|
|  |
LEDARE. Ur SST 07/2007
Skrämmande senfärdighet
i tonnageskattefrågan
Att återigen behöva ta upp tonnageskatten på ledarplats i SST börjar bli riktigt tjatigt, men det är fullkomligt fascinerande hur denna fråga behandlas politiskt. Är hanteringen dessutom inte unik blir det nästan litet skrämmande.
Vi pratar nu om en långbänk som snart får andra långdragna politiska processer att se ut som under av effektivitet och beslutskraft. Frågan har nu drivits i över tio år. En enig riksdag har sagt att tonnageskatt är bra och har efter förslag från Finansutskottet dessutom begärt att regeringen skyndsamt kommer med ett förslag. Finansministern har nu svarat och i en interpellationsdebatt sagt att – jajamän, tonnageskatt skall vi ha och vi återkommer i frågan ”inom de närmaste åren”.
Inom de närmaste åren? I en fråga som stötts och blötts i ett decennium, utretts, remissbehandlats och beretts i regeringskansliet i mer än ett år? Om detta är skyndsamt, vad är då en normal handläggningstid? Det blir dessutom ännu mer häpnadsväckande när det är en fråga där alla i princip är överens. Vad hade hänt om det varit en kontroversiell fråga?
Finansminister Anders Borgs definition av ”skyndsamt” borde kännas förolämpande för en riksdag där hans alliansregering dessutom har en majoritet.
Hanteringen blir ännu märkligare när man ser på den senaste förmögenhetsskatte-turen. ”Nu kan folk göra affärer för att de är affärsmässigt kloka, och inte av hänsyn till hur de fungerar skattetekniskt”, säger finansmannen Rune Andersson till DI. Det är exakt av det skälet som rederinäringen vill ha tonnageskatten. Slopandet av förmögenhetsskatten är inte heller helt finansierad, men här räknar man med synergieffekter. Det är exakt samma sak som sker om man inför tonnageskatten. Förmögenhetsskatten hann man hantera innan man lade sin första vårbudget. Tonnageskatten som har betydligt mindre inverkan på samhällsekonomin kräver däremot ytterligare år av beredning. Var finns logiken?
I tonnageskattedebatten framfördes uppfattningen att nu brådskar det inte och att det är av största vikt att beredningsarbetet genomförs noggrant. Det brådskar visst med besked. Svenska rederier har ett 50-tal nya fartyg i beställning. Av dessa levereras cirka 40 i år och nästa år. Rederierna måste ha besked om vilka långsiktiga planeringsförutsättningar som gäller för att kunna ta beslut om var fartygen skall hamna.
Enligt finansministern måste man få en klarare bild av de offentligfinansiella effekterna av ett tonnageskattesystem. Detta är svårt att förstå. Fråga har redan utretts av bland andra övriga sjöfartsnationer inom EU och idag är runt 90 procent av världshandelsflottan registrerad i länder med tonnageskatt. Alla dessa länder har alltså sett att det får positiva effekter på samhällsekonomin, och det finns väl inget som talar för att motsatsen skulle gälla i Sverige.
I debatten hävdade finansministern också att sjöfarten är en skattegynnad näring och jämförde bland annat med verkstadsindustrin. Att jämföra den tillverkande industrins skatteförutsättningar med de förutsättningar som gäller för den näring som transporterar deras varor är naturligtvis helt orimligt.
Den i Sverige baserade rederinäringens förutsättningar måste jämföras med utländska rederinäringars förutsättningar, och då är de svenska rederierna inte skattegynnade, eftersom i princip alla utländska konkurrenter har möjlighet att välja tonnageskatt.
Enligt Anders Borg betalar sjöfarten ”några tiotals miljoner” i skatt. Då borde man väl kunna vara trygg i uppfattningen att eventuella negativa effekter på samhällsekonomin skulle bli mycket begränsade, för att inte säga obefintliga? Nu blir det inga negativa effekter. Tonnageskatt innebär ökade skatteintäkter. Det är en schablonskatt som skall betalas oavsett företagets resultat. Finansministern sade också i debatten att ”vi har ett allmänintresse i termer av goda skatteintäkter”. Det har definitivt inte denna långbänk bidragit till. Vi har nu haft några år med goda förutsättningar på sjöfartmarknaderna. Hade vi haft likvärdiga konkurrensförutsättningar jämfört med utlandet, hade den svenska rederinäringen sannolikt varit större nu, och skatteintäkterna högre. Det finns exempel från vår omvärld där rederinäringens skatteinbetalningar dubblerats efter några år med tonnageskatt.
Rederinäringen har inget intresse av att vara skattegynnad. Den behöver däremot ha långsiktiga villkor som är likvärdiga med dem som gäller i konkurrerande sjöfartsnationer. Det här är dessutom en fråga som handlar om betydligt mer än bara skatteintäkter. Tonnageskatt är viktigt för rederiernas långsiktiga planering. Då kan svensk sjöfart växa. Det ger inte bara samhällsekonomiskt positiva effekter. Den svenska sjöfarten kan då fortsätta att ligga i täten och driva på utvecklingen inom sjösäkerhet och miljöskydd och Sveriges röst blir starkare i de internationella fora där besluten i dessa frågor tas.
Nästa gång vi kommer tillbaka till tonnageskatten på ledarplats i denna tidning är förhoppningsvis när den införs, men det verkar – som sagt var – vara långt dit.
|
Rolf P Nilsson
Redaktör |
Latest update 11-09-2007 15:46 |
|
 SENASTE
Nr 4/2012
Köp numret
|
 |
|
