|
|  |
LEDARE. Ur SST 11/2007
Säkra skolfartyg –
grundbult för god sjöfartskultur
En debattartikel i Göteborgs-Posten nyligen gav respons på nyhetsplats, på ledarsidan och på debattsidorna. Två företrädare för Svenska Kryssarklubbens Seglarskola tog till storsläggan och menade att Sjöfartsverkets nya behörighetskrav är ett dråpslag för de seglande skolfartygen. Enligt artikeln är kraven så hårda att det blir närmast omöjligt att uppnå dessa och samtidigt kunna bedriva verksamheten. Risken att många av fartygen försvinner uppgavs vara stor.
Efter att ha läst artikeln och sedan talat med Sjöfartsinspektionen och andra företrädare för segelfartygen framträder en mer komplex och splittrad bild.
Från Sjöfartsinspektionens sida kände man sig tagna på sängen av kritiken i debattartikeln. Regelverket, som gäller för s k traditionsfartyg har jobbats fram under många år och man har haft dialog med bl a Sveriges Segelfartygsförening. Inspektionens bild är att den typ av farhågor som framfördes i artikeln kom i dagen först vid ett möte i höstas. Enligt inspektionen bad man då kritikerna att komma in med ett skriftligt underlag som man kunde arbeta vidare med. Ett sådant utarbetades också, men skickades aldrig in. Orsaken till detta skall enligt uppgift vara att man inte kunde nå konsensus inom Sveriges Segelfartygsförening, som i sin tur inte anser det nya regelverket vara någon fara.
Det verkar alltså finnas en splittring inom segelfartygsrörelsen, vilket i sin tur möjligen kan bero på att verksamheterna inom de olika medlemsföreningarna i Sveriges Segelfartygsförening varierar och har delvis olika förutsättningar.
Oavsett vilket kan det vara på sin plats att slå fast följande:
• Att Sjöfartsinspektionen inför ett regelverk rörande utbildning och kompetens för denna verksamhet måste ses som helt i sin ordning, så länge kraven är realistiska och inte får motsatt effekt. Detta har länge varit en gråzon dit förutom hårt arbetande, ideella föreningar även kanske något mindre seriösa aktörer sökt sig. Har man ansvar för elever eller passagerare skall man också ha utbildning och kompetens för att sköta detta säkert, och ha bevis på detta.
• De människor och föreningar som driver de fartyg som berörs av regelverket gör en fantastisk insats på flera sätt. Genom hårt arbete med traditionsfartygen bevarar de en viktig del av det svenska kulturarvet, samt att
• tusentals barn och ungdomar får sin första kontakt med havet på de av traditionsfartygen som också är skolfartyg. Förutom att de får lära sig segla, sjömanskap, sjövett och sjösäkerhet får de en känsla för havets makter och havsmiljön. De kommer att bli medborgare med förståelse för att havet måste vårdas. Dessa fartyg är också en av de absolut viktigaste rekryteringskällorna för den svenska sjöfarten i stort.
Om ett regelverk införs som lägger krokben för denna verksamhet så blir konsekvenserna av detta totalt oacceptabla. Ett sådant regelverk måste naturligtvis i så fall ändras, inte minst för att det får motsatt effekt. Skolfartygen har ju stor betydelse i den allmänna sjösäkerhetsutbildningen. Myndigheten och de som berörs får då sätta sig ned igen och hitta en lösning. Det är ett samhällsintresse att dessa föreningar och fartyg kan fortsätta sin viktiga uppgift.
Arbetet med detta regelverk bör dock ske i ytterligare ett perspektiv:
Att arbeta brett med sjösäkerhet är naturligtvis av stor vikt när man har en nollvision i siktet. Samtidigt måste resursutnyttjandet baseras på en riskbedömning d v s satsningar på de områden där resurserna gör mest nytta.
När man diskuterar det nya regelverket för skolfartygen skall man också ha klart för sig att detta är en verksamhet som i princip uppnått nollvisionen, eftersom det inte skett några större olyckor med dessa fartyg inblandade. Uppenbarligen har man i våra skolfartygsföreningar redan en hög säkerhetsambition och ett stort kunnande på området. Det kan vara lämpligt att ha detta i åtanke när man lägger ner mer jobb inom detta område.
Däremot måste betydligt mer krut läggas på andra områden. På nyhetsplats i detta nummer skriver vi om den tragiska olyckan i Sundsvall där två sjömän miste livet i ett lastrum fyllt av giftiga gaser och med en syrehalt på två procent. En oförklarlig och ovanlig olycka? Tvärtom! De senaste två åren har åtta sjömän avlidit i denna typ av olycka, och det är bara i de svenska hamnarna.
Detta är ofattbart och närmast skandalöst. Det rör sig om en väl känd risk, det krävs inga dyra och komplexa ombyggnader för att minimera risken och såväl kunskap som eventuellt nödvändig teknik finns.
|
Rolf P Nilsson
Redaktör |
Det borde vara en självklarhet att ingen sjöman kan komma in i ett utrymme där denna risk finns, innan gasmätning är gjord och utrymmet ventilerat.
Här är det inte fråga om en ny olycka skall inträffa, utan när – åtminstone så långe inte myndigheterna tar tag i detta, och gör det tillsammans med alla aktörer: rederi, hamn, stuveri och mäklare.
Latest update 11-09-2007 15:46 |
|
 SENASTE
Nr 4/2012
Köp numret
|
 |
|
