LEDARE. Ur SST 7/2010

Sjöfart i teori eller verklighet

Sjöfart under svensk flagg är ingen bra affärsidé för Sverige. Det anser två nationalekonomer vid universitet i Linköping som sågar det svenska sjöfartsstödet längs med fotknölarna.

Dessa forskare kan dock se att sjöfarten bidrar med något positivt till Sverige. Nautisk kompetens är till exempel en sådan faktor, men eftersom svenskt befäl har en mycket god arbetsmarknad på utländska fartyg är detta inget argument för ett svenskt sjöfartsstöd, hävdar Linköpingsekonomerna. Utbildningen är dock en viktig fråga och enligt forskarna har staten ett grundäggande ansvar för att det finns tillräckligt med utbildningsplatser vid sjöbefälsskolorna och ett tillräckligt antal praktikplatser på fartyg.
  Som ett av världens mest utrikeshandelsberoende länder och likaså ett av världens mest sjöfartsberoende länder skall vi alltså förlita oss på att omvärlden tar ansvar för att Sverige får tillgång till den kompetens vi måste ha för att säkerställa vår livlina över haven.
  Den svenska regeringen skall alltså ge sig ut i världen till andra länders redare med budskapet att ”i Sverige tycker vi inte det är särskilt viktigt med en egen handelsflotta, men vi behöver verkligen kompetensen så kan inte ni ta hand om våra studenter och befäl, för vi har inga egna fartyg kvar”.
  Eftersom de allra flesta sjöfartsnationer i Europa dessutom har motsvarigheter till det stöd som Linköpingsekonomerna vill att vi slopar så innebär det också att vi skyfflar över kostnaderna för vårt kompetensbehov på de andra.

Om regeringen skulle hörsamma Linköpingsforskarnas uppmaning innebär det att minst 9 000, troligen fler, sjömän förlorar jobben, Sverige förlorar sitt inflytande internationellt när det gäller sjösäkerhet, havsmiljö och sjöburen handel, tappar helt kontrollen över tillgången på samhällsnödvändig kompetens och har ingen egen handelsflotta kvar om det skulle bli ofärdstider.
  Forskarna hävdar också att det inte går att bevisa att en svenskflaggad handelsflotta ger så positiva effekter till det omgivande sjöfartsklustret i Sverige att det motiverar kostnaden för sjöfartsstödet.
  Nu är det ju så att allt i verkligheten får inte plats i en teoretisk nationalekonomisk modell. Ett exempel är den svenska marina underleverantörsindustrin. Dessa företag har två kundgrupper: varv och rederier. Nybyggnadsvarv för större fartyg har vi inga kvar i Sverige och om vi då också tappar en stor del av rederinäringen, vilka skäl finns det då för underleverantörsindustrin att stanna kvar i Sverige, särskilt som en stor del av företagen redan är utlandsägda, utan egen hemmamarknad och med knivskarp konkurrens inte minst från Asien?

Svenskt sjöfolk och sjöbefäl kostar alltså Sverige mer än de smakar. Tänk om vi applicerar samma tankesätt på skatte­finansierade nationalekonomer vid svenska lärosäten. Ur samhällsekonomisk synvinkel vore det väl alldeles utmärkt om dessa tackade för sig, lämnade sina nuvarande arbetsgivare och tog jobb som bensinstationsföreståndare, lokförare, montörer, banktjänstemän eller något annat produktivt och skattegenererande istället?
  Nu är det inte bara i Linköping som nationalekonomer har sett närmare på sjöfartsstödet. Linköpingsforskarna har använt en cost-benefit-modell i sin analys när man kom fram till en förlust på 1,4 miljarder kronor. En annan studie baserad på en så kallad BNP-konform kalkyl ger en helt annan bild. Då innebär stödet en samhällsvinst på strax över 200 miljoner kronor årligen och det är utöver de positiva effekter man också får i form av kompetenstillgång, upprätthållande av en hög sjösäkerhet och miljöskydd, internationellt inflytande, och vårt försörjningsbehov i ofärdstider.

En förlust på 1,4 miljarder eller en vinst på 200 miljoner kronor? Det är bara att välja vilken metod som passar en bäst.
  En utredning som skall ligga till grund för en framtida svensk sjöfartspolitik bör nog tacka sina superteoretiska informationsleverantörer för deras funderingar, lägga underlaget till handlingarna och därefter se till hur verkligheten ser ut.

Rolf P. Nilsson, chefredaktör.

Latest update 02-04-2008 15:27

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies