LEDARE. Ur SST 05/2007

Rekrytering – en fråga för alla
Bristen på framför allt sjöbefäl, och då i synnerhet maskinbefäl, blir en allt viktigare fråga för världshandelsflottan. Sjöfarten kommer att växa med rekordfart de närmaste åren när världens överfulla varv levererar nya fartyg i snabb takt. Samtidigt ökar kraven på befälens kompetens och utbildning, medelåldern är hög och i Europa är det svårt att få ungdomar att välja sjön för sin framtida karriär.

I Sverige görs satsningar för att förbättra situationen. Bland annat har svårigheterna att rekrytera ungdomar till sjöingenjörsprogrammen fått Sjöarbetsgivarnas organisation SARF att satsa på en rekryteringskampanj på nätet och på att konvertera ett ACL-fartyg till skolfartyg.

Men rekryteringen till sjöbefälsyrkena borde vara en angelägenhet för betydligt fler än rederierna. Tillgången på kvalificerat och erfaret sjöbefäl har en central betydelse också för hamnar, underleverantörer, myndigheter och många andra verksamheter. Även dessa borde dra sitt strå till stacken.

En samlad och välordnad rekryteringsstrategi skulle också ha den fördelen att den bidrar till att synliggöra sjöfarten och dess betydelse för Sverige och allmänheten.

Detta är inte minst viktigt för att ändra bilden av sjöfarten som den ofta framställs av politiker och i media. Sjöfarten får aldrig så mycket uppmärksamhet som när rubriksättarna kan använda ord som fiffel, katastrof, oljespill och onykterhet.

Det är också viktigt att man från politiskt håll lyfter fram ”den goda sjöfarten”. Man tenderar att se fartyg som potentiella miljökatastrofer och inte i första hand som bärare av världshandeln, och den är vi alla beroende av. Sjöfolkets och sjöfartens betydelse för handel och välstånd kan faktiskt inte nog understrykas.

EU-kommissionär Joe Borg sade nyligen att ”Vi måste kunna attrahera de bästa och de smartaste till den maritima sektorn med förhoppningen att vi då får bättre resultat, bättre prestationer och i förlängningen en mer positiv bild av sektorn.” Då har man från politiskt håll också ett ansvar. Det lär bli svårt att locka till sig de bästa och smartaste om man samtidigt inför nya regelverk som innebär att befälet ombord dränks i nya papper och formulär som skall fyllas i och skickas in till rätt myndighet i rätt tid för annars kan man bli åtalad. Risken att bli kastad i fängelse och åtalad även vid en olyckshändelse är inte heller särskilt rekryteringsfrämjande.

Nya regler gäller alla, men bördan läggs på seriösa rederier och befäl som följer dem. De som är sysselsatta i den mindre seriösa delen av sjöfarten bryr sig knappast.

Det bästa man från politiskt håll kan göra för att förbättra bilden av sjöfarten, locka ungdomar till näringen och samtidigt öka säkerheten till sjöss är att fokusera på att få bort undermålig sjöfart och underlätta tillvaron för seriösa aktörer.

Varsågod finansministern, en grundkurs i sjöfartsbeskattning:
Efter att den nya regeringen presenterat sin politik för inkomstskatten kom det fram att sjöfolket inte omfattades av de skattelättnader som alla andra inkomsttagare skulle få. Däremot drabbas de av höjda avgifter som alla andra.

Detta fick rederiernas bransch- och arbetsgivareorganisationer och de fackliga organisationerna att gå samman och sända en gemensam skrivelse till finansministern i vilken man begärde att regelverket ändras så att också sjöfolket kom att omfattas av jobbavdraget. Något svar har man inte fått av ministern. Det har däremot Göteborgs-Posten fått och i en intervju säger Anders Borg att det blir inget med det, sjöfarten är redan så skattegynnad. Inget jobbavdrag alltså, däremot kommer det att bli ännu bättre eftersom näringen skall få tonnageskatt (det tror vi när vi ser det). Han ställer alltså en förändrad inkomstbeskattning mot en förändrad bolagsbeskattning. Mer äpplen och päron kan knappast blandas.

I intervjun säger Anders Borg att sjömän redan har en skattereduktion som är betydligt mer omfattande än jobbavdraget. Reduktionen är ingen nådegåva till sjömännen från en vänligt inställd stat. Det är en kompensation för den slopade sjömansskatten som var lägre än för övriga anställda. Anledningen till att man beslöt att sjömännen skulle fortsätta betala lägre skatt var att de var till sjöss halva året och därmed belastade samhällets resurser i mindre utsträckning än andra medborgare. Detta gäller fortfarande och hur finansministern kan använda detta som argument för att neka sjömän jobbavdrag är faktiskt stötande.

Anders Borg bygger vidare på sin argumentation med att rederier är förmånligt behandlade när det gäller t ex arbetsgivaravgifter. Detta hjälper inte sjömännen. Svenskt sjöfolk betalar skatt som alla andra. Skillnaden är att skatter och avgifter stannar hos rederiet. Detta system har skapats för att i en otroligt tuff global konkurrens kunna bevara en svenskflaggad handelsflotta och för att säkra en svensk sjömanskår därför att detta av flera skäl är av största vikt för Sverige. Det är ett inslag i den svenska sjöfartspolitiken och bakom denna står en enig riksdag (men där har ju finansministern aldrig suttit så det vet han kanske inte om).

Anders Borg betonar att branschen omsätter miljardbelopp och betalar några tiotals miljoner i skatt. Återigen – vad har bolagsskatten med sjömännens jobbavdrag att göra? Dessutom betalar rederier skatt enligt samma regler som alla andra företag, åtminstone tills rederierna får möjligheten att välja tonnagebeskattning, ett system som finns i länder där nu över 90 procent av världshandelsflottan är registrerad. Då är det dessutom högst troligt att skatteintäkterna ökar eftersom den svenska sjöfartens konkurrenskraft stärks. Det borde väl en finansminister gilla? Fast det förutsätter ju att den nya regeringen plockar upp frågan ur den långbänk som den förra regeringen placerade den i.

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies