|
|  |
LEDARE. Ur SST 09/2007
Sjöfarten – lösning
eller problem
i CO2-frågan?
Inte minst inom EU har ett flertal initiativ tagits för att flytta godstransporter från land till hav och skälen är som alla vet flera. Ur de flesta aspekter är sjötransport överlägset och i flera har sjöfarten potential att bli ännu bättre. Fartyg är energieffektiva, sjötransporter innebär mindre olycksrisker, mer sjötransporter innebär mindre trängsel och buller i land, fartyg kräver inga stora, dyra, naturbelastande infrastruktursatsningar och så vidare.
Lyssnar man till den pågående debatten verkar det inte omöjligt att också sjöfarten kommer att omfattas av ett handelssystem för utsläppsreduktioner av svavel- och kväveoxider. För ett par veckor sedan tog den svenska regeringen upp detta i en debattartikel där man menade att detta kunde vara ett inslag i EU:s framtida marina strategi. Frågan har under en längre tid varit en av de stora miljöfrågorna för sjöfarten och skulle det bli av, skapas ett stort incitament för att förse fartyg med den tekniska utrustning som krävs för att kraftigt minska utsläppen.
Men på kort tid har ytterligare en miljöfråga hamnat i världens fokus: utsläppen av CO2 och dess betydelse för den globala uppvärmningen. Här har den allmänna bilden av sjöfarten som ett miljöanpassat alternativ fått sig en törn genom uppgifter i media om sjöfarten som en ”CO2-bov”.
Problemet med CO2 är att man inte kan rena bort det. Mängden CO2 beror på hur stor bränsleförbrukningen är. Bränner man mycket fossilt bränsle får man mycket CO2-utsläpp. I framtiden kan nya bränslen och energialstrare minska sjöfartens bidrag till koldioxidutsläppen rejält, men det kommer att dröja länge innan världshandelsflottans fartyg seglar på gas eller är utrustade med bränsleceller i någon större omfattning.
Det man kan göra idag är att satsa på energieffektivisering genom optimering av maskiner och system samt att köra smartare. Det senare innebär bland annat att utnyttja vindar och strömmar bättre, hålla en kontinuerlig koll på ETA så man inte kommer fram tidigare än man behöver och så vidare. Detta är något som många rederier redan arbetar aktivt med, eftersom vinsterna är flera; minskad bränsleförbrukning leder till minskade utsläpp och lägre kostnader.
Ett annat sätt är att helt enkelt sänka farten, men detta är inte så enkelt som det låter. Det kan nämligen leda till andra negativa konsekvenser och det är dessutom mer en fråga om attityd än teknik.
Den del av sjöfarten som mest hamnat i kritikernas skottglugg är färjor och ro-rofartyg, alltså de fartyg som tar rullande, utrymmeskrävande last och som inte kan lasta fullt ur dödviktssynpunkt, men som samtidigt drivs av kraftfulla maskiner. Det innebär till exempel att CO2-vinsten kan bli marginell om man avlastar vägtrafiken med exempelvis ett snabbgående ro-paxfartyg som seglar parallellt med vägen.
Detta är en orsak till rapporterna om sjöfarten som miljöbov. Bland annat har det hävdats att sjöfarten släpper ut dubbelt så mycket koldioxid som flyget, och en svensk forskare har hävdat att det vore mer miljövänligt om man satsade mer på flyg till och från Gotland än på snabbfärjor.
Problemet med att sänka farten är att sjöfartens konkurrenskraft som alternativ till landtransporterna urholkas och därmed kommer de övriga vinster, miljömässiga och ekonomiska, som de europeiska politiska ambitionerna strävar mot, inte att uppnås. Industrin har byggt upp sina logistiska system framför allt för förädlade varor på snabba transporter och låga lagerkostnader. Vi som medborgare har blivit bortskämda med snabba leveranser. Vi har också vant oss vid att flyga billigt, och lågprisflyget är färjesjöfartens värsta konkurrent. Detta är en fråga om attityder – är vi och industrin villiga att acceptera långsammare transporter?
Frågan är dessutom om det är nödvändigt. Sjöfartens belackare och flygets tillskyndare har missat ett perspektiv. Enligt den brittiska omskrivna Sternrapporten bidrar transporterna med 14 procent till CO2-utsläppen. Av dessa 14 procent svarar sjöfart och järnväg för under två procent. För dessa två procent transporteras 90 procent av världshandeln.
|
Rolf P Nilsson
Redaktör |
Därmed finns det fog för ett viktigt argument i den pågående internationella debatten: Sjöfarten är en livsnödvändighet, men lågprisflyget och långväga godstransporter i luften är ur miljösynpunkt lyxtransporter som vi har skaffat oss för bekvämlighetens skull.
Fram till den dag flyget förutom passagerare också kan transportera bilar, trailers och bussar på ett mer energieffektivt sätt än sjöfarten är det nog bäst om fler tar färjan än flyget till Gotland.
Latest update 11-09-2007 15:46 |
|
 SENASTE
Nr 4/2012
Köp numret
|
 |
|
