LEDARE. Ur SST 2/2010

Fripassagerare får inte vara sjöfartens ansvar

I det här numret av Svensk Sjöfarts Tidning kan du läsa en osannolik historia, eller en som i de bästa av världar åtminstone borde vara det, om hur ett par ACL-fartyg hamnade en i fripassagerarhärva med en rad inslag som borde stämma till eftertanke och till handling från myndighetshåll.

Fripassagerare är ingen ny företeelse, men kommer de väl ombord får fartyget och rederiet normalt stora problem. Krasst uttryckt vill myndigheter ofta inte ha något som helst med dessa människor att göra, och släpper problemet i knät på fartyg och redare som sedan får fullt upp med att ta hand om dessa människor och med ljus och lykta leta efter någon hamn där myndigheterna förbarmar sig över dem.
  Kostnaderna är höga och ansvaret stort för en organisation som varken har kompetens, resurser, bemyndigande eller som uppgift att ta hand dessa människor. Oftast rör det sig om personer som är pÃ¥ flykt frÃ¥n krig, fattigdom och elände. Deras mÃ¥l är en fristad där de kan bygga upp trygga liv för sig själva och sina familjer.

På ett seriöst redat fartyg försöker en professionell besättning ta hand om dessa flyktingar med respekt och på det bästa sätt man kan under omständigheterna. Man tar reda på deras hälsostatus, försöker ta reda på deras identitet, vilket är svårt eftersom de oftast inte har några id-handlingar – vilket också är en stor orsak till myndigheternas motstånd mot att ta emot dem och ger dem mat och husrum.
  Hur omfattande problemet är vet ingen. Mörkertalet kan vara stort eftersom det finns rapporter om fall där mindre nogräknade besättningar och rederier valt att lösa problemet genom att helt enkelt sätta ombord fripassagerare pÃ¥ en flotte till havs, eller helt sonika slänga dem överbord.

Samtidigt som ACL är mycket kritiskt mot myndigheternas agerande i kontinenthamnarna, lovordar man samarbetet med de svenska myndigheterna. Fripassagerare är ett internationellt problem, och här kan Sverige göra skillnad genom att föra upp frågan i internationella fora och vara ett föredöme.
  Man kan ocksÃ¥ frÃ¥ga sig hur effektiv ISPS-koden egentligen är. Detta internationella regelverk för ökat sjöfarts- och hamnskydd kom till med raketfart när USA körde över resten av världen i IMO närmast panik i efter 9/11. Av mÃ¥nga har den kritiserats som ett hastverk, även om en del revideringar gjorts efter dess ikraftträdande.

Det är inte svårt att få känslan att huvudsyftet med koden har varit att förhindra folk att ta sig ut från hamnarna och i land. Det finns fog för att misstänka att i många myndigheter, inte minst i USA har satt en paria-stämpel på sjöfolk som setts som potentiella terrorister och därför har alla behandlats med samma kam.
  Fripassagare kommer däremot frÃ¥n andra hÃ¥llet, det vill säga in i hamnarna frÃ¥n landsidan.

Det finns bara ett sätt att skapa 100-procentig säkerhet, och det är att förbjuda fartyg i hamnarna. Eftersom det varken är realistiskt eller önskvärt är det hög tid att man ser över hur fripassagerare tar sig ombord. Det förutsätter dock att myndigheter erkänner att det är ett problem och tar ansvar istället för att slå ifrån sig och lämna detta till sjöfartsnäringen att lösa.
  Fripassagerare är inte ett sjöfartsproblem, det är ett samhällsproblem. Nu är dessa människor i de allra flesta fall drivna av ett desperat, men fredligt behov. Det kan komma en dag när människor med mer ont uppsÃ¥t upptäcker denna möjlighet till destruktiva handlingar.

Till sist finns det en minst sagt uppseendeväckande kommentar från svenskt myndighetshåll när det gäller de två personer som stoppades från att komma ombord i Atlantic Conveyor. De är nämligen inte misstänkta för brott enligt polisen.
  Det är alltsÃ¥ helt lagligt att stjäla eller köpa kläder för att utge sig att vara nÃ¥gon annan, bryta sig in eller ta sig in pÃ¥ nÃ¥got annat sätt i en hamnterminal, försöka smyga sig ombord pÃ¥ ett fartyg, och om man lyckas, förorsaka stora kostnader och problem för besättningen, rederiet och myndigheter i flera länder.

Det kan vara något att tänka på när det är dags för en utlandssemester. Är man litet kreativ och påhittig, så varför betala dyra biljetter? Det finns ju visserligen en risk att man blir upptäckt och då kan det bli litet besvärligt, men med ett svenskt pass i bakfickan lär man ju bara bli hemskickad igen – något brott har man ju uppenbarligen inte begått. Vill man inte hem kan man ju chansa, slänga passet och söka asyl i något varmt och trevligt land.

Rolf P. Nilsson, Chefredaktör.

Latest update 02-04-2008 15:27

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies