LEDARE. Ur SST 17/2007

Nu krävs samling för rekryteringen
Ett svenskt färjerederi beställer nya färjor för två miljarder kronor. Man skickar ut en pressrelease, men mottagandet var minst sagt svalt bland massmedia. Nyhetsvärdet bedömdes uppenbarligen som för lågt för att vara av allmänt intresse.
Ett nytt svenskt ro-ro-fartyg i absolut framkant av utvecklingen av miljöanpassade sjötransporter internationellt döps av infrastrukturministern. Även detta meddelas media i god tid. Evenemanget lockade inte en enda representant för dagspress, radio och tv.
Vi pratar då om nyheter från sjöfarten, en verksamhet som är av grundläggande betydelse för att detta samhälle över huvudtaget skall fungera.
Är det då ovilja eller ointresse hos media som gör att sjöfarten i mångt och mycket osynliggörs (annat än vid olyckor)? Knappast. Är det okunskap? Definitivt.
Sjöfarten har flyttat ut från stadskärnorna och folk ser den knappt längre. Enda undantaget är färjetrafiken, men här finns också en stor massmedial skillnad. Betydligt fler människor väljer färjan framför flyget för resor till och från Sverige, men får färjesjöfarten lika mycket uppmärksamhet i media (återigen förutom vid olyckor) som flygindustrin? Svaret är givet.

Osynliggörandet är ett problem för sjöfarten, som näring och som transportslag. Det gäller inte bara för att få till bra konkurrensförutsättningar utan också för den framtida rekryteringen till sjöfarten i dess bredaste bemärkelse. Dragkampen om ungdomarna, särskilt de med intresse för teknikinriktade utbildningar, blir allt tuffare. Idag har vi en situation där antalet sökande till utbildningarna på sjöfartshögskolorna överträffar antalet platser. Det kan dock snabbt ändras, och det är bara att studera hur situationen ser ut i de flesta grannländer.
Skall sjöfarten kunna konkurrera om framtidens medarbetare krävs det inte bara att de unga lär sig att sjöfarten faktiskt finns, det krävs att föräldrarna också får den kunskapen.
En bred, långsiktig folkbildning behövs och det är alla sjöfartens parters ansvar: branschorganisationer, fackföreningar, arbetsgivarorganisationer och myndigheter. Det gäller också att få med politiker, skolor och industrin, kort sagt alla som är beroende av att den svenska sjöfarten och sjötransporter på Sverige fungerar.

När vi väl fått in ungdomar på utbildningarna måste de få ett positivt bemötande, annars kan det bli dyrt. Ett av våra grannländer satsade tiotals miljoner kronor på en rekryteringskampanj. Det fyllde skolorna, men för få praktikplatser skapade problem för studenterna och därmed badwill för såväl utbildning som näring. Det i sin tur ledde till sjunkande ansökningssiffror. Ett problem som skolorna upplever i dag är relativt stora avhopp, framför allt efter första perioden till sjöss. Studenterna kommer tillbaka och en del tycker inte att livet till sjöss motsvarat deras förväntningar. Detta kostar skolorna pengar. Introduktionsutbildningen är en dyrbar historia och avhoppen innebär också minskade intäkter eftersom anslagen bygger på antalet aktiva studerande och deras studieresultat. För näringen innebär det färre nya befäl.

Det här är inte ett problem som är avgränsat till Sverige, men en gemensam orsak för många länder kan vara att det saknas nybörjarplatser till sjöss, det vill säga att ungdomar får en chans att prova på sjölivet innan man påbörjar utbildningen. Visst finns svårigheter som begränsad hyttkapacitet och ökad arbetsbörda för besättningen, men det måste gå att lösa.
Högskoleutbildning är också en investering i pengar och tid för den enskilde. Ungdomar som är litet osäkra på om de kommer att trivas i den annorlunda miljö ett fartyg utgör, och inte får prova på innan, kan dra sig för att söka.
Idag lovar näringen jobb. När studenterna tagit sina examina och fått sina behörighetsbevis måste de därför erbjudas junior­befälstjänster. Annars gör någon annan det. Intresset för svenska ny­utexaminerade befäl är stort i Europa och konkurrensen ökar hela tiden. Norska offshore-redare står enligt skolorna i kö för att få presentera sig för studenterna. Tyska redare likaså. Kryssningssektorn växer, och det är en minst sagt personalintensiv verksamhet med behov av välutbildat befäl.
Samtidigt borde det också ligga i de nyutbildades intresse att få sin högsta behörighet så fort som möjligt. Att jobba 2:1-system under en begränsad tid skulle leda till seniorbehörigheterna på halva tiden jämfört med 1:1.

Svensk rederinäring seglade i motvind under många år fram till sekelskiftet. Under den tiden var det bara överlevnad som gällde, och ingen hade tid att ta tag i framtidsfrågor. Varför satsa tid och kraft på att rekrytera folk till en näring som kanske var på väg att försvinna? Nu har vi ett annat läge och det är dags att säkra framtiden, inte minst när det gäller kompetens.
Förutsättningarna finns. Vi har bra skolor. Vi har en framtidsinriktad näring där allt fler engagerar sig i dessa frågor, inte bara för att råda bot på personalbristen utan också för att kunskap och kompetens ses som allt viktigare utvecklings- och konkurrensfaktorer. Vi har politiker (om än allt för få) som är intresserade av en positiv utveckling för den svenska sjöfarten.
Om alla goda krafter samlas och sätter sig ned så går det att hitta kreativa lösningar. Förutsatt att alla drar åt samma håll.

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies