut. Här kan man läsa reportaget från den resan.

Fartygen döptes efter försäljningen om till M/T Germania respektive M/T Britannia och gjorde efter affären EN resa med olja till Bhanvagar i Indien, grannstad till Alang där många stolta fartyg sätts på land och huggs upp. Så har det redan gått för Germania och i skrivande stund ligger Britannia på redden utanför den strand som blir det sista hon ser, lite bildligt uttryckt. Här kan man läsa mer om de två systrarna.

Alltså – i dessa hållbarhetstider duger inte längre 19 år gamla, extremt välskötta, fartyg för oljebolagen. De ställer högre krav och börjar till och med, enligt uppgift, tycka att femton års åldergräns borde vara gränsen. Detta säger både ett och annat om tiderna vi lever i. För oljegiganterna existerar ingenting annat än perfektionism då ett utsläpp eller misstag helt enkelt inte får hända. Ändå kan jag inte släppa tanken på det till synes orimliga i att skrota perfekt fungerande fartyg för att, över tid, göra nya fartyg. Det är möjligen och i bästa fall en slags cirkulär ekonomi på makronivå. Eller så är det rätt och slätt resursslöseri.

Om det är överdrivet? Inte vet jag men ett är säkert, ingen vill vara med och betala för katastrofer som till exempel den nu pågående i Östkinesiska havet vilken beskrivs noggrannare på den här länken.

Till minnet av Park Victory

I dag fast för sjuttio år sedan kunde fyrtioåtta amerikanska sjöman ha dött efter att deras fartyg S/S Park Victory grundstött vid finländska lotsön Utö. Tack vare mod bortom det fattbara och vilja av stål hos öborna lyckades man rädda trettioåtta av de nödställda. Detta uppmärksammas än i denna dag då man i det lilla kapellet på ön varje julafton tänder en specialdesignad ljusstake med tio ljus och minns dem som omkom i katastrofen.

 

Utö är min barndoms somrar. Pappa var lots på den då rätt aktiva stationen och jag tillbringade mycken tid på ön. Där lärde jag mig fånga grodor, dyka med snorkel och umgås med den finländska marinen som höll till på ön. Farvattnen kring Utö är inte att leka med och mängden vrak i området talrika. Fast ett var viktigare än alla andra lärde jag mig snabbt och namnet Park Victory blev för mig samma sak som katastrof och hjältemod samtidigt. Inte för att jag riktigt begrep omfattningen av det inträffade men när de som var med, till exempel dåvarande åldermannen Eskil Öhman, berättade blev det hela mycket verkligt. Dessutom finns ljusstaken med de tio döda amerikanernas namn ingraverade på riktigt.

 

Det hela inträffade på julafton och juldagen år 1947 då världen var på tillbaka till det nya normala efter andra världskrigets slut. Park Victory var ett 139 meter långt ångfartyg som hade 15.000 ton kol i lasten på väg mot Helsingfors från Newport, Virginia i USA. Fartyget anlände Utö på julaftonen men valde att lägga sig för ankar i väntan på lots dagen efter. Från ingenstans blåste det upp till storm, över 28 m/s i byarna och fartygets ankarkätting brast och det ena ledde till det andra och maskinrumsexplosion vilket slet sönder fartyget som sjönk i stormen. 

 

Finländska nyhetsbyrån Yle har gjort ett lovvärt reportage (på svenska) om stormnatten som aldrig kommer att glömmas. Läs hela inlägget här.

 

På den här länken kan man även se undervattensfilm från dykningar till vraket.