|
|  |
LEDARE. Ur SST 15/2006
HKF-utredning utan trovärdighet
HKF-utredningens rapport – för den första fasen av avvecklingen av Handelsflottans Kultur- och FritidsrÃ¥d som självständig myndighet till en integrering i Sjöfartsverket – lämnar en hel del i övrigt att önska.
PÃ¥ Sjöbefälsförbundets kongress 2004 kommenterade Näringsdepartementet utredningsarbetet med att ”det handlar inte om att spara nÃ¥gra pengar, utan det handlar om att se om HKF:s verksamhet som den ser ut verkligen är ändamÃ¥lsenlig”.
Den rapport som nu har kommit visar pÃ¥ en omsvängning av Annika Billströmska mÃ¥tt i frÃ¥gan om trängselavgifterna i Stockholm, eftersom den tvärtemot vad som är sagt är helt fokuserad pÃ¥ kostnader och intäkter. Kostnaderna skall minskas med 3,6 miljoner kronor inom tre Ã¥r, samtidigt som intäkterna skall öka med en miljon. Bidraget frÃ¥n farledsavgifterna skall minskas med över sju miljoner kronor och utredningen förutsätter att Sjöfartsverkets ”uttag av farledsavgifter frÃ¥n redare och fartygsägare sänks med motsvarande belopp”. Redan här tappar rapporten större delen av sin trovärdighet.
Stor tyngd läggs vid graden av självfinansiering. Man hävdar att HKF i dag har en självfinansieringsgrad på 26 procent, men detta är bara en byråkratisk lek med ord och siffror. Ur skattebetalarsynpunkt är HKF:s verksamhet självfinansierad till 100 procent, eftersom det är sjöfarten och sjöfolket som betalar.
Man förutsätter bland annat att intäkterna kan ökas kraftigt utan att en krona läggs på marknadsföring, men det finns en än värre blunder. Senast regeringen ville föra över verksamheten till Sjöfartsverket sade riksdagen nej med motiveringen att HKF:s uppgifter var av en sådan karaktär att de inbjuder till ideella, frivilliga insatser, vilket skulle vara svårt att bibehålla i Sjöfartsverket. Detta gäller fortfarande, Sjöfartsverket må vara en hur bra myndighet som helst, men vem vill arbeta ideellt för ett statligt verk? Effekten på kostnadsbilden har över huvudtaget inte belysts av utredningen.
All verksamhet kan effektiviseras, men är utredningens uppskattningar av potentialen rimliga? Vi kan alla gissa, och det är vad utredningen har gjort. Förra året hade HKF intäkter på 26,8 miljoner kronor. För dessa pengar avlönade man personal på totalt över 21 årsarbeten, underhöll och drev tre anläggningar i Sverige och hyrde in sig i ytterligare tre anläggningar i Sverige och utomlands, besökte 6 500 fartyg, transporterade 13 700 sjömän, tog emot 71 000 besökare på anläggningarna, lånade ut 50 300 böcker, ordnade idrottsaktiviteter för 17 100 sjöfarare och distribuerade tv-program, film, tidningar och SAX-press. Dessutom producerade man tidningen Utkik och en väl uppdaterad hemsida. Sannolikt är det så att det finns många myndigheter i detta land som skulle ha en hel del att lära av HKF när det gäller effektivitet, och då pratar vi om skattefinansierade verksamheter.
Det är ganska uppenbart att här handlar det inte om besparingar. Det är nog så att HKF bara är en liten kugge i ett större spel där regeringen sannolikt vill visa effektivitet och handlingskraft genom att minska antalet myndigheter. Ingen motsätter sig att HKF får en annan organisationsform, särskilt som det är en myndighet utan myndighetsutövning. Regeringen kunde dock ha gjort det på ett betydligt bättre och mer generöst sätt, särskilt som verksamheten inte kostar en enda skattekrona. Som det görs nu får man bara intrycket av okunskap och en väldigt njugg inställning till de sjöfarare som ser till att Sveriges utrikeshandel fungerar.
Man har inte ens grepp om HKF:s målgrupp. Enligt rapporten består denna av 3 000 sjömän. Förra året hade svenska hamnar 29 700 anlöp av lastfartyg, exklusive färjetrafiken. Lågt räknat betyder detta mer än 100 gånger fler sjömän än vad rapporten hävdar. Redan antalet sjömän i den svenska handelsflottan är mer än fyra gånger så stort som utredningens förmodade storlek på HKF:s målgrupp.
HKF:s verksamhet är av stor betydelse för sjöfolket och den framtida rekryteringen av nya sjöfarare. Dagens sjöfart innebär ofta korta hamnliggetider, långt ifrån städer och i terminaler där nya regler för sjöfartsskydd inneburit ytterligare restriktioner för dem som arbetar ombord.
Säkerhetsreglerna har också lett till fler arbetsuppgifter ombord, och att då föreslå som utredningen gör, att fartygen skall föranmäla anlöp till HKF, är att lägga till ytterligare en administrativ börda. För de ombordanställda är detta verkligheten minst sex månader per år. Att rekrytera nytt sjöfolk blir allt svårare i stora delar av världen och det borde vara ett bekymmer för hela samhället, inte minst för ett kraftigt exportberoende Sverige, vars utrikeshandel av varor till 90 procent hanteras av sjöfarten. Den dag fartyg blir liggande på grund av brist på folk påverkas såväl tillväxt som samhällsbyggande.
HKF:s verksamhet syftar till att underlätta och berika sjöfolkets vardag. En orsak till att HKF är så väl förankrat i sjöfarten är att man har ett direkt inflytande på verksamheten, eftersom arbetstagare och arbetsgivare är representerade i styrelsen. Detta försvinner när HKF införlivas i Sjöfartsverket. Några tankar kring detta finns inte heller i rapporten.
|
Rolf P. Nilsson
Chefredaktör |
Denna utredning borde förpassas till någon papperskorg på departementet och det vore anständigt av regeringen att ta sig en ny funderare på hur man skall förändra HKF:s organisationsform på ett sätt som dels innebär en effektiv verksamhet, och dels säkrar att förändringen inte innebär några försämringar. Om inte annat för att riksdagens trafikutskott krävt detta.
Latest update 11-09-2007 15:46 |
|
 SENASTE
Nr 4/2012
Köp numret
|
 |
|
