Det handlar om vår framtid

Trots allt elände som coronakrisen för med sig är det livsviktigt att aldrig, ens för en sekund, förlora fokus på framtiden och de möjligheter som snart återuppstår. Det är för ögonblicket kanske lättare sagt än gjort men för den skull inte mindre nödvändigt. Det är också ett faktum att världen behöver sjöfarten i alla dess former i bygget av vår vardag och tillvaro. Tuggbenet som din hund leker med har med mycket stor sannolikhet anlänt till ditt vardagsrum ombord på ett containerfartyg från Singapore, kanske granne med lådan som ditt barns nappflaska låg i. Bilen du kör har i något skede rullat ombord på ett fartyg som antagligen ägs av nordiska redare. Bananerna du äter kom till en hamn nära dig ombord på ett fartyg. Och så vidare och då har jag bara nämnt varor vi konsumerar. Det finns mycket mer. Tack vare färjtrafiken är det möjligt att resa i stort sett vart du vill till väldigt låga priser. Tack vare dessa resor får du se och uppleva mer än din hemort och det gör dig klokare samtidigt som du förhoppningsvis har skoj! Att resa är att växa och det är färden som är målet.

Världshandeln fungerar tack vare fartyg och den perfekta mix som uppstått över tid. Med hjälp av fartyg kan vi odla mat på en kontinent och transportera resultatet till en annan där efterfrågan finns. Sjöfarten gör att världen blir mindre och att gränser försvinner. Haven blir en gemensam nämnare istället för något som skiljer oss åt, alla vi som har förmånen att leva på denna jord.

Den kris som hela världen nu genomgår liknar ingenting annat. De allra flesta av oss som lever i dag har aldrig varit med om något som ens påminner varför krisberedskapen kanske inte är den allra bästa. Varför skulle den vara det; det har ju funkat bra ändå? Coronaviruset är en elak fiende som inte syns och absolut inte hörs men ändå tar liv och stänger länder. Kanske kan detta jämställas med inledningen av ett krig – som privatperson vet du att något hänt men du hör inga skott och du ser inga offer. Ändå är läget spänt och samhället tyst.

Coronakrisen och covid-19 pandemin bär många likheter med tidigare farsoter som flugit över planeten. Den senaste riktigt stora var spanska sjukan för nästan exakt hundra år sedan. Då dog miljoner, de flesta av dem utan att någon kände till det. I dag har vi tack vare informationssamhället kunnat följa viruset från starten i Wuhan till den okontrollerade spridningen över resten av världen. Därför är vi redo på ett annat sätt än folk var under spanskan, därför har vi kunnat utlysa nödläge lite för tidigt snarare än lite för sent och det ska vi alla vara glada för.

Vi lever i en verklighet där länder stängts och marknader tystnar. Sjöfarten har tvingats betala ett oerhört högt pris för detta och tusentals sjömän är i detta nu fångar på sina egna fartyg, snärjda av karantänsbestämmelser och med total okunskap kring när ni kan återvända hem. Till alla er vill jag på allas vägnar säga tack för att ni håller ut. Ni är några av alla osjungna hjältar som ser till att samhällets basfunktioner fungerar. Tack också till de rederier som driver fartyg mellan Finland och Sverige och Åland för att ni är den livlina som varje organism behöver. Tack till alla chaufförer som strävsamt kör på i ett land och av i ett annat och väljer att jobba för att vi andra ska leva ett så ”vanligt” liv som möjligt.

Kriser som denna är tunga, farliga, hemska och mycket mer och ingen kris liknar en annan; med ett undantag. Den går över. Vi kommer att gemensamt besegra coronaviruset och vi ska snart krama en medmänniska och resa till en plats vi tidigare inte sett. Då, när tiden efter corona infaller, gäller det att vara redo på nytt. Då ska vi alla ta igen den tid vi förlorade och då ska vi förhoppningsvis bli bättre på att leva i nuet hellre än i framtiden och historien. Månaderna som vi förlorar får vi aldrig igen men framtiden kan absolut ingen ta ifrån oss, den är bara vår att bestämma över.

Ingen näringsgren skapar lika mycket guldkant för befolkningen på jorden som sjöfarten. Det vill jag att ingen som jobbar i branschen ska glömma. Alla jobb har sina för- och nackdelar men shippingen gör oss alla gladare och det är precis vad vi människor sist och slutligen behöver.

Stay calm and keep shipping och en riktigt glad påsk. #inthistogether #thewindswillchange #weshallcruiseagain

Småägare blir större i Viking Line

Om knappt tre månader, den 23 april, är det dags för ordinarie bolagsstämma för Viking Line Abp, ett av Ålands viktigaste företag och landskapets största privata arbetsgivare. Under de senaste decennierna har konkurrensen om såväl passagerare som frakt hårdnat rejält i det trafikområde där Viking Line hör till de stora aktörerna. TallinkSilja Group har stor tillväxtaptit och för inte så länge sedan lanserade även Finnlines och dess ägare Emanuele Grimaldi en storsatsning på passagerartrafik med hjälp av nybyggda och mer passagerartillvända roro-fartyg. Det som redan är tufft blir alltså ännu svårare framöver.

Ett av de återkommande samtalsämnen på Åland och i sjöfartsvärlden är styrelsen för Viking Line som inte förändrats särskilt mycket de senaste två decennierna. Bolaget har sedan 1995 letts av sjöfartsrådet och styrelseordföranden Ben Lundqvist som parallellt styrt utvecklingen i Lundqvist Rederierna (Alfa och Hildegard) med i dag tio toppmoderna tankers som han i stort sett på egen hand befraktar på spotmarknaden.

Om detta har tagit fokus är omöjligt att säga men Viking Line har under de senaste årtiondena minskat i marknadsvärde och tappat affärer till konkurrenterna. I sammanhanget kan man också konstatera att Lundqvist Rederierna just nu, troligen, tjänar stora pengar på världens olja. Raterna för Aframax-segmentet var uppe och nosade på otroliga 70.000 dollar per dygn i slutet av fjolåret men har nu fallit tillbaka till fortfarande höga 50.000 dollar i början av detta år. Under större delen av fjolåret hölls raterna på runt 10.000 till 20.000 dollar.

Den uppfattande overksamheten i Viking Line har fått en grupp engagerade småägare med Roger Jansson i spetsen att agera och bilda en förening, Aktieägarföreningen Viking rf, med mål att samla många små för att med gemensam kraft sätta press på de övriga storägarna. Föreningen bildades för mindre än en månad sedan men har redan samlat ett sextiotal medlemmar och en stödtrupp vilka tillsammans kontrollerar 18 procent av Viking Lines aktier. Man har en bit kvar till Lundqvist-sfärens drygt 30 procent men är nästan i höjd med den nye storägaren Jakob Johanssons bolag Maelir AB.

Roger Jansson är jämnårig och barndomsvän med Ben Lundqvist och har genom åren haft en lång rad inflytelserika poster i det åländska samhället. Vid sidan av eget företagande har han innehaft i stort sett alla offentliga uppdrag som landskapet Åland kan erbjuda, inkluderande lantråd och talman i självstyrelsens tjänst. Jansson är stridbar och orädd och har med stor kraft gett sig in i detta då han är övertygad om behovet av bredare lösningar än dagens storägare erbjuder. Jansson understryker i alla sammanhang att man vill bli en enande kraft bland dagens storägare och saknar alla ambitioner utom sådana som är bra för Viking Line.

Denna nya förening har mötts av misstro från Ben Lundqvist medan Jakob Johansson valt hyllningsvägen och anser, enligt lokalpressen, att det är något bra när aktieägare engagerar sig i ett gemensamt bolag. Tydligare än så blir knappast kontrasten mellan gammalt och nytt sätt att betrakta ägande och affärer.
Skälet till att den nya föreningen bildats är flera och listas med större noggrannhet på den här länken. Ett av dessa är att Viking Line i dag är rätt lågt värderat av marknaden och därmed attraktivt för uppköp. Dessa spekulationer var glödheta för ett år sedan då Grimaldi utpekades som köpare i spekulationer som kanske inte hade stöd i verkligheten.

Viking Line har allt sedan den inledande trafiken började 1959 utvecklats till ett modernt rederi med stor nyfikenhet på framtiden. Just nu byggs till exempel Viking Glory i Kina med ambitionen att fartyget ska bli det mest miljövänliga och tekniktyngda som världen hittills skådat.

Lundqvist Rederierna var inte riktigt med på tåget i färjtrafiken från början men gick under ledning av Fraenk Lundqvist, Bens far, tungt in i trafiken hösten 1962 efter att tungviktare som Edgar Erikson och Rederi Ab Gustaf Erikson tackat nej. Sedan dess har Lundqvistarna lett Viking Line och betraktat det som ett dotterbolag. Under stora delar av 1990-talet, då passagerartrafiken drog in stora pengar var Viking Line också en pålitlig kassako till Lundqvist Rederierna.

En nyhet som utmanar alla

Varma hälsningar från ett grådaskigt Mariehamn där M/S Midas firar jul i väntan på nya kontrakt. Vi når snart ett nytt decennium med utmaningar som än så länge är varken kända eller anade; sådan är framtiden och sjöfarten till sin natur.

Bakom oss ligger ett händelserikt år som nåddes av ett överraskande besked senaste fredag då Finnlines och Grimaldi flaggade för en kommande storsatsning i trafiken mellan Finland och Sverige. https://www.sjofart.ax/nyheter/finnlines-skarper-tonen. Med hjälp av två nybyggda ropax-fartyg avser Finnlines på allvar ta upp striden med Viking Line och Tallink om passagerare och last från Kapellskär (Sverige) till Nådendal (Finland) via Långnäs på Åland. Det är tydligt att Emanuele Grimaldi och hans företagsgrupp inte nöjer sig med att vara minst bland de stora på Östersjön.

Satsningen på Kapellskär/Långnäs/Nådendal är en nyhet som på allvar och långsiktigt utmanar rådande strukturer och marknadsledare där lastströmmar huvudsakligen löpt mellan Stockholm och Åbo. Med sina två nybyggen som vardera tar över fem kilometer last och 1.300 passagerare ritar Grimaldi om kartan rejält när trafiken planeras inleds 2023. Inte minst väcker det frågan om det faktiskt är Stockholm och Åbo som ska vara ändhamnarna i Sverige för last till och från Finland och Baltikum eller om Kapellskär och Nådendal tar över rollen. De strategiska besluten är svåra på alla vis, inte minst för Viking Line som haft några tuffa år men som 2019 har fått fason på kostnaderna och förbättrat resultatet vilket behövs, inte minst mot bakgrund av bygget av Viking Glory i Kina. I denna ekvation ska man också väga Åbos storsatsning på hamn och infrastruktur och boendemiljöer; något som understryker att man minsann inte tänker sitta stilla medan andra utvecklas.

Andra utmanande faktorer inom sjöfarten på Östersjön är bildandet av nya jätterederiet Wallenius SOL som 2021 förändrar synen på transporter av skogsprodukter och andra varor till och från kontinenten för svensk och finländsk industri. Det är affärer och avtal som förändrar en vardag vi vant oss vid. Detta är i och för sig inget nytt inom sjöfarten, verkligheten har alltid förändrats på olika sätt.

Kära vän, var du än håller till; njut av julen, ta ut det sista ur 2019 och gör dig redo för ett nytt år och decennium som inte liknar något av de som vi passerat på vägen. Det är inte alla förunnat att fira jul i det egna hemmet med de närmaste omkring sig. För sjömän finns inte riktigt den lyxen fast i dag är hemmet och familjen närmare än någonsin. Tack vare internet är det som förr var otänkbart i dag vardag, med en enkel knapptryckning är samtalet öppnat och banden stärkta.

Med det sagt – God Jul, Gott Slut och ett riktigt Nyskapande Nytt År från mig till dig.

Vrede över finländsk stödstrejk

Viking Grace på Ålandsbesök i dag måndag 25.11. Sedan kvällen har hon stannat i Åbo. Rosella ligger kvar i Mariehamn till följd av strejken. Foto: Kim Jansson

Man ska såklart akta sig för att klassa olika former av ilska men just nu är det svårt att låta bli när det gäller sjöfarten i Finland och på Åland. Sedan i slutet av förra veckan har finländsk sjöfart i utrikestrafik sakta men säkert stoppats av en Sjömansunion som i sympati med strejkande postarbetare lagt ner sitt arbete.

För en svensk kan detta te sig lustigt att strejka för att stödja någon annan men det råder också stora skillnader mellan synen på arbetsmarknad i Finland och i Sverige. Lite yvigt uttryckt betraktar arbetstagare i Finland sina arbetsgivare som fiender mer än kompis och därför är också antalet strejker i Finland många fler än i Sverige. Finländska arbetsgivare tittar avundsjukt på det system man har i Sverige där alla (de flesta) inser att man sitter i samma båt, alldeles bokstavligen.

Arbetsnedläggelsen började i slutet av förra veckan och i morse stannade alla Finlands- och Ålandsflaggade fartyg i hamn. Det betyder att Åland och Finland är avstängt; endast fartyg under annan flagg kan fortsätta trafikera. Till exempel på Åland har svenskflaggade Eckerö Linjen utökat antalet turer.

Att fartygen ligger stilla till följd av andra branschers problem är obegripligt och bedrövligt och väldigt dyrt; redan i dag väntas notan passera 100 miljoner euro och hur mycket en framtida osäkerhet kan gå lös på finns bara att hitta i stjärnorna. Det står redan nu klart att redare som funderar på framtida flaggstat och som möjligen fattat tycke för finländskt register tänker om både en och två gånger. I Ålands radio säger till exempel Viking Lines vd Jan Hanses att detta inverkar på framtida beslut.

Upprördheten inom sjöfarten är alltså stor på gränsen till okontrollerbar och nivån på ilskan har gått från klarrött till ännu hetare nyanser och nådde lavanivån när det i dag på eftermiddagen stod klart att den finländska Sjömansunionen, som ställt till det hela, står i beredskap att åka på lilla jul-kryssning i morgon tisdag – ombord på Tallink Groups M/S Silja Europa, som är flaggad i Tallinn och därför inte berörs av strejken...

När ska strejken då ta slut? Svaret är att ingen vet. Parterna var utomordentligt nära att komma överens på söndagskvällen men avtalet stjälptes i sista stund och förhandlingarna fortsätter i dag.

Åland siktar på världsklass

Om det finns någon plats här i världen som borde kunna vara bäst på sjöfartsutbildning är det Åland! Detta kan låta kaxigt men är inte desto mindre sant.

Här finns en tradition som går tillbaka hundratals år i tiden. De första sjöbefälen utbildades på 1800-talet när Krimkriget härjade och ålänningarna kontrollerades av Ryssland. På Åland ligger rederierna vägg i vägg med underleverantörerna och det finns djupa insikter i allt som har med sjöfart att göra. Här finns tankerrederier, passagerarkoncerner, familjeföretag och många andra som ägnar sina dagar åt att bedriva sjöfart i hela världen.

I dag finns tre organisationer som ägnar sig åt att utbilda och fortbilda sjöfolk på Åland. Det är Ålands yrkesgymnasium, Högskolan på Åland och Ålands sjösäkerhetscentrum. Det sistnämnda är unikt på många sätt och erbjuder kurser som är godkända av såväl finländska Trafi som svenska Trafikverket. Alla tre enheter präglas av oerhört kunniga lärare som varit med om det mesta och gärna delar med sig av sina erfarenheter. Här finns också skolfartyget M/S Michael Sars och enkom utvecklade övningsbassänger, rökdykningscentrum och mycket mer.

Dessa tre organisationer ska från och med 2020 inleda ett samarbete under namnet Alandica Shipping Academy (ASA) med ambitiösa målsättningar och rejäla resurser. Nästa höst ska till exempel en ny bryggsimulator för 2,5 miljoner euro stå klar i högskolans lokaler.

Avdelningschef Niklas Stenbäck. Foto: Jörgen Pettersson

Att Åland nu väljer att satsa stort på sjöfartsutbildning är delvis ett resultat av historiska bedrifter. Sjöfarten står alltjämt för över 20 procent av den åländska ekonomin och utgör stammen i samhället. Än viktigare är dock sjöfartsbranschens samlade nödrop efter kompetent personal.

”Inom sjöfarten finns ett stort rekryteringsbehov på både kort och lång sikt. Det är av största vikt att göra sjöfartsutbildning attraktivt för både kvinnor och män. Arbetet är mångsidigt och utvecklande och en del i att skapa miljöriktig infrastruktur. Åland är ett sjöfartssamhälle där vi nu växlar upp den utbildning som branschen så starkt efterfrågar”, säger Niklas Stenbäck avdelningschef vid Utbildnings- och kulturavdelningen, Ålands landskapsregering, som till att börja med blir den nya styrgruppens ordförande.

På den här länken som går till Ålands Sjöfart kan man läsa mer om planerna på hur åländska sjöfartsutbildning ska bli bäst i klassen! På den här länken kan man höra mer om planerna som beskrivs av undertecknad Jörgen Pettersson som agerat sekretare i den arbetsgrupp som tagit fram förslaget till Alandica Shipping Academy.

 

Åländsk sjöfartsutbildning i historiskt hänseende:

Den åländska sjöfartsutbildningen står i historiskt hänseende på starka ben. Ända sedan bondeseglationen och Bomarsundstiden på 1800-talet har Åland utbildat sjöfolk i navigation. Kontraktsprosten Frans Petter von Knorring införde 1854 ämnet navigation i läroplanen vid Ålands folkhögskola i Pålsböle. År 1868 startade en statlig navigationsskola i den nya staden Mariehamn (grundad 1861) med syftet att utbilda befäl för trafik på Östersjön och Nordsjön. 1874 startade sjökaptenslinjen som sedan 1939 finns i den så kallade navigationsskolan i Mariehamn. År 1944 bytte utbildningen namn från bytte skolan namn från Högre navigationsskolan i Mariehamn till Ålands sjöfartsläroverk.

1935 inrättades en maskinteknisk avdelning vid skolan. År 1981 flyttades den tekniska utbildningen över till en egen enhet, Ålands tekniska skola som senare blev Ålands tekniska läroverk.

Under åren 1997-2002 ingick Ålands sjöfartsläroverk och Ålands tekniska läroverk i samarbetsnätverket Ålands yrkeshögskola som 1 januari 2003 bildade det som i dag är Högskolan på Åland.

Ålands sjömansskola som i dag ingår i Ålands yrkesgymnasium startade 1961 på initiativ av FN:s dåvarande fackorgan ILO (Internationella arbetsorganisationen). Det var nödvändigt då sjöfarten moderniserades och systemet med att äldre lärde yngre inte längre fungerade. Kraven blev för höga för lärlingsbaserad utbildning. Sedan ännu längre tillbaka, 1926, fanns en kock- och stuertskola i Mariehamn.

  • Anonym Svara

    Fast i ärlighetens namn så är det ju nästan enbart elever från Sverige som utbildas på Åland, de flesta ålänningarna går ju i Åbo.

    • Sjökapten Svara
      @Anonym:

      Tja så har det ju varit länge, klarar man inte utbildningen på Åland så flyttar man över till Åbo och saken är biff…

  • V.K Svara

    Kan verkligen behövas. Utexaminerades till sjökapten för ett par år sedan och jag anser att utbildningen var ett skämt. Inte särskilt utmanande. Man ser mer eller mindre till att ALLA som kommit in utexamineras, även individer som kanske inte alls passar till sjöss. Istället för att samtala med personerna och ge dem chansen att fundera över sitt val pressas alla igenom utbildningen. Följ istället upp studieresultat med ärliga rapporter från praktikplatser för att se om individen kanske passar bättre för något annat. I mina ögon ligger felet inte hos personerna inblandade utan snarare systemets utformning.

    • Sjökapten Svara
      @V.K:

      Håller fullkomligt med, vi har allt för många av dessa redan ombord som kanske skulle ha gjort ngt annat då de är högst olämpliga i sin tjänst men skolan har d klarat fint bara!?

    • Anonym Svara
      @Sjökapten:

      Att det examineras icke dugligt yrkesfolk är dessvärre en trist trend som återfinns inom många yrken, men detta fenomen kunde lätt åtgärdas ifall granskande myndighet hade gjort sitt jobb.

Donsö visar vägen för alla

Det var länge sedan jag återvänt från en mässa/konferens lika upprymd och inspirerad som efter Donsö Shipping Meet 2019. På den här länken finns alla fakta man behöver för att läsa om det som varit och ta sikte på nästa gig om två år. Från årets DSM minns jag följande, utan inbördes ordning. Allt var lika viktigt, i min mening.

  • Alla möten måste inte nödvändigtvis sluta i ett avtal men alla avtal har med stor säkerhet startat med ett möte. Därför är det viktigt att folk träffas öga mot öga.
  • Framtiden kommer med god fart och sjöfarten måste själv vara på hugget, annars är det någon annan som styr mot större hållbarhet.
  • Kvällens stora festmiddag där Tommy Körberg uppträdde var imponerande i alla avseenden, mest kanske för att man fått ihop torskrygg till alla och lyckats servera den varm och rik på smaker!
  • Carl-Johan Hagman är vd för Stena och skickade en hälsning till Johan Eklund på Åland. Hagman var också moderator för diskussionen mellan EU-kommissionären Cecilia Malmström, BP-ordföranden Carl-Henric Svanberg och SKF-chefen Alrik Danielson som bjöd på en uppvisning i klarspråk, visioner och eftertanke.  Att hålla möten i en kyrka är något alldeles extra och skapar en omfamnande atmosfär. Donsö missionskyrka är en god plats för kloka tankar.
  • ”Jaha, Göteborg, det är visst den där staden som inte ligger så långt från Donsö?” Cecilia Malmström förklarar hur makthavarna i Bryssel förhåller sig.
  • Mer frihandel är bra för shipping. Därför är det som händer i USA och kring Brexit något som bör tas med stort allvar.
  • Hur illa det än är ställt med Donald Trump och hans land får man ge honom att det var bra att någon ställer sig upp mot Kina och deras ambitioner. Fast handelskrig är alltid dåligt. Trots detta är det nästan säkert att Kina snart utgör världens starkaste ekonomi.
  • Sedan 1980-talet har transporterna till sjöss fördubblats och inget tyder på att detta ska avta.
  • Under de senaste 70 åren har, trots allt, det allra mesta blivit bättre i världen. Inte minst har det i stora drag varit fred.
  • Om Storbritannien lämnar EU blir Europa svagare i förhållande till resten av världen. Det är det sista vi behöver, vi som bor här.
  • 900 miljoner bilar står för i stort sett tio procent av världens oljekonsumtion. Vi använder ungefär 95 miljoner fat olja varje dag och trenden går mot att den siffran snart är 140 miljoner. OM vi ska uppfylla kraven i Parisöverenskommelsen borde den sjunka till 85 miljoner. Ingen ser hur detta ska vara möjligt. Enda lösningen står att finna i tekniken och nya uppfinningar.
  • En effekt av Brexit-kaoset är att alla skickliga förhandlar ägnat sig åt det istället för åt viktiga frågor. Därmed har världen tappat fart. 

Om Donsö finns massor att berätta men den övergripande insikten handlar ändå om hur samarbete gör skillnad och gör 1+1 till mycket mer än bara 2. På Donsö konkurrerar man förvisso med varandra men i högra grad sporrar den enas framgång den andra och det är något vi alla borde ta med oss i det dagliga livet.

Östersjön går i täten

Som bekant är Östersjön ett av världens mest trafikerade områden. Runtom om bor i runda slängar 80 miljoner människor med ambitioner som bränsle, drömmar om en ännu bättre framtid och mål som ibland är mätbara men oftare en känsla. Vi vill köpa en bättre bil, snyggare kläder och godare mat samtidigt som våra insikter i begrepp som hållbarhet och miljöhänsyn stärks i det närmaste exponentiellt. Vi vill också resa när vi själva väljer och helst utan att lämna dessa hemska avtryck som gör att allt fler väljer andra färdmedel än flyg. I detta arbete spelar sjöfarten en direkt avgörande roll. Det allra mesta som vi konsumerar; telefoner, kläder, cyklar, bananer och så vidare, har nått oss på köl i någon form. Tack vare sjöfart och alla de människor som gör att infrastrukturen fungerar kan vi göra vår egen vardag så bra som vi själva vill och är nöjda med.

Sjöfarten i Östersjön är ingen fåmansshow där rederier och befraktare bestämmer, långt därifrån. När det gäller att forma strategier, planera farleder och all annan infrastruktur krävs många händer och insikter och en opinion som begriper vad det handlar om. Efter att ha levt under knappa förhållanden en längre tid är shippingen nu inne i en expansionsfas där investeringar i gammalt och nytt dominerar nyhetsfloden. Två exempel på detta är Bores satsning på tre nya fartyg och Rederi Ab Eckerös köp av ropax-fartyg liksom Viking Lines nybygge i Kina. Detta är ett tecken på optimism och framtidstro.

En organisation som lever tillsammans med Östersjön är Baltic Sea Parliamentary Conference – BSPC. Det är en sammanslutning som sedan 1991 samlar alla parlament och regioner runt hela Östersjön. I den organisationen har undertecknad bloggare nöjet att delta som representant från Ålands lagting, Ålands egen riksdag. Ett tag var jag president för hela BSPC men i år sköttes detta av norrmannen och stortingsledamoten Jorodd Asphjell. Sedan några år tillbaka är jag däremot rapportör i sjöfartsfrågor med uppdrag att hålla mina parlamentariska kolleger någorlunda uppdaterade kring vad som händer. 

På den här länken kan man läsa hela den rapport som jag tillsammans med kollegan och ledamoten av Mecklenburg-Vorpommerns parlament Jochen Schulte levererade till konferensens alla deltagare i samband med mötet i Stortinget i Oslo förra helgen. Den tar upp en lång rad olika aspekter på sjöfarten och Östersjön och betonar frågor som turism och alla möjligheter som ryms där, blå tillväxt överlag, investeringar i infrastruktur, fiske, det världsomspännande svaveldirektivet och mycket mer. Ett av många uttalade mål för alla länder kring Östersjön är att vi gärna vill vara en förebild för resten av världen. När det gäller svaveldirektivet är vi där, vi var först och man kan i de större städerna vid Östersjön skönja tydliga förbättringar när det gäller mängden partiklar i luften vi andas. Vi har också slagläge när det gäller satsningar på blå ekonomi och cirkulrära lösningar där sol, vind och vatten kan göra gemensam sak.

Nu väntar några intensiva dagar på Donsö Shipping Meet som jag ser mycket fram mot. Donsö är liksom Åland en plats där sjöfarten märks i vardagen. Alla känner någon som arbetar till sjöss eller annars får sin utkomst från shippingen. Sådant är inspirerande och stärkande. Sjöfarten är inte längre vad den varit, det har den faktiskt aldrig varit. Fartygen har bytt skepnad liksom handelslederna i dag är andra än de var förut. Den tekniska utvecklingen är enorm och det som i går var omöjligt är i dag inte bara tänkbart utan verklighet.

Detta vore inte möjligt utan människor med visioner och insikter och alla de ser jag fram mot att träffa i Donsö.

Hoppas vi ses!

Jörgen Pettersson

Publisher för www.sjofart.ax

 

 

 

Tapio seglade runt jorden


Rutten för Golden Globe Race.

På torsdag står delar av det seglande Finland stilla då ensamseglaren Tapio Lehtinen tas emot i Helsingfors efter att ha tagit sin lilla segelbåt Asteria runt hela jorden inom ramen för seglingsutmaningen Golden Globe Race. Det är en enastående bedrift som Tapio Lehtinen genomfört. Av arton startande seglare kom bara sex i mål och Lehtinen blev femma efter att ha seglat distansen 30.000 sjömil på 322 dagar, 8 timmar och 21 minuter. 

”Jodå, ibland var det rätt ensamt med bara fiskar som sällskap”, medgav Tapio Lehtinen på trappan till GE-villan där Mariehamns stad tog emot. Foto: Jörgen Pettersson

Lehtinen inledde sin återkomst till Finland med att ta i land i Mariehamn på måndagseftermiddagen. Där förtöjde han sin båt vid sidan av den fyrmastade barken Pommern som numera ligger i tryggt förvar i den nya torrdockan. I land väntade bland andra hustrun Vivi Fleming-Lehtinen, sponsorn Alandia, kompisarna Rune och Kirsi Karlström, museichefen Hanna Hagmark och Mariehamns stadsdirektör Barbara Heinonen.


Tapio Lehtinen valde att mellanlanda i Mariehamn på sin seglats till hemmahamnen Helsingfors. ”För att hylla den sjöfartstradition som lever så starkt på Åland”, sade han. Foto: Jörgen Pettersson

Tapio Lehtinen är ingenjör till yrket och 61 år gammal. Han har så gott som bokstavligen tillbringat hela sitt liv i en segelbåt, börjande som sexåring i en optimistjolle. Hans meritlista när det gäller segling slår nästan allt men Golden Globe Race är själva pricken över bokstaven. Hans minnen är många och även om det ofta varit ”rätt tråkigt” är det dramatiken som lyser igenom. Som när havstulpaner tog över båtens botten och krävde två mans arbete i en vecka för att få bort i Frankrike. Eller när han skulle ta ett dopp och nästan hade doppat foten i vattnet då han skymtade en stor haj i havet.

– Det var typ den värsta dagen i mitt liv.


Asteria i Mariehamn förtöjd intill Pommern i måndags. Foto: Jörgen Pettersson

Eller korsandet av den indiska oceanen då han seglade i 40-50 dagar utan andra livstecken från mänskligheten än en jetstråle från ett passerande flygplan.

Strapatserna att segla jorden runt är svåra att ta till sig när man ser storleken på Asteria. Ombord har all mat för resan förvarats. Att fiska hade visserligen varit möjligt men inte lämpligt, enligt Lehtinen.

– Under långa tider var fiskar som dorados mina enda kompisar. Det hade känts förfärligt att äta upp dem!

Samling i kajutan. Från vänster Hanna Hagmark, Vivi Fleming-Lehtinen, Tapio Lehtinen, Rune Karlström, Barbara Heinonen, Heikki Karlsson, Kirsi Karlström och Robert Rostedt. Foto: Jörgen Pettersson

Tapio Lehtinen valde Mariehamn som första ort för sin hemkomst av ett enkelt skäl.

– Jag vill visa min respekt för de sjöfarartraditioner som fortfarande lever kvar på Åland. Det är häpnadsväckande vilken utveckling som Åland har sjöfarten att tacka för. Detta är för att hedra Gustaf Erikson och andra åländska redare som gjort åländsk sjöfart känt i hela världen.


Stadsdirektör Barbara Heinonen tog emot Tapio Lehtinen i den anrika GE-villan där världens i tiderna största segelfartygsflotta sköttes av redaren Gustaf Erikson. Foto: Jörgen Pettersson


Tapio Lehtinen i mitten flankerad av representanter för sponsorn Alandia, till vänster Heikki Karlsson och till höger Robert Rostedt. Foto: Jörgen Pettersson

Ny storägare i Viking Line

Den svenska fastighetsmiljonären Jakob Johansson och hans bolag Maelir AB är ny storägare i Viking Line efter att ha köpt Rafael Mattsson-sfärens aktier i rederiet. Johansson som är 37 år gammal och self made inom fastighetsbranschen blir Viking Lines störste enskilde aktieägare med 17,75 procent av aktierna. Bara Lundqvist Rederierna med sina aktier uppdelade på flera olika bolag är större.

Vad detta beror på är svårt att i kväll bedöma. Ekonomierådet Rafael Mattsson som dog 2009 vid en ålder av nittio år var en av grundarna till rederiet som fyllde 60 år i år. Hela nyheten om dagens storaffär på 33,3 miljoner euro kan man läsa mer om på Ålands Sjöfart.

Viking Line är Ålands största arbetsgivare och tillsammans med Tallink Group och Rederi Ab Eckerö giganterna i trafiken mellan Finland-Åland-Sverige och Estland. Bolaget har de senaste åren fört en tillvaro där vinsterna uteblivit medan konkurrenterna stärkt sina positioner. Tidigare i somras var det sextio år sedan trafiken mellan Sverige och Finland via Åland inleddes.

60 år sedan trafikstarten

För sextio år sedan startade Rederi Ab Viking bil- och passagerartrafik mellan Åland, Finland och Sverige. Den sista maj 1959 gick den första turen med inbjudna gäster, för övrigt en dramatisk färd!, och den 1 juni 1959 gick startskottet för den reguljära trafik som i dag sköts av börsbolaget Viking Line, Ålands största arbetsgivare och tillsammans med Tallink Group och Rederi Ab Eckerö huvudrollsinnehavare i dagens trafik. För att fira trafikstarten lade några vikingseniorer, tidigare anställda, i lördags ett blomsterarrangemang vid minnesstenen över sjöfartsrådet Gunnar Eklund och hans maka Ellen som finns vid Esplanaden i Mariehamn, utanför Viking Lines kontor vid Storagatan.

Lite övergripande blev starten svår men efter några inledande gräl om inriktning och what not bildades Viking Line Marketing Ab Oy hösten 1966 och sedan dess har det rullat på under den kännspaka röda färg som introducerades 1965 av Rederi Ab Slites M/S Apollo. På den här länken kan man läsa Viking Lines egen berättelse som publicerades i samband med 50-årsfirandet av trafiken.

I dag är det enkelt att säga hur viktig färjetrafiken är för Åland och Finland och Sverige. Tack vare det åländska skatteundantaget i samband med EU-inträdet 1995 kan alla som trafikerar Åland på regelbunden bas sälja taxfree-produkter vilket gör att även last kan följa med till förmånligare priser än vad som annars vore fallet. Finländsk och svensk export drar oerhörd nytta av färjetrafiken som även är överlägsen när det gäller hållbara transportlösningar mätt i ton.

När trafiken startade 1959 var det inte lika enkelt. Man visste att det hände massor i samhället med bättre pensionsvillkor, semesterlagar, passfrihet och en vilja att se mer än den egna täppan.

Ändå krävdes det en initiativtagare i form av sjökaptenen Gunnar Eklund som bruten av sjukdom var förhindrad att fortsätta jobba till sjöss och istället såg möjligheterna i land. Tillsammans med vännen från bland annat den fyrmastade barken Pamir, Henning Rundberg, och legendariske redaren Algot Johansson lyckades Eklund få ihop ett tillräckligt stort startkapital för att köpa S/S Dinard från England och döpa om henne till S/S Viking och starta trafik.

Redan här gav Gunnar Eklund prov på den förhandlingsförmåga som skulle bli så avgörande i den fortsatta utvecklingen av Viking Line. Dinard var till salu för 90.000 pund i Dover men Gunnar Eklund for dit och bjöd 30.000 och lyckades!

Av de tre ursprungliga rederierna i Viking Line, Sally, SF Line och gotländska Slite är det i dag bara ”gamla” SF Line kvar. De två andra samseglingsrederierna bröts ner av ekonomiska realiteter vilket gjorde SF Line till ensam ägare av Viking Line och följaktligen bytte namn och tog över samtliga aktier. Det bevisar en annan viktig tes i rederiverksamhet, man ska se till att äga sina egna pengar. Att flyta på främmande finansiering fungerar bara så länge allt går väl och där finns ett stort dilemma i dagens finansiella verklighet. Sjöfart handlar om extrem långsiktighet och beredskap att klara såväl långa upp- som nedgångar. Detta vet rederier medan banker, drivna av kvartalsrapporter, har svårare att förklara detta faktum för sina ägare. Tålamodet är lite för kort för att en bank ska kunna finansiera shipping.

Vi kan i dag blicka tillbaka på sextio år som förändrat Östersjön, Finland, Sverige och Åland. Men som med allt är historien lite mindre intressant än framtiden vilket ständigt är en fråga och diskussionsämne på Åland. Viking Lines starke man Ben Lundqvist som med ”sina” rederier Ångfartygs Ab Alfa och Rederi Ab Hildegaard är en nyckelperson i den fortsatta trafiken omvaldes i våras till styrelseordförande för Viking Line Abp tillsammans med den övriga styrelsen vilka har ett stort ansvar för att leda rederiet som blev ett marknadsföringsbolag.