LEDARE. Ur SST 1/2009

Tunt och fel av Anders Borg

EU-kommissionens nya strategi för sjöfartens utveckling inom unionen fram till 2018 visar med all önskvärd tydlighet att de sjöburna transporterna är en omistlig grund för EU:s och medlemsländernas välstånd och för miljön.
  Enligt kommissionen krävs en politik som gör den europeiska sjöfarten konkurrenskraftig genom ett attraktivt ramverk för kvalitetssjöfart och kvalitetsrederier inom Europa. Man vill se en positiv rekryteringstrend till näringen, utveckling av kompetens och grönare sjöfart, högre sjösäkerhet, förmåga att leda den internationella utvecklingen av regelverken, enklare regler för ökad närsjöfart inom unionen och satsning på forskning och utveckling.

Kommissionen skriver att 90 procent av EU:s handel med resten av världen är sjöburen, mer än 400 miljoner människor reser med färjor årligen mellan medlemsländerna, sjöfarten är en av våra största exportnäringar, frakt av gods och passagerare genererade EUR 24,7 miljarder 2006, de maritima sektorerna bidrar med 1,09 procent av BNP i EU samt Norge, sjötransporter sysselsätter 1,5 miljon EU-medborgare och 70 procent av de sjöfartsrelaterade jobben finns i land inom rederi, logistik, lasthantering, elektronik, maskinindustri, skeppsbyggnad och varvsindustri.

Sett ur detta perspektiv är det lätt att lyfta både ett och två ögonbryn när man läser finansminister Anders Borgs senaste utspel i tonnageskattefrågan. I en debatt före jul sa han bland annat följande:
  – Att handelsflottan har ökat och det finns fler båtar med svensk flagg än tidigare.
  – Att den svenska sjöfartsnäringen är kraftigt skattegynnad och han jämförde återigen med skatteinbetalningarna från lädervaruindustrin. För säkerhets skull slängde han också in en jämförelse mellan den svenska sjöfartsnäringen och den svenska gummi- och plastindustrin.
  – Att han av sina nordiska kollegor minsann fått höra att sjöfartsnäringen i Sverige har så utomordentligt goda villkor att det faktiskt sker inflaggning till Sverige från andra nordiska länder.
  Det här var några av de besynnerligheter som Anders Borg använde för att försvara att man ännu inte kommit i mål med tonnageskatten och att han var mer skeptisk nu. Han menade bland annat att om rederierna slapp sina latenta skatteskulder skulle detta leda till utflaggning.
  Man kan ju då återigen fråga sig varför svenska rederier skulle flagga ut om de får konkurrenskraftiga villkor här hemma. Oavsett om dessa konstigheter beror på att finansministern raljerar, är nonchalant, är felinformerad, är ointresserad eller helt enkelt är okunnig, så är det allvarligt.

Att påstå att den svenska handelsflottan har ökat är närmast lögnaktigt. I mitten av 90-talet var den svenskkontrollerade handelsflottan kring 20 miljoner ton dödvikt och det svenskflaggade tonnaget kring 2,5 miljoner ton. Idag kontrollerar svenska rederier under tio miljoner ton dödvikt och den svenskflaggade handelsflottan är ungefär lika stor nu som då. Under samma period har världshandelsflottan vuxit på ett sätt så att om den svenska sjöfarten bara följt med i den allmänna utvecklingen, så hade den svenskkontrollerade handelsflottan bestått av över 35 miljoner ton dödvikt och den svenskflaggade hade kunnat vara närmare dubbelt så stor som då. Eftersom vi vet att vi har goda sjöfartsentreprenörer i Sverige, så måste det ju vara något annat som fattas när ett land har en handelsflotta som är en tredjedel av vad den hade kunnat vara om vi hade följt den allmänna trenden, och Anders Borg håller i rodret till en mycket viktig del av detta.

Att jämföra den svenska sjöfartsnäringens villkor med lädervaruindustrin eller någon annan tillverkningsnäring i detta land är både felaktigt och totalt ointressant. Mellan dessa finns inget konkurrensgränssnitt. Sjöfarten är världens mest internationaliserade näring och vår sjöfarts villkor måste jämföras med förutsättningarna för rederinäringarna i andra länder.

Påståendet om inflaggning från andra nordiska länder torde väl gälla Finlandsfärjorna. Detta flaggskifte drivs framförallt av möjligheten att kunna sälja snus på svenskflaggade fartyg och i dagsläget också av kronans ställning gentemot euron. Det beror inte på betydligt bättre näringsvillkor.
  EU-kommissionen vill stärka den europeiska sjöfarten och skälen är många. Oavsett hur stor eller liten den EU-flaggade flottan är, så är EU totalt beroende av sjöfarten för effektiva transporter, för miljöns skull, för sysselsättning och för ekonomin. Ju större flotta registrerad inom EU, desto större kontroll och desto större inflytande över handels-, miljö- och sjösäkerhetsfrågor i internationella fora. I kommissionens kommunikation ”maritime transport strategy 2009–2018” skriver man följande:
  ”A clear and competitive EU framework for tonnage taxation, income taxation and state aid should be maintained and, where appropriate, improved, in the light of the experience gained under the State aid guidelines for maritime transport.”

Tjeckien är ordförande i EU, men eftersom man inte tyckte sig ha kompetens i sjöfartsfrågor, har Sverige accepterat att ta ansvar för detta redan nu. Vi som varken har en handlingsplan för vår egen näring eller tonnageskatt leder alltså nu utvecklingsarbetet för sjöfarten. Frågan är om inte Tjeckien lika gärna kunnat behålla detta, och göra ett minst lika gott jobb.

Rolf P. Nilsson, Chefredaktör.

Latest update 02-04-2008 15:27

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies