Tillbakablick på sjömanslivet

År 1950, 2 juni, tidig morgon, ja, nästan fortfarande natt.

Relaterade artiklar

Jag stod uppe på däck, på babordssidan, och märkte att gryningen närmade sig. Havsytan var alldeles lugn, som en polerad spegel. Vi befann oss strax söder om Trelleborg. Humöret var på absoluta nollpunkten, eftersom jag under den gångna natten kommit till insikt om att jag definitivt hade hoppat i galen tunna. Det hade varit omöjligt att sova, denna min första natt till sjöss. Inte på grund av närheten till maskinrummet, där den flåsande trippelångmaskinen drev fram s/s Moldavia av Jonstorp, utan mera en molande känsla av att något blivit fel. 

Bara för att få känna en viss trygghet tillsammans med de två andra ynglingarna från samma inlandsstad, hade jag svarat på sjömansförmedlingens rop om ett mässkallejobb utan att ha den blekaste aning om vad det innebar. Kompisarna, lämpare och kockelev, hade lättare att förstå vad de skulle pyssla med. 

Dagen före hade varit hektisk med mönstring ombord i salongen, försök att lära sig allt vad det innebar att fungera som befälsmässuppassare. Det uppstod ingen kärlek till den 12 liters galvaniserade ”Lyckeby”-pyts som fungerade som diskho. De sju befälen skulle ha det städat och bäddat, ha vatten till sina kommoder, och så mat jämt och ständigt. Nej, det var ingen framtid för en sjuttonårig yngling som jobbat som ”smehalva” i faderns smedja och tillbringat två år som plåtslagarlärling. Gårdagen hade dock avslutats med att ekonomiföreståndaren öppnat ”slabbkistan” där en kartong Raleigh-cigaretter och några kakor ”chadbourn”-choklad hade kommit mig till del för några kronor.

Alltnog, jag hade, där jag stod, beslutat mig för att avsluta min karriär som sjöfarare så snart som möjligt, när jag började bli varse något som hände borta vid östra horisonten. Den klara himlen skiftade i grönt och rosa och en skiva av solen växte sig allt större och skapade en solgata mot mig, där jag stod. Solgatan mötte vår bogvåg som välvde sig mjukt ut från stäven, orsakad av fartygets maxfart, 8 knop. Kollisionen gav upphov till en gnistrande mångfald av färger och jag var helt förstummad inför den omtumlande upplevelsen. 

När sedan solen nått upp över horisonten var det som om den inte ville släppa kontakten utan det såg ut som om den stod på en pelare, ungefär som en gigantisk golfpeg. Jag, som aldrig sett en havshorisont tidigare, knappast någon golfpeg heller, blev så berörd, som om jag vore nykär. Jag kunde inte påminna mig om att jag tidigare hade känt något liknande inför naturscenerier. Det blev till att ompröva det nyss fattade beslutet, bita ihop, försöka stå ut med jobbet och så småningom sadla om till något som skulle passa mig bättre. Däcksfolkets arbete med att göra sjöklart dagen före hade jag intresserat följt, de få stunder jag fick till övers. Det kunde kanske vara något? Jungman, varför inte? 

Jag började försiktigt bearbeta förstestyrman. ”Båsen” tycktes också vara värt besväret att tackla. Styrman och ”båsen” gav mig, efter någon veckas tjatande, chansen att mönstra jungman då någon av den sorten skulle avmönstra.

Det dröjde bara någon vecka till och i Gävle, där vi lossade kolen vi hämtat från Gdansk, fick jag flytta akterut. ”Båsen”, Nils Sjöland, var en verklig ”beckbyxa”, en sjöman i varje tum, som lovade att göra en yrkesman av mig om jag så ville, men på villkor att jag skulle följa hans direktiv till lands och till sjöss, i arbete som under fritid. Under året som följde blev det som vi kommit överens. Han lärde mig allt som förekom i en så pass gammal båt och han höll ett vakande öga på mig då vi var i hamn. Jag var med honom hemma i South Shields två gånger och träffade hans förtjusande lilla fru. Året i den båten gjorde mig åtminstone till befaren jungman och befäste min kärlek till sjömansyrket, som kan utövas med morakniv eller skiftnyckel eller, om ni så vill, med sextant eller topptrycksindikator. Icke att förglömma kastruller med ”stormsoppa”, alla är vi sjömän.

Midsommarafton lämnade vi Luleå, sent på kvällen, efter att ha lastat vid malmkajen. Det var skönt när äntligen den våldsamma lastningen var klar. Järnvägsvagnarnas innehåll tippades utan prut från hög höjd rakt ned i våra lastrum under öronbedövande brak varvid masterna skakade så vi trodde kaltopparna skulle ramla ned. Vi gjorde sjöklart på vägen ut genom skärgården.

Det var kav lugnt och en trolsk stämning rådde, kanske en lisa för våra trötta öron.

Midsommarkvällen övergick i natt och det var svårt för en sörlänning som jag att förstå. Det blev ju inte mörkt och jag minns att jag skrev in upplevelsen i ett av minnesbokens blad.

Vi seglade vidare, inte särskilt fort för hon gjorde ingen vidare fart. Av någon anledning kallas alltid, eller åtminstone nästan alltid, fartyget för ”hon”.

Kollast från Gdynia till Genua. En resa som faktiskt tog 28 dygn. Tät tjocka i Östersjön, avsaknad av radar, ett oavbrutet klämtande från många ankarliggare i närheten. Biscaya bjöd på envis motsjö veckovis. Någon föreslog att vi skulle sätta släploggen på backen men det förslaget uppskattades inte av styrmännen. Efter att ha fått motigt väder även i Lyonbukten var vi tvungna att gå in till Marseille för att bunkra kol vilket kan uppfattas som skrattretande då vi hade cirka femtusen ton kol i lasten. Slutligen anlände vi Genua. 

Nosandet nära kusterna i Medelhavet gav ytterligare näring åt min kärlek till naturupplevelserna. När vi passerade kuststäder på kvällar eller nätter var skönhetsupplevelserna hänryckande med alla dessa strålande ljus. Trots alla år som gått är minnesbilderna ännu klara och trevliga att gå tillbaka till.

Ett annat minne som står klart, men som nog inte går att uppleva igen är ankringen på redden utanför Sfax i Tunisien. Djupet var uppskattningsvis kanske 20 meter. Det som fascinerade var vattnets kristallklara renhet. Vi såg havsbotten, ankare och hela längden kätting som om det inte varit något vatten alls – underbart. Det är ett minne att ta vara på då något sådant aldrig kommer att kunna ses igen – åtminstone inte i Medelhavet. 

Fartygets last av järnmalm från Luleå hade lossats i Middlesborough och vi var destinerade till Narvik för att hämta mer. Det var i januari och vädret var uselt. Detta bidrog nog till beslutet att gå inomskärs längs norska kusten. 

Vi tog lots i något som jag tror hette Koppervik, och snirklade oss med lotsens hjälp upp längs kusten in och ut bland öar, kobbar och skär i flera dygn. Jag tror att vi seglade ungefär samma rutt som ”hurtigruten” gör idag. Norska kusten är imponerande, mycket vacker och klippig. Eftersom flera fartyg var före oss på törn, blev det till att ankra på redden i Narvik och invänta vår tur. Nu var det så att jungmännen fick turas om att gå vaktman på nätterna i hamn, åtminstone på den tiden.

En gnistrande kall natt med stjärnklar himmel som i viss mån lyste upp den dygnsmörka tillvaron. Vi var ju norr om polcirkeln. Lika fascinerad som jag varit i Luleå, midsommarafton, av ljuset, var jag nu av konstant skymning när jag törnade till på min vaktmansnatt. Det var mycket kallt. Trots den tjocka ”rorsrocken” klättrade jag huttrande upp och ställde mig bredvid skorsten. Värmen från stockhålet strömmade upp genom ”gretingsgallret” och tillvaron blev ganska skön. Det gällde bara att hålla sig vaken. Det blev inga problem med det för omkring midnatt blev det för mig ett premiärskådespel av absolut yppersta klass. 

Himlen började helt plötsligt att spraka och gnistra i ett magnifikt norrsken. Det var som att ligga under en jättelik gardin som böljade över mig och sträckte sig högt upp, kanske ända upp till de miljoner stjärnor som omgav denna enorma, spektakulära föreställning. Och vilka färger! Alla kulörer ingick. Det höll på i timmar och min förundran över vattenklotets mångfaldiga variationer i skönhet förbluffade mig och gör så än idag.

Det är inte alltid min kärlek – havet – bjuder på stillsamma upplevelser och scenerier. Det kan ibland hända att det morrar till, visar klorna och lär oss veta att det inte alltid är som att segla i hallonsaft. Det ger de två följande episod-erna prov på.

Vi hade lastat koks i Nordenham, Västtyskland, för Gävle, och var på väg upp genom Östersjön, överbrytande sjö och många minusgrader. Däckslasten var ca 12 fot hög och hölls på plats med grova stolpar, förtöjningswirar, hönsnät och kabelgarn. Denna ”inhängnad” byggdes av oss – däcksbesättningen. Efter flera dygns nedisning började läget bli kritiskt då tyngden av den snabbt växande isen hotade fartygets stabilitet, kantringsrisk förelåg. Alla, som inte var upptagna av framdriften, beordrades ut på däck för att banka bort ispansaret från stag, vant och relings-stöttor. Själva koksdäckslasten kom vi inte åt, men vi lyckades ”dingla” oss fram till Gävle med ”rätt” sida upp. Koks-isklumparna på för- och akterdäck fick sprängas i bitar för att däckslasten skulle kunna lossas.

Med Transatlantics m/s Glimmaren 1952 hade jag avancerat till lättmatros och var nöjd och tillfreds med min tillvaro. Märlspik och segelsömmarhandske behärskades suveränt sedan år tillbaka tack vare ”båsen” Sjölands uppfostran.

Vi hade varit i Newport News, USA, och lastat kol för Göteborg och var på hemväg över Nordatlanten. Det hade allt sedan avgången blåst ”småspik”, d v s storm, och ju längre ostvart vi kom desto grymmare blev sjön. Dessbättre hade vi sjön med oss, men det blev en skrämmande tillvaro när våglängden blev flera fartygslängder och våghöjden därefter. 

Som rorgängare måste man vara mycket varsam när man surfar ner mot en vågdal så att hon inte skär snett och man får sjön tvärs. Vi var nog lite bleka om nosen oavsett om man var styrman eller matros. Lite till mans kände vi oss mycket små när det upproriska havet visade upp sig för sina dyrkare. Utkiken fick hålla till på bryggvingen med hjärtat i halsgropen då nästa vågtopp förut syntes högre än förliga masttoppen när vi dök ner mot vågdalen. Lika bävande såg man sjön över aktertoppen då vi långsamt kämpade oss uppför nästa framförvarande backe. Det var ett mäktigt skådespel, men tröttande då det höll på dygn efter dygn. Efter detta ”visste man var man hade henne” – Sjöbergs Jantelag gällde: ”Du skall inte tro att Du är något(n).”

Så gick åren och efter fem år på däck var jag befaren matros, men synen hade försämrats vilket omintetgjorde vidare seglation på mitt älskade hav. Det fanns dock en lösning – att börja segla i maskin. Ganska snart upptäckte jag att det jobbet var minst lika exalterande som det på däck och fann att jag var omgiven av minst fyra olika kärlekar. De fjorton dagarna som mässkalle hade inte givit upphov till några varmare känslor. För det första fanns kärleken till havet och omgivande naturscenerier. För det andra fanns kärleken till fartyget som ganska ofta blir senaste, förra, båten. Däckstiden gav mig den tredje kärleken – kärleken till yrket, som också kan kallas yrkesstoltheten. Sjömän på den tiden det handlar om var oerhört yrkesstolta. Dessutom var många av dem fascinerande original. Vi hade, bland andra, båtsmannen ”Strömstadsgroggen” med sin vita, amerikanska matroskeps som ofta drog till med: ”Här slår vi inte varandra på käften – här slår vi varandra med käften!” En annan härlig typ var eldaren ”Renhårige Anders” som tidigare i livet haft malaria och i sviterna därefter inte hade ett enda hår på hela kroppen. Han hade en praktfull, knallröd, peruk som han dock inte använde då han eldade. Men när vi var iland och festade kunde man avläsa graden av berusning på hur snett peruken satt. Andra härliga typer var ”Säffle-Johan”, ”Kalmar-Svarten” och många andra. 

Den fjärde, sista, men inte minsta, blev de fyrtio årens engagemang inom sjöfarten både till sjöss och till lands. Jag älskar alla fyra ”kärlekarna”. Det är nog inte fel att hysa denna känsla för alla fyra på en gång. 

2010, iskall januari, en blek sol över ett stilla hav – inga vågor, inga bränningar.

Jag står på stranden i min nuvarande hemstad och blickar ut mot horisonten, tänker tillbaka på allt som mitt liv med sjöfarten givit mig: naturupplevelserna i havsmiljö, fartygens varierande skönhet och egenheter, yrkeslivet och arbetsgemenskapen ombord samt kontakten med alla dessa unika människor ombord och i främmande länder – Mina fyra kärlekar.


Lämna en kommentar på "Tillbakablick på sjömanslivet"

Hittills finns det 3 kommentarer. Samtliga kommentarer granskas i förhand innan publicering.
Läs våra regler för kommentering!

  • Jan Sterner Svara

    Minns mycket av det du berättade har upplevt detsamma.Tack för det

  • Maude Svensson Svara

    Tack för den här fina återblicken. Jätteintressant att läsa.

  • Leif Thern Svara

    Jag har inte varit till sjöss, men är så tacksam att få del av det livet som i denna berättelse.