 |
 |
|
|  |
Landperspektiv på en grundstötning När ett fartyg går på grund har Sjöfartsverket som regel att en av de egna lotsarna skall lotsa. I Regina Balticas fall innebar det att Johnnie Wiklund, som var närmast, tog sin snabba bil och åkte upp till Kapellskär. ”Då får man väl köra lite, då”, tänkte Johnnie och berättar att han var först ombord. På vägen upp till Kapellskär hann Johnnie Wiklund ringa några kollegor för att få större klarhet i vad som förväntades av honom vid den här speciella lotsningen. Det var första gången han lotsade ett grundstött fartyg. Uppdraget var att vara ”behjälplig”. Väl ombord var skepparn ivrig att backa loss. I den sydvästliga vinden hade fartyget svängt runt och risk fanns att propellrarna skulle ta skada. Klartecken från Sjöfartsinspektionen behövdes innan utbackning. De inspektörer som också var på upp kontrollerade med sin chef och deras svar till lotsen var att om han och befälhavaren bedömde att det var nödvändigt att backa ut så var det okej. Innan utbackningen var möjlig behövde först en del barlastvatten pumpas. De båda inspektörerna från Sjöfartsinspektionen hann därför ombord innan man backade. Som en av sina uppgifter informerade de polisen om läget. Johnnie Wiklund beskriver själva lotsningen som odramatisk. Situationen när de väl kom till kaj, berättar han om med skärpa i rösten. – Det var väldigt mycket folk. Det var jag själv som lots, två från inspektionen, fyra från Kustbevakningen, varav en dykare, och två eller tre från polisen. Senare anlände också en person från klassningssällskapet. – Det var rörigt. Jag tänkte på hur mycket frågor man som skeppare får. Alla kommer ombord och vill få sitt gjort. Först får man snytingen och sen dessutom allt detta andra, säger Johnnie Wiklund. Kapellskärs hamn är en del av Stockholms Hamnar. Fem rederier har trafik på hamnen. Hamnens bevakningscentral i Stockholm ringde och väckte hamnchef Christer Candal vid elvatiden på kvällen och berättade att man planerat att ta in Regina Baltica till Kapellskär. Tallinks platschef i Kapellskär, Sauli Oksanen, fick på motsvarande sätt ett samtal från rederiets säkerhetsansvarige. Denne bad Sauli att försöka få ihop ett antal anställda och åka ner till Kapellskärs hamn. Av de elva anställda kunde nio snabbt vara på plats. – Vi var beredda på att hjälpa passagerarna iland, fixa hotellrum, bussar och annat, säger Sauli Oksanen. Christer Candal väckte sin medhjälpare och bad de stuvare som var i arbete att stanna kvar.
Förberedelser – Jag hade den 28 september, på dagen elva år efter Estonia, i tankarna. Hade det varit ett annat datum hade det nog varit lite annorlunda, säger Sauli Oksanen som också berättar att några han talade med hade åkt med Estonia och nu lite skakiga sa: ”tänk att det skulle hända igen!” De fortsatte dock med nästa båt till Tallinn. Vad föreställde sig hamnfolket i Kapellskär att de skulle mötas av? Ett stort antal personer som också var berusade, är det första Christer Candal tar upp. – Det vi inte planerat för var det stora antalet personbilar. Att det fanns lastbilar visste vi, men det är vi ju vana att hantera. Det största problemet blev de nyktra bilförarna. De visste ju inte vart de skulle ta vägen. De kom ju av i en hamn som de aldrig sett, än mindre varit i. Sen hamnade de på en lång mörk motorväg till ingenstans… Nu låter det självklart hur vi skulle ha hanterat detta, men det kunde vi inte tänka ut då, berättar Christer Candal. De nyktra förarna körde själva av färjan med sina bilar, men hade svårt att hitta sedan. De hade, enligt Christer Candal, behövt en karta och anvisningar om hur de skulle köra. Nu blev de hänvisade till framsidan av terminalen, men där fanns inte tillräckligt med folk för att hjälpa dem vidare till de hotellrum i Norrtälje som Tallinkfolket i Kapellskär hade bokat. Fick vända tillbaka – Registreringen tyckte vi var lite onödig, men befälen ombord hade en annan uppfattning, säger Sauli Oksanen och tilllägger att de sa till om att det behövdes ytterligare besättningsmän för registreringen. Därefter flöt det bättre. Men att det tog tid och blev kö ledde till irritation bland passagerarna. Ett oplanerat anlöp mitt i natten gör att allt inte kan lösas så som man brukar. Kajen där Regina Baltica förtöjdes hade ingen ramp för fotgängare. De fick gå av från bildäck, vilket blev krångligare. Personalen fick hjälpa till att bära bagage. – Den där rampen ser inte så hemsk ut men när det blåser på hösten så kan det vara kyligt, säger Sauli Oksanen och lägger till att de hade tur med vädret.
Onykterhet – ett problem – När vi i stället frågade om de hade druckit fick vi andra svar. Då sa vi att polisen står här bredvid och vi rekommenderar er att inte köra vidare. Vi hjälpte till att köra iland bilarna och parkera dem, säger Sauli Oksanen. – Enligt mig gick evakueringen bra, säger Sauli Oksanen och lägger till att han ringde polisen och berättade om olyckan. De sa först att de inte skulle komma, men rätt som det var var det massor av poliser där men de stod mest och tittade. Vi var lite irriterade. Det hade varit bra med mer personal på plats nämner Sauli Oksanen. Inte minst hade det behövs språkkunnig personal, framförallt i estniska och ryska. Finska klarade de, men just ryska var svårt. Bil, båt och hotell klarade han själv på ryska men när det och teckenspråket inte räckte behövdes hjälp. Vid något tillfälle under natten ringde Sauli Oksanen Tallinks dåvarande vd Väinö Konga, som fick hjälpa till att prata med någon av de ryska passagerarna. Christer Candal tar upp behovet av avlösning och stöd i en pressad situation som denna. Som hamnchef i Kapellskär behövde han samtala med befälhavaren om avgången. – Befälhavaren svävade mellan upprymd glädje och förtvivlan över att det var han som åstadkommit olyckan. Han var inte mottaglig för det jag behövde prata med honom om. Nere vid rampen gick en person av Regina Balticas personal och försökte få kontakt med folk. Uppenbarligen var det en av dem som tjänstgjort när fartyget blev strömlöst. Christer Candal hörde honom på både engelska och tyska flera gånger tala om att ”det var mitt fel alltihop, det var mitt fel”. Medieintresse – Det behöver komma någon som är beredd att ta hand om pressen. Annars springer de runt och intervjuar folk. Med en samordning från en presstalesman på platsen behöver inte heller journalisterna gå runt och rycka i Tallinkfolket. – Journalisterna vill ju ha reda på om det är folk som far illa, som svälter och om det är panik ombord, lägger Christer Candal till som en sista knorr när det gäller medias del i händelsen. Önskar bättre organisation – Det vi skulle ha gjort var att ta besättningen i anspråk. Där stod 200 man och gjorde ingenting. Det är sånt man kommer på efteråt, säger Christer Candal och konkretiserar med att det hade varit bra med en purser eller något annat befäl på rampen – någon som kunde samordna arbetet mellan hamnen och fartyget. – I stort sett gick det bra, men det kunde ha gått mycket bättre. Det kan röra sig om ett mycket större antal passagerare. Nu var det knappa fyra hundra passagerare, medan Silja Europa till exempel tar uppåt 3 000. – Det här var en bra träningssituation och nu har vi kunnat sätta fingret på en del kritiska punkter. Men nästa olycka ser inte ut så här och någon plan går sällan att följa helt och hållet. Genom att planera tänker man igenom resursbehoven och befälslinjerna och med det är mycket vunnet, säger Christer Candal. Christer Candal menar att den viktigaste lärdomen är att något liknande kommer att hända igen. Det förefaller rimligt med tanke på att det dagligen är 17 inkommande och lika många avgående fartyg på tidtabell i området. – Det kommer att komma in fartyg hit, endera de som passerar eller våra egna. Det behöver inte vara just en sjöolycka för att de ska söka sig hit. Det kan röra sig om ett hot eller vara en ISPS-relaterad (FN-koden för sjöfartsskydd) händelse. Jag tror inte man på central nivå har tagit till sig incidenten. Det känns inte som de arbetar med detta, säger Christer Candal och syftar på rederierna som trafikerar Kapellskär. Polisen tidigt informerad – Vi började bygga upp och förbereda ett stabarbete i fall det skulle utveckla sig till något allvarligt, säger Lennart Nordén som den kvällen var vakthavande befäl på LKC i Stockholm. Uppgiften på platsen var att kontrollera sådant som att besättningen i tjänst var nykter och om något brott begåtts. – Personalen ombord var dålig på att lämna information. Det var svårt att få adekvat information. Det var mycket hit och dit och då fick vi försöka få ihop det själva, säger Lennart Nordén. Även polisens arbete denna kväll kretsade mycket kring information – att både få vederhäftig information från fartygets besättning och att kunna informera andra, främst anhöriga till passagerare ombord. När två inspektörer från Sjöfartsinspektionen kom ombord kunde de ge bra information till polisen. Med visst eftertryck i rösten säger Lennart Nordén: – Det var mycket bra att få bedömningen av läget från inspektörerna ombord, mycket bra. Att slippa få det ryktesvägen. Lennart Nordén talar om svårigheterna när de själva skall pussla ihop information om vad som hänt. Det går inte heller att lita på informationen man får om skador och liknande till hundra procent. – Det är svårt att uttala sig objektivt i en situation där man själv är inblandad. Den personen har ju fingrarna i syltburken och den värderar vi inte riktigt lika högt. Vi vill gärna ha dit någon utomstående som gör den objektiva bedömningen. Det är därför så viktigt att få fram rätt person. Det spelar ingen roll om det är en polis, någon från räddningstjänsten eller kustbevakningen, bara det är en eller två personer som man kan luta sig emot och få riktig information ifrån. Intresse utifrån – Passagerarna ombord såg ju att båten stod still. De ringde till släktingar och andra. Detta genererade en väldig massa samtal. De som inte kom fram till sjöräddningen eller räddningstjänsten ringde hit. 150–200 samtal kom in till oss på en timme, berättar Lennart Nordén på Länskommunikationscentralen. En person ringde från Norge. Denne hade haft en släkting med på Scandinavian Star och hade nu en annan släkting med på Regina Baltica. – Det var denne person väldigt bekymrade över och frågade extra om det brann ombord. Det blir paralleller av det på något vis. Personen var nog ganska balanserad, men bekymrad. Många samtal – Att få dem att tro på vad vi sa var svårt. Man nästan hörde: ”Jag hör vad du säger, men jag kan inte ta det till mig.” Det är ju bara att mala på som vilken statlig tjänsteman som helst. Så här är det, det här är fakta. Vi kan inte tvinga dem att tro på det, men ändå berätta hur det är. Då brukar de lugna ner sig lite. Av alla som ringde till polisen uppskattar Lennart Nordén att åtta tio stycken ringde från fartyget. – De undrade vad som pågick på båten. Informationen ut till passagerarna var uppenbarligen inte av den högsta kvaliteten. Innan vi avslutar vårt samtal återkommer Lennart Nordén till vikten av information till passagerarna. Han betonar betydelsen av att om och om igen informera. – De kan ju ha suttit i baren, varit på dansgolvet eller haft en animerad diskussion med någon kollega i en hytt någonstans och sen får de klart för sig att båten står still. Därför måst informationen upprepas, upprepas, upprepas. Det är också lugnande kan jag tänka mig. De hör ju att det är kapten som talar, säger Lennart Nordén innan vi skiljs åt. //Ola Wikander Latest update 11-09-2007 15:46 |
|
|
 |
 |
|
|
Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan. Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies |