LEDARE. Ur SST 03/2007

Gemensam inspektion en dålig idé
Utredningen om en gemensam säkerhetsinspektion för de fyra transportslagen är nu klar. Utredningen tillsattes av den förra regeringen efter anmodan av den förra riksdagens trafikutskott. Nu har den hamnat i knät på en ny regering som kan lägga en proposition på riksdagens bord. Om det nu går så långt, för det finns en hel del frågetecken som måste rätas ut först.

Utredaren hävdar att det finns en besparingspotential och ett positivt kompetensutbyte att vinna på att slå samman inspektionsverksamheterna för sjöfart, luftfart, vägtrafik och järnväg. Administrativa kostnader kan minskas med ett gemensamt huvudkontor (frågan om var detta skall ligga är dock ett getingbo som utredaren inte vill ge sig in i). Verksamheten får heller inte delas in i branschspecifika avdelningar, eftersom detta skulle förhindra kompetensöverföringen mellan inspektionsverksamheterna för de olika transportslagen.

Utredaren har fått något märkliga direktiv. Sammanslagningen av inspektionerna har närmast marginaliserats och huvudinriktningen är ökad säkerhet på vägarna. Av utredningens åtta förslag gäller sju säkerhet på, och drift av, allmänna vägar. Det åttonde gäller införandet av en trafikslagsövergripande Trafikinspektion. Utredaren skriver att ”kostnaderna för administration kommer att bli lägre och arbetsformerna avseende tillsyns- och föreskriftsarbete kommer att kunna effektiviseras”.

Även om en hög ambition när det gäller säkerheten säkert är något som är gemensamt för de fyra transportslagen, är förutsättningarna för arbetet inom de fyra mycket olika. För sjöfarten och flyget är det nationella säkerhetsarbetet baserat på – och styrt av – ett globalt regelverk. För järnvägen håller det på att utvecklas en åtminstone europeisk struktur. För vägarna gäller ett helt nationellt regelverk.

Detta i sin tur leder naturligtvis till att säkerhetskulturerna inom de fyra inspektionerna har utvecklats åt olika håll. Det är dessutom svårt att se hur t ex ett sjöfartsperspektiv på cykelvägar skulle kunna bidra till en ökad säkerhet för vägtrafikanterna eller hur hjälmtvång för cyklister kan leda till en bättre arbetsmiljö för en matros.

Utredningen hävdar också att det finns en besparingspotential i en samordning av verksamheterna. Frågetecknen är dock flera, och det största är: vad kostar det att uppnå potentialen och hur stor är den? Får man i ett uppbyggnadsskede kasta in miljontals kronor för att i förlängningen spara några hundra tusen kronor?

En sak som utredningen har lyckats med, även om det inte ingick i uppdraget, är att visa dagens något märkliga finansiering av trafiksäkerheten i Sverige. När det gäller väg och järnväg är säkerheten en fråga för oss alla som skattebetalare. När det gäller säkerheten till sjöss och i luften är det brukarna, det vill säga rederier och flygbolag, som får ta fram plånboken. Detta tycker utredaren fortsatt skall gälla. Därmed har den nya Trafikinspektionen tre intäktskällor, skatt samt avgifter från sjöfarten och luftfarten. För en ny administration gäller det då att hålla tungan rätt i mun och se till att alla kostnader blir bokförda rätt. Eftersom sjöfarten betalar för sig kan inte en krona av intäkterna från farledsavgifterna hamna i t ex ett vägsäkerhetsprojekt. Varje gång en sjöfartsinspektör hämtar ut en ny penna från förrådet måste den kostnadsföras på rätt ställe (och ve den inspektör som lånar ut pennan till sin kollega, järnvägsinspektören). Detta leder till en ökad byråkrati och ökade administrativa kostnader.

Det viktigaste skälet att säga nej till en gemensam Trafikinspektion är dock att ingen av de inblandade vill. Samtliga företrädare för de fyra inspektionerna som ingått som experter i utredningen har skrivit under ett gemensamt särskilt yttrande som i princip sågar utredningen i höjd med fotknölarna. Att försöka samordna fyra organisationer som inte vill till en enhet kan bli mycket kostsamt, inte bara i pengar utan också i försämrad säkerhet i hela den svenska transportinfrastrukturen.

Beslut utan hänsyn till personliga tragedier
SVT:s Uppdrag Granskning har uppmärksammat hur Sjöfartsinspektionen ändrat förutsättningarna för ett antal svenska sjöbefäl. De har en påteckning på sina behörighetsbevis som ger dem möjlighet att segla i högre befattningar på utländska fartyg än på svenskflaggade med den utbildningsnivå de har. Detta anser inspektionen är ett fel som man nu rättat till genom att stryka påteckningen.

Man har inte tagit hänsyn till konsekvenserna för dessa befäl. Beslutet leder varken till någon ökad sjösäkerhet eller rättssäkerhet. Det 50-tal befäl som berörs är erfarna och oftast äldre. Skall de kunna fortsätta jobba krävs en flerårig utbildning om de överhuvudtaget kommer in på högskolan.

Många är för gamla för att till exempel ha rätt till studiemedel och det finns en uppenbar risk att beslutet leder till personliga tragedier.

Inspektionen tvår sina händer och säger att det inte är deras problem. Det hade funnits två uppenbara lösningar om man istället hade satt människan i fokus: 1. Ett beslut om att inga påteckningar kommer att göras för nya sökande, men att de som under många år seglat med dessa får fortsätta. 2. Inspektionen i samarbete med utbildningsanordnarna ordnar en lämplig utbildningsgång för de drabbade – och betalar för den eftersom det är myndigheten som gjort fel.

Det man gjort nu hör inte hemma i ett rättssamhälle.

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies