Sex dog i fartygskollision

I går (den 28 november) var det exakt femtio år sedan den hittills värsta fartygsolyckan i trafiken Sverige-Åland-Finland inträffade. Platsen var strax utanför Långnäs i den åländska skärgården på en plats där fartygen möttes och fortfarande möts i en strid ström. Det var en kolsvart och dimmig natt när M/S Ilmatar rammade M/S Botnia och slet upp ett stort hål i den senares styrbordssida.

Tre personer som fanns i sina hytter omkom omedelbart, ytterligare en avled i ambulansen på väg till akuten medan de sista dog efter att ha nått sjukhuset. Sju andra skadades svårt i olyckan som i allt väsentligt var svår att förstå men som senare tros ha hänt till följd av ovana vid navigationsutrustningen, läs radaren.

Det var en händelse som fortfarande lever starkt kvar hos de som har åldern inne. Busschaufförer, ambulanspersonal, skärgårdsbor och andra minns de ofattbara synerna på den illa tilltygade Botnia då hon låg i nödhamn i Långnäs.

Olyckan mellan Botnia och Ilmatar utreddes in i minsta detalj av Sjöfartens haverikommission i Finland som för första gången tillsattes. Det har haft effekt, sedan dess har tillbuden (peppar, peppar) varit ytterst få i denna del av skärgården där fartygstrafiken är intensiv alla dagar året runt.

På den här länken berättar Ålands Sjöfart mer om olycksnatten som för alltid förändrade och förbättrade en hel industri.

En norsk marintragedi

Det är ett drama av osannolika mått som utspelas i Norge just nu, fjärran från den åländska horisont som vanligen är ämnet i denna blogg. Efter att ha tillbringat några dagar i Trondheim och diskuterat bland annat hållbar sjöfart inom ramen för ett brett Östersjösamarbete är det omöjligt att inte ha en åsikt om fregatten och tankfartyget som fyller i stort sett all nyhetsrapportering hos vår nordiska granne just nu.
Alldeles i korthet hände följande: fregatten KNM Helge Ingstad kom norrifrån efter att ha deltagit i en av NATOs allra största övningar på lång tid, Trident Juncture. Samtidigt gick tankfartyget M/T Sola TS ut från Stureterminalen norr om Bergen för att styra mot Immingham med full last oljeprodukter. Sedan kolliderade de två fartygen med förödande konsekvenser för fregatten som först skadades svårt och sedan gick till botten och uppges vara konstruktiv totalförlust. Det är hårda bud. En ny kostar närmare 400 miljoner euro. Här kan man läsa mer om själva olyckan.
Detta är som det är och olyckskorparna, lustigkurrarna och vi-vet-väst-klubbar över hela världen håller extra årsmöten för att hantera eländet. Detta känns fel på oändligt många plan. Det som har hänt är en tragedi på många sätt och i synnerhet borde världens alla navigatörer och sjöfolk tänka efter innan anklagelserna haglar. För vem vet när detta händer en själv? Själva definitionen av en olycka är att den inträffar oförutsett och ofta oförklarligt och nästan alltid som en följd av den mänskliga faktorn.
Olyckor och tragedier tar på många sätt fram både det bästa och det sämsta ur oss människor. I fallet med den norska fregatten och vad som hände eller inte hände kan det vara skäl att istället sända vårt varma medlidande till alla de sjömän som på olika sätt deltog i att det osannolika blev verklighet. Och knäppa våra händer ända upp till armbågarna av tacksamhet för att ingen människa skadades i kollisionen.

I dag ska sjöfarten hyllas

Det finns knappast någon bättre plats att fira Världssjöfartens dag än ombord på M/S Rosella, den lasthäst som tillsammans med Eckerö Linjens M/S Eckerö ser till att resandet mellan Åland och Sverige löper både säkert och smidigt. Åland är en knutpunkt i Östersjön som tack vare skatteundantaget, i förhållande till EU, gör det möjligt för rederierna att fortsätta sälja taxfree – om de inkluderar Åland i rutten mellan Sverige, Finland och Estland.

Sjöfarten är något som hela Åland lever på och av och något som ständigt är närvarande hos de snart 30.000 personer som utgör befolkningen. Det blir lätt så när havet är det första man ser på morgonen och det sista man säger godnatt till på kvällen, lite bildligt uttryckt.

Sjöfarten har skapat det åländska samhället. Först genom att härbärgera världens största segelfartygsflotta och senare med hjälp av betydligt modernare tonnage. I dag är rederierna inte lika många som förr men kunskapen om shippingen lever fortfarande starkt liksom viljan att hitta nya vägar. Till exempel står Viking Line just nu i beråd att bygga världens modernaste passagerarfärja i Kina.

Mot den här bakgrunden är det alltså en självklarhet att säga grattis på dagen till sjöfarten. Läget på Rosella är trots hyggligt hårda vindar komfortabelt på gränsen till mysigt. Ibland slår det någon våg extra hårt mot bogen och har man inte så kallade sjöben ska man undvika att hämta kaffe. Trots det ler passagerarna vänligt och förstående mot varandra i vetskapen att två och en halv timme går fort och att fartyget är i goda händer.

Är man liten i en stor värld gäller det att ha många kompisar. Det har Åland och bjuder därför varje år in till Sjöfartens dag som samlar hela branschen under en intensiv dag. Nästa år är det den 9 maj som gäller. Då kommer såväl Grimaldis allra högsta ledning som toppskiktet från DFDS till ”Fredens öar” som vi kallar oss. Sedan Krimkriget härjade är det självstyrda Åland demilitariserat och senare neutraliserat.

Dopfest för dubbla tankers

Åländska Lundqvist Rederierna (samlingsnamnet för Rederi Ab Hildegard och Ångfartygs Ab Alfa) ställde i torsdags till med dopfest på andra sidan jorden. Det omfattande nybyggnadsprogram som presenterades för något år sedan är på väg att bli riktiga Aframax-fartyg och vid Sumitomovarvet i Yokosuka, Japan, genomfördes därför ett dubbeldop med inresta gäster.

M/T Sword fick sitt namn av Mariehamn stads stadsarkitekt Sirkka Wegelius som är maka till Fred Wegelius, styrelsemedlem och fjärde störste ägare i Ångfartygs Ab Alfa. Sword går omedelbart i trafik och är på väg till Indien för att hämta gasolja för den europeiska marknaden. Sword är även namnet på en äldre och framgångsrik tanker som gick för rederiet på 1970-talet. Hon tjänade bra med pengar men var också inblandad i en tragisk olycka i Engelska kanalen den 30 september 1974. Sword kolliderade med amerikanska supplyfartyget Florida Marin som sjönk omedelbart och tog maskinmästaren och befälhavaren med sig i djupet. De övriga fem besättningsmedlemmarna räddades av Sword som skadades i fören men kunde fortsätta färden. Ingen person skadades på Sword. M/T Sword blir det tionde fartyget i den Lundqvistska flottan just nu.

M/T Lancing döptes vid samma tillfälle av Kati Eriksson som till vardags jobbar på Ålandsbanken och är maka till Kenneth Eriksson, styrelseledamot i Rederi Ab Hildegard. Även Lancing är ett gammalt Lundqvistsnamn, hon köptes 1960 av legendariske redaren Frank Lundqvist, pappa till dagens vd Ben Lundqvist, för 250.000 pund och skulle bli en av de många guldkalvar som genom åren passerat rederiets balansräkning. Den nya M/T Lancing är ännu inte färdigställd och förväntas bli levererad i november.

Förutom Sword och Lancing ska en tredje Aframax-tanker byggas för Lundqvistarna i Japan. Hon är något större än de sex systrar som hittills byggts och beräknas vara klar i februari nästa år.

Att bygga tankers är långt ifrån gratis men Lundqvist Rederierna har gjort det till princip att bygga med egna pengar och hålla kontorsdörren vid Esplanaden i Mariehamn stängd gentemot utomstående finansiärer. Rederiet är i det närmaste översolitt och hör över tid till Finlands mest framgångsrika företag och Mariehamns stads allra största skattebetalare.

Därför är överraskningen stor inför bolagsstämmorna den 27 augusti. För första gången på väldigt länge tvingas sjöfartsrådet Ben Lundqvist redovisa förluster för de båda rederierna han chefat för sedan 1995. På rörelsesidan har en vinst på 15 miljoner förvandlats till en förlust på 5 och på bokslutets sista rad har en sammanlagd vinst på 18,1 miljoner euro blivit en förlust på 3 miljoner. Detta drabbar ingen fattig, kvar i kassan och på banken finns till exempel fortfarande 91, 5 miljoner euro.

På Ålands Sjöfarts hemsida finns båda rederiers bokslut att läsa.

Klart för segelfest på Åland

Boka sommaren 2021 för ett besök till Mariehamn på Åland – det är dags för Tall Ships Race. Du kommer inte att bli besviken och du får med dig hem ett minne som varar för hela livet. Det vankas nämligen en grovkalibrig segelfartygsfest i staden där hela världens största seglande flotta en gång fanns. Från den tiden finns fortfarande många minnen kvar, främst i form av Pommern (världens sista fyrmastade bark i originalskick) men också innanför Ålands sjöfartsmuseums nyrenoverade väggar.
I Mariehamn är sjöfarten en självklar del av vardagen. Staden är en av Östersjöns allra mest trafikerade hamnar och det åländska näringslivet står och faller med intäkterna från shippingen och infrastrukturen som gör Åland till en del av både Finland, Sverige och Estland. Här finns Östersjöns tydligaste sjöfartskluster och hit vallfärdar branschfolk varje vår för att delta i Sjöfartens dag.
Sommaren 2021 kommer jättearrangemanget Tall Ships Race till Mariehamn tack vare en genomarbetad ansökan till Sail Training International som äger arrangemanget. Hela pressmeddelandet och en karta över rutten finns att läsa på den här länken
Rekordet hittills är 139 fartyg som är med och tävlar. Det behöver alltså inte ens säga, men Mariehamn siktar såklart på 140!
På Åland sker festligheterna från torsdag den 22 till söndag den 25 juli 2021. Fartygen kommer då från Tallinn och laddar för den sista och längsta etappen som avslutas i Stettin i Polen.
Trots att det återstår tre år till det stora kalaset är förberedelserna redan i full gång. I slutet av denna månad reser representanter från organisationskommittén till norska Stavanger som är en av årets värdstäder för att diskutera planerna för Mariehamn i detalj.
Med dessa ord vill jag passa på att önska alla kära läsare en riktigt skön sommar och hoppas verkligen vi ses 2021!

Till auktion för Mercy Ships

Om mindre än två veckor, den 24 maj, är det dags för Sjöfartens dag i Mariehamn. Då kommer närmare 600 delegater och över 120 utställare till Åland för att under en intensiv dag lyssna till föreläsningar av högsta världsklass och träffa gamla och nya kunder, leverantörer, kolleger eller bara rätt och slätt kompisar.

Affärer börjar som bekant med ett möte och sådana sker i mängder under Sjöfartens dag – av många kallad ”Finlands viktigaste sjöfartsdag”. Årets program är som vanligt fullspäckat och kan läsas här. Är du nyfiken på vem som deltog i fjol finns ett massivt bildmaterial att bli glad av.

Förutom alla seminarier, möten, diskussioner och allt annat ordnas mot slutet av dagen en välgörenhetsauktion där alla intäkter går till den världsomspännande välgörenhetsorganisationen Mercy Ships med kontor även i Sverige och ett strategiskt samarbete med Stena som lett till prestigefyllda priser.

Var med du också och gör skillnad för de som har det värst, köp något fint och låt pengarna gå till något gott. Här kan man läsa mer om auktionen och Mercy Ships.

Ses på Åland!

Viking tar vinden till hjälp

Den första april berättade Viking Line för första gången om sina planer att använda uttjänta hyttlakan för att konstruera ett segel med vars hjälp fartyget skulle drivas framåt. Skämtet väckte både förvåning, skratt och sneda leenden – precis som Wasalines planer på äkta cykelkraft. Fast sanningen var inte så väldigt långt borta i Viking Lines fall.

Från och med i morgon torsdag den 12 april blir en del av segeldrömmen verklighet. Tack vare installationen av ett så kallat rotorsegel ombord på M/S Viking Grace räknar rederiet med att minska mängden utsläpp med imponerande 900 ton per år på sin rutt mellan Stockholm och Åbo med stopp på Åland. Här kan man läsa mer om detta i Sjöfartstidningen.

Rotorseglet baserar sig på den så kallade Flettnertekniken som utnyttjar Magnuseffekten på ett sätt så fartyget hämtar kraft ur den vind som blåser. Den uppfinningen har fascinerat och utmanat sjöfarare ända sedan upptäckten för etthundra år sedan. Alla vet att den i princip fungerar men bara en tillverkare har de facto gjort verklighet av teorierna och dessutom fått utrustningen att hålla. Det är det finländska bolaget Norsepower som gjorde den första installationen av sitt rotorsegel på Bore Ltds fartyg M/S Estraden i november 2014. Om detta har Ålandsbloggen berättat tidigare.

Ombord på  Estraden finns i dag två rotorsegel men det idealiska vore dubbelt så många, enligt Bores Vice President Jörgen Mansnerus:

”Med fyra segel maximerar man framfarten och slipper eventuell avdrift”, säger han.

Det har också visat sig att det handlar om stora krafter när förhållandena är gynnsamma. Som mest har Estradens två segel producerat 1,5 megawatt i 15 meter per sekund.

Stärkta av framgångarna har Norsepower nu också installerat ett nytt segel på Viking Grace och står i beråd att rulla ut en del av sitt koncept på Maersk Tankers, här finns mer om det projektet. Sedan tidigare står det också klart att Viking Lines fartygsbygge som inleds i Kina i höst ska förses med dubbla rotorsegel.

Så vad ska man alltså tro? Är detta flipp eller flopp?

Jag fördrar flipp, vind är en källa som aldrig sinar och inte smutsar ner. Erfarenheterna från Estraden har varit synnerligen goda med bränsleinbesparingar på uppemot fem procent per år. För lastfartyg och oljetankers är detta det viktigaste skälet till att man testar. Nästan lika betydelsefullt är att stå redo den dag ännu hårdare regleringar än i dag läggs på den internationella sjöfarten. Fossila bränslen är på utdöende och miljömedvetenheten stark.

När det gäller passagerarfartyg som Viking Grace ska man inte underskatta konsumentkraften, i det nya rotorseglet får Viking Line ytterligare ett skäl att berätta sin hållbarhetsstory i syfte att locka de medvetna gästerna – och de blir allt fler – ombord på de röda fartygen.

 

 

Glad påsk från Åland!

Sitter som så ofta ombord på M/S Rosella på väg från Mariehamn till affärsmöten i Stockholm. Vid inloppet till Kapellskär ligger spridda isflak som på inget vis förhindrar framfarten. Vädret är lugnt och solen skiner från en klarblå himmel. Det är alltså upplagt för lugn och ro och spridda tankar av positiv karaktär.

Till exempel är det väldigt bra att alla parter tog sitt förnuft till fånga och ställde in den aviserade strejken i finländsk sjöfart. Samhällen behöver i generell mening mer entusiasm och insatser, inte mindre.

På Åland ser vi just nu också väldigt mycket fram mot torsdagen den 24 maj då shippingfolk från hela världen kommer till öriket för att vara med i Sjöfartens dag. Redan nu är mer än etthundra utställare anmälda vilket är rejält många fler än i fjol. Denna skandinaviska sjöfartsdag växer för varje år och många är det affärer och samarbeten som startat med ett möte i sjöfartsstaden Mariehamn.

Det finns också skäl att glädjas över den svenske och finländska och åländske stjärnkocken Michael Björklund som är ett urstarkt varumärke och nu också ska komponera buffébordet ombord på M/S Wasa Express.

Man väljer sist och slutligen själv hur livet ska vara och dagar som denna finns bara uppsidor. Ska man dessutom tro väderprognoserna väntas fint flygväder för alla de som ska till Blåkulla medan vi andra får svårt att stanna inomhus.

Från oss alla till er alla, ha en fin påsk och njut av eventuell ledighet!

Fartygssystrar lämnar Åland

Fram till för någon vecka sedan fanns systerfartygen M/S Forte och M/S Largo på Rederi Ab Lillgaards hemsida. I dag är de borta och endast M/S Fjärdvägen finns kvar. Det är dock inte vilket fartyg som helst, Fjärdvägen är livlinan mellan Ålands och det finländska fastlandet, Nådendal. Ombord transporteras exempelvis mellan nittio och nittiofem procent av det åländska livsmedelsbehovet.

Fast i dag handlar det om Forte och Largo som i slutet av februari såldes av ägarbolaget Oy Maniola Ab Ltd vilket ingår i Eriksson Capital-koncernen som också är största ägare i Rederi Ab Lillgaard. Systerfartygen Forte och Largo levererades 1989 respektive 1990 till holländska Kustvaartbedrijft Moerman som hyrde ut fartygen till  åländska Bror Husell Chartering för att sättas i trafik för Transfennica mellan Finland och England. Fartygen var på olika sätt originella med sidoport i fören för det undre lastrummet och akterport till mellandäck. Det vet Torsten Grandell att berätta, han planerade fartygen tillsammans med redaren Bror Husell.

– En av Brors tankar var att trimmet skulle hållas stabilt när undre rummet fylldes akterifrån och mellandäck från fören. En annan fundering från Bror var pontonluckor både på väder- och mellandäck vilka hanterades med en enkel traverskran som löpte på väderdäck. Tanken var att fartygen även skulle fungera som konventionella LoLo-fartyg, skriver Grandell i en kommentar.

Under åren i Transfennica-trafiken blev just LoLo-konceptet sällan utnyttjat.

År 1994 såldes bägge fartygen till B&N Nordsjöfrakt och gick bland annat i trafik för Finnlines. Elva år senare återvände Forte och Largo till åländska ägare då Rederi Ab Lillgaard 2005 köpte båda med visionen att växa till ett slags åländskt folkrederi med lastfartyg som specialitet. Några år därefter slog dock lågkonjunkturen till och rederiet fick allt svårare att klara sig i konkurrensen. De senaste åren har fartygen legat upplagda.

Rederi Ab Lillgaard startade 1966 med M/S Lillgaard som enda fartyg och med affärsidén att forsla åländsk flis till cellulosaindustrin i Gävle. Det gjorde man fram till år 2013 då Navalis tog över och fortfarande sköter om. Här är ett reportage om hur åländsk flis blir svenska mjölktetror.

Bland fartygen som Rederi Ab Lillgaard ägt genom åren finns även M/S Hoburgen som låg upplagd i Mariehamn mellan 2010-2015 då hon såldes till grekiska Ryan & Son Plc Corp som gav henne namnet La Caracola. Här är en text om fartyget från dagen då hon lämnade Åland.

  • BP Svara

    I Finnlines trafik hade man alltid maxantal 40″ containers på luckorna. Kan inte ha varit något överlopps GM då.

Minnesmärke för Vikinggrundare

Det är faktiskt ingen överdrift att utnämna äkta paret Gunnar och Ellen Eklund till grundare av den enorma färjetrafik som i dag knyter samman Sverige med Åland, Finland och Baltikum. Tack vare trafiken är vår del av Östersjön välmående och intensiv. Det åländska samhället och Mariehamns stad har massor att tacka det strävsamma paret för och snart ska det synas även i stadsbilden.

 

Tack vare en motion av stadspolitikern Roger Jansson och ett idogt arbete av en grupp som kallar Vikingseniorerna med Ralf Hellman i spetsen har man tagit fram ett förslag till minnesmärke som ska placeras mitt i Esplanaden mellan Viking Line-kontoret på Storagatan och Norra Esplanadgatan där paret Eklund upprättade det första kontoret.

 

Verket blir cirka två och en halv meter högt och ska stå klart senare i år.

 

Sjöfartsrådet Gunnar Eklund avled 2009, 92 år gammal. På den här länken kan man läsa en längre minnestext som skrevs av Roger Jansson.

 

Hustrun Ellen Eklund avled 2011 i en ålder av 97 år. Jag skrev själv texten till hennes minne:

 

Hon gjorde Viking till en ”mänsklig linje”

För två år sedan avled mannen som skapade Viking Line, sjöfartsrådet Gunnar Eklund. I torsdags följde hans hustru som också skapade Viking Line efter. Ellen Eklund blev 97 år gammal och hedrades med flagghalning vid rederiets huvudkontor i Mariehamn.
 
Pensionerade avdelningschefen Ellen Alice Eklund (född Dahlsten) från Mariehamn avled torsdagen den 17 mars i en ålder av 97 år. Hon föddes i Lemland, Knutsboda.
Med henne försvinner den andra hälften av ett par som förändrade resandet mellan de nordiska länderna. När Ellen Eklund lämnat det jordiska är den sista av dem som i praktiken skapade Viking Line borta.
Ellen Eklund byggde tillsammans med framlidne Gunnar Eklund det rederi som i dag heter Viking Line och är en jätte i trafiken på Östersjön.
 
Fast från början var det mode den unga Ellen ville ägna sig åt. Efter skolan arbetade hon för sin faster, Alice Gustafsson, i dennes modebutik i Mariehamn. När barnen Marie-Louise och Nils-Erik föddes stannade hon hemma med dem.
Men när maken Gunnar Eklund på allvar bestämde sig för att starta bilfärjetrafik mellan Finland, Åland och Sverige ställde sig hustrun Ellen Eklund vid hans sida och vek aldrig därifrån.
Resultatet av det samarbetet blev ett rederi som först tog upp kampen med branschjätten Silja Line och sedan slog ut den. Det var på sätt och vis ett slag mellan synen på människor. I en intervju förklarade Ellen Eklund varför det är viktigt för henne att Viking Line förblir ett mänskligt rederi. Hon reste med Silja Line när barnen var bara 5 och 3 år gamla.
– Vi fick ingen hytt. Mariehamnarna fick sällan hytt. Istället satte jag mig med barnen på nedersta trappsteget ner mot hyttavdelningen. Barnen var alltid väldig snälla när vi reste. De låg med huvudena i mitt knä för de var mycket trötta. Men där fick vi inte stanna. En hyttvärdinna kom. ”Barnen sover. Kan vi inte få sitta kvar”, frågade jag. ”Nej, de kan börja skrika och väcka hyttgästerna”, svarade hon. Jag minns att jag berättade att det inte är nån risk för jag visste ju att de skulle sova lugnt och gott i mitt knä. Men hon accepterade ändå inte min vädjan, utan vi var tvungna att gå därifrån, berättade Ellen Eklund.
 
Det var i det Eklundska hemmet som vägen från ett fåmansbolag till en jättekoncern tog sin början. Året var 1959 och optimismen inför framtiden stor. Och såklart oviss.
Med de små stegens politik startade makarna Eklund trafiken. Det blev långa dagar och korta nätter. Inte att förglömma både små och stora problem som måste lösas. Inte minst barnens skolgång vid sidan av marknadsföringen, som alla andra föräldrar hade även Ellen Eklund dåligt samvete för att inte alltid vara med barnen.
– Det känns ännu att man inte räckte till på något sätt. Som att jag försummade dem, fast jag hade med dem så mycket det bara gick. Hemma hjälptes vi alla åt. Visst hade vi bra kontakt med varandra, men det är inte samma sak som att vara hemma om kvällarna, sade Ellen i en intervju i samband med pensioneringen.
 
Det var många saker som måste göras från början. Bokningssystem fanns inte utan måste skapas, inköpsrutiner göras upp, folk anställas och tusen andra saker.
– Det var ju en helt ny bransch. Allting var totalt nytt och pionjärandan blomstrade, beskrev hon själv de första åren i samband med 90-årsdagen 2003.
Efterhand tog Ellen Eklund ett järngrepp om den administrativa sidan av det växande företaget. Bokningen, biljettförsäljningen och redovisningen blev hennes områden och livsuppgift. Och vid sidan av dessa skötte hon också textilinköp och inredningsdetaljer till fartygen. Hennes sista fartyg som hon var med om att inreda var Cinderella som i dag kryssar mellan Stockholm och Mariehamn.
Det var 1989. Året efter bestämde sig Ellen Eklund för att ta pension, 77 år gammal. Fritiden tillbringade hon tillsammans med maken Gunnar. De reste gärna och läste mycket tills dess att ögonen inte längre lydde.
Ellen Eklund drabbades av en stroke under fjolåret och var sängliggande de sista månaderna tills hon med sina barn intill sig tog farväl på torsdagen.
Närmast sörjande är barnen Marie-Louise Sviberg samt Nils-Erik Eklund med familjer.