Ur SST 9/2006

Efter avslutat värv är författarens belöning en stund i solen i småbåtshamnen i Limhamn, innan nästa projekt pockar på uppmärksamhet. Foto: Anna C Lundberg

Att skriva en jubileumsbok

Det var en ovanligt mörk afton på södra Östersjön. Såväl månen som stjärnorna lyste med sin frånvaro när TT Delphin var på väg från Rostock till Trelleborg. Min gode vän Christer Arheden, som var skeppare ombord, och jag, som hade förmånen att segla chief, stod på babords bryggvinge och löste världsproblemen efterhand som de dök upp i mörkret. Kaffet bryggdes långsamt i melittabryggaren, som behövde kalkas ur och därför fräste och spottade som en taskigt tajtad ångslinga. Våra medhavda mackor med halvtorr ost och aningen svettig korv låg snyggt och aptitligt upplagda på grova papperservetter av dålig kvalitet.

Plötsligt stördes friden. Min mobil ringde och till tonerna av What shall we do with the drunken sailor, förde jag telefonen mot örat. Med sin alltid lika vänliga och timida stämma tog bokförläggare Fougelberg till orda.
– Hej, det är Lennart. Hur mycket skall du ha för att skriva Redareföreningens jubileumsbok?
– Det vet jag inte. Vilken omfattning har du tänkt dig?
– Den skall vara stor och vacker och tjock, rikt illustrerad och välkomponerad.
– DÃ¥ blir det dyrt.
– Det ante mig. Fundera och hör av dig. Jag vill ha besked i morgon.
När sedan allt var prutat och klart och alla mina argument för en skälig ersättning var söndertuggade, utspottade och nerspolade, började ett mycket intressant och lärorikt arbete.

En knapp handfull synnerligen pÃ¥lästa herrar: Thorsten Rinman, en gÃ¥ng och under mÃ¥nga Ã¥r chefredaktör för Sjöfartstidningen, Erik Nordström, f d direktör pÃ¥ Redareföreningen och rektor för World Maritime University och Billy Fransson, som spelat en framträdande roll i sÃ¥väl Saléns som i Redareföreningen, lovade att läsa kapitlen efterhand som de blev klara och komma med synpunkter. ”Det här är bra”, var betyget dÃ¥ och dÃ¥.
Vid andra tillfällen kunde mina domare ifrågasätta det mesta jag skrev och de undrade var i hela fridens namn jag fick alla egendomligheter ifrån. Kritiken var saklig, artig och begåvad och utan dessa gentlemäns idoga arbete vet jag inte hur resultatet skulle ha blivit.
Det skulle under alla omständigheter bli en mycket mindre vacker produkt om inte trenne trevliga töser – Tove Svensson, Jennie Ericsson och Anna C Lundberg – hade förvandlat mina manussidor till en väl illustrerad och estetiskt tilltalande bok.
De tre unga damerna pÃ¥ förlaget har mycket bestämda uppfattningar om hur en bok skall se ut och de flesta av mina synpunkter röstades ner”, i sann demokratisk anda” sa töserna. Tre mot en var detsamma som absolut majoritet. Ibland, när de tre unga damerna var oeniga, hade jag en liten chans att pÃ¥verka slutresultatet, men när de insÃ¥g att jag eventuellt skulle fÃ¥ min vilja igenom, gaddade de sig samman och fick, som vanligt, som de ville. De var som tre lejonhonor och sÃ¥g mig som en ensam, halt och överÃ¥rig zebra pÃ¥ savannen; ett lätt byte.
När man ser resultatet inser man att det som skedde nog var det bästa. Zebran haltade mot svårfunnen skugga för att få en middagslur medan lejonhonorna vässade klorna och drog sig mot ett friskt vattenhål.

Merparten av bilderna i boken har vaskats fram av den formidable båtologen Krister Bång, som kan mycket mer om båtar än man rimligen kan begära av en och samma människa.
Mitt sätt att behandla det svenska språket lämnar tydligen mycket i övrigt att önska. Gunilla Strömsnäs, med ett förflutet på tidningen Sydsvenskan, tog på sig ett otacksamt mastodontarbete när hon erbjöd sig att syna min svenska i sömmarna.
– Vad är det här? kunde hon frÃ¥ga och när jag bara satt där, mÃ¥llöst gapande och sÃ¥g ut som en fÃ¥gelholk svarade hon själv:
– Det är ett syftningsfel, ett ganska grovt sÃ¥dant.
– Har du hört talas om punkt och komma? kunde hon frÃ¥ga.
Det hade jag, det var svårt att påstå något annat.
– DÃ¥ tycker jag du skall ha med det lite här och där, men inte inkastat pÃ¥ mÃ¥fÃ¥ som nu. Det finns faktiskt regler för sÃ¥dant även om du inte tycks tro det.
Jag funderade på att rama in de få sidor som klarade sig utan rödpenna och kommentarer.
Parallellt med att jag läste styrelseprotokoll, brev, verksamhetsberättelser, bokslut, biografier och sjöfartstidningar från de senaste 100 åren samt böcker om rederier, försäkringsbolag, varv, konjunkturer och politik under krig och i fredstid intervjuade jag en samling herrar som under många år hade, och i vissa fall fortfarande har, ett stort inflytande inom svensk och internationell shipping.
Dessa män, det är tyvärr ytterst sällan några kvinnor inblandade, ställde frikostigt upp och svarade på mina frågor och var mycket generösa med anekdoter, funderingar och synpunkter på vad som bör vara med i en jubileumsbok. Någon hade också synpunkter på vad som inte borde vara med.

Bokens två första kapitel flöt på bra och kryssen genom de 100 åren började med god vind i seglen. Men sedan blev det stiltje och kapitel tre, som behandlar första världskriget, tog tid att få färdigt. Det var problem med att finna tillräckligt intressanta bilder. Den alltid lika vänlige Terje Fredh dök djupt i sina samlingar och bidrog till att kriget, i någon mån, fick ett ansikte, om än stundtals ett suddigt sådant.
Kapitlen fyra och fem skrevs utan problem, mina lektörer hade vissa synpunkter, men på det stora hela verkade det som om jag någorlunda hade fattat galoppen.
Därefter var det dags för ännu ett krig och andra världskrigets hemskheter flöt upp som vrakgods och drev med ordströmmen över sidorna utan att vare sig torpederas eller minsprängas. Även det var ett kapitel som skrev sig självt, inte minst därför att det finns nästan hur mycket bildmaterial som helst.
Också efterkrigstiden föll väl på plats, men det gick nog lite väl snabbt mot slutet. När jag kallade ett amerikanskt krigsbygge av C2-typ för Libertyfartyg kom en skarp och högljudd reprimand från herr Rinman i Skärhamn. Här nämner vi saker och ting vid dess rätta namn, fattas bara.
Även de följande decennierna, alltså 1950- och 60-talen, kom till på kort tid och utan nämnvärt besvär. Sedan var det slut på sötebrödsdagarna och det allmänna flytet.
1970-talet var ett elände att ta sig igenom. Det var det många som tyckte redan då det var 1970-tal. Det hände så mycket under de åren att när jag berättat vad jag ville berätta hade kapitlet blivit drygt 60 sidor långt. Det dög inte och den smärtsamma operationen med att välja bort, sovra och stryka tog sin början.
Efter några dagars hänsynslöst raderande och dussintals omskrivningar, tyckte jag att allt verkade vara frid och fröjd och lagom långt. Men trots svett och svåra beslut hade 1970-talet bara blivit marginellt mindre händelserikt. Jag beslöt att lägga hela 1900-talet på hyllan några dagar och reste med Sjöfartstidningens marknadschef Lars Adrians till sjöfartsmässan i Rotterdam. Där hände inte mycket mer än att jag köpte ett par skor som knarrar så fruktansvärt att man hör mig långt innan jag syns. Jag har förstått att det är uppskattat.

Väl hemma igen efter utfärden på kontinenten gick jag runt manuset några dagar och liksom snävade in på cirklarna och närmade mig långsamt mitt offer. Så en mörk, kall och kulen kväll, när jag egentligen borde ha krupit till kojs och somnat sött i snarkofagen, for fan i mig. Jag hade just läst ut en ovanligt rå deckare och kom liksom i stämning och insåg att tiden var inne för att skära, hugga och slå sönder några tusen oskyldiga och intet ont anande ord.
Jag tog fram en papperskopia, läste genom det digra 1970-talet och greppade min lyxblyertspenna av tyskt fabrikat. Skall man hugga och slå, stryka och reducera, så skall det ske med klass. Egentligen med musik också, men eftersom resten av familjen sov var det inte att tänka på.
Den verbale seriemördaren gick till attack och när skeppsuret slog åtta glas och klockan hade blivit fyra på morgonen såg manuset ut som en dåres bärsärkagång bland bokstäver. Fram till tjugo över sex samma morgon var jag övertygad om att det var just precis vad det var. Men när jag suddade på skärmen, fyllde i och ändrade, både här och där och en hel del däremellan växte ett hyfsat 1970-tal fram.
”Nu börjar det lika nÃ¥got”, sade lektörerna inledningsvis och efter ytterligare modifieringar och justeringar ansÃ¥gs det att även kapitel tio speglade en svunnen tid med ett rimligt antal ord.

Efter det hårda livet med 1970-talet föreföll de resterande kapitlen tämligen enkla att skriva, även om jag skrev om och fyllde på i flera omgångar.
När millennieskiftet passerades och jag lämnade historien bakom mig och började servera en anrättning som bygger på det som händer just nu, tog jag hjälp av Per Sjöberger på Redareföreningen. Han är en god och villig berättare och gjorde sitt bästa för att jag skulle missa tåget till Malmö en fredagseftermiddag när han var i god form och berättade allt han visste och lite till. Jag lyckades få tyst på honom en kvart innan tåget skulle gå. Om det var min förmåga att bromsa ordflödet eller om det berodde på att han blev röksugen vet jag inte, men jag hann med tåget, om än en aning andfådd och svettig.

I en andraklasskupé pÃ¥ X-2000-tÃ¥get som lämnade Göteborg 17.40, skrev jag de sista sidorna i Sveriges Redareförenings jubileumsbok. Det gällde att fÃ¥ till en hyfsad slutknorr. Jag funderade länge och bände, böjde och vred pÃ¥ ord och formuleringar medan tÃ¥get likt en pil sköt söderut längs kusten. Strax innan vi gled in pÃ¥ Lunds Centralstation satte jag, med viss tillförsikt, punkt efter ordet ”tillförsikt”.
Det kändes tomt när jobbet var klart och en viss saknad infann sig. Det var förvisso trevligt och tillfredsställande att ankra i en skyddad vik efter en lÃ¥ng och stundtals stormig resa, genom ett sekel där utvecklingen i rasande takt gÃ¥tt frÃ¥n mindre segelfartyg i trä till futuristiska skapelser, som plöjer världshaven likt städer pÃ¥ köl – men ändÃ¥.
Det var som att mönstra av ett fartyg efter en lång och trivsam törn. Jubileumsboken, som jag arbetat med så länge, var plötsligt ett avslutat kapitel. Jag visste att jag skulle sakna jobbet, den ständiga jakten på information.
Innan jag började skriva boken trodde jag att jag hade en hyfsad bild av svensk sjöfart och av Redareföreningens arbete, men det dröjde inte länge innan jag insåg att jag inget visste. När episoder och händelsekedjor smiddes samman till en bärande länk och när jag fick sammanhangen klart för mig efterhand som kapitlen växte fram, framstod den svenska rederinäringen i ett nytt ljus.

Om jag på ett tillfredställande sätt lyckats fånga Sveriges Redareförenings verksamhet och svensk sjöfarts utveckling under de senaste 100 åren, lämnar jag åt bokens läsare att avgöra. Jag har till stor del kokat min soppa på tidstypiska råvaror och anrättningen har provsmakats och kryddats av herrar som var med och skapade originalrecepten.
Jag tycker grytorna pÃ¥ spisen sprider en angenäm arom och hoppas att alla som hugger in pÃ¥ anrättningen skall gÃ¥ mätta och belÃ¥tna frÃ¥n bordet. Avrunda gärna mÃ¥ltiden med Sven H. Saléns välkomponerade och lättsmälta dessert.

//Robert Hermansson

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies