LEDARE. Ur SST 11/2005

Att driva verk med vinst

Detta skrivs i väntans tider. I början av juni skall regeringen lägga fram sin övergripande transportpolitiska proposition. Vid flera tillfällen har infrastrukturminister Ulrica Messing sagt att konkurrensförutsättningarna mellan transportslagen är en viktig fråga, så nu är det upp till bevis.
Sjöfartsverkets resultat för 2004 visar på skevheten när det gäller transportslagens kostnadsansvar. Man redovisar ett resultat på 143,4 miljoner kronor efter finansiella poster, en förbättring med 146 miljoner kronor jämfört med året innan. Intäkterna från farledsavgifterna ökade med 10 miljoner kronor till 961 miljoner kronor. Lotsningen gav intäkter på 303,9 miljoner kronor, 40 miljoner kronor mer än 2003.

Sjöfartsverkets vinst har fördelats på följande sätt: 41 miljoner kronor har avsatts till en resultatutjämningsfond, 28,7 miljoner kronor går till staten i skatt (eller skattemotsvarighet som det heter eftersom ett statligt verk inte betalar skatt). Dessutom går en tredjedel av vinsten efter skatt till staten i form av utdelning. Totalt får statskassan därmed 53,3 miljoner kronor.
Av Sjöfartsverkets totala intäkter på 1 553 761 miljoner kronor 2004 var 138,2 miljoner statliga anslag. Mer än hälften av dessa pengar, 71 miljoner kronor, avser fritidsbåtsverksamhet och annat som inte skall ingå i handelssjöfartens betalningsskyldighet.

Ställ dÃ¥ Sjöfartsverkets vinst pÃ¥ 143,4 miljoner mot de statliga anslagen till handelssjöfarten (för Trollhätte kanal m m) pÃ¥ 67,2 miljoner sÃ¥ ser man att sjöfarten betalar mer än vad den kostar. Lägg till hamnavgifter sÃ¥ hamnar sjöfartens internaliseringsgrad – d v s hur mycket man betalar i skatter och avgifter i förhÃ¥llande till de samhällsekonomiska marginalkostnaderna – väl över 100 procent. Detta hÃ¥ller inte om man vill föra över transporter frÃ¥n land till sjö. Blir det ingen ändring sÃ¥ kommer nuvarande nationella godstransportmönster att bestÃ¥. Andelen sjötransporter fortsätter att minska och bestÃ¥r av endast de transporter som absolut inte kan fraktas landvägen.

Detta är inget man kan lasta Sjöfartsverket för, tvärtom. Verket har gjort ett bra jobb med de förutsättningar man har att arbeta efter och har en sund ekonomi. Sjöfartsverkets förutsättningar bestäms av regering och riksdag och skall en bestÃ¥ende förändring till som förbättrar sjöfartens möjligheter sÃ¥ mÃ¥ste den komma frÃ¥n politiskt hÃ¥ll. Godstransportdelegationen har pekat pÃ¥ flera möjligheter. Sjöfarten bör bl a avlastas kostnader för isbrytning – som är regionalpolitisk vinterväghÃ¥llning till sjöss – samt för fritidsbÃ¥tssektorn. När det gäller det sistnämnda är man pÃ¥ Sjöfartsverket de första att pÃ¥tala orimligheten. I sin anslagsframställan för kommande treÃ¥rsperiod säger man att anslaget för fritidsbÃ¥tsändamÃ¥l har minskat med 47 procent i nominella tal sedan verket blev affärsverk 1987. Det innebär att handelssjöfarten betalar hälften av statens kostnader för att vi skall kunna segla, Ã¥ka motorbÃ¥t och bada i havet pÃ¥ ett säkert sätt. Detta är ingen nyhet för regering och riksdag. I statsbudget efter statsbudget har man erkänt att sÃ¥ är fallet men aldrig gjort nÃ¥got Ã¥t det.
Motsvarande betalningsansvar för t ex järnvägen skulle innebära att SJ, Green Cargo och övriga aktörer skulle betala alla infrastruktursatsningar, som t ex Botnia-banan, lämna avkastning till staten utöver detta och dessutom stå för hälften av alla kostnader för säkerhet och infrastruktur kring turistprojekt som inlandsbanan och dressiner på nedlagda järnvägar.
Detta är inte en rimlig ansvarsfördelning om vi i Sverige skall kunna bygga en optimal infrastruktur för godstransporter.

Sjöfartsverket fortsätter den inslagna vägen och höjde återigen lotsningsavgifterna förra året. I år är en ny tioprocentig höjning att vänta. Enligt verket görs detta för att minska korssubventioneringen i avgiftssystemet. Sjöfarten betalar för litet för lotstjänsten som inte har full kostnadstäckning. I praktiken innebär detta å andra sidan att sjöfarten betalar för mycket för farledstjänsterna. Därför kommer man i år att sänka godsdelen av farledsavgifterna med ett belopp som motsvarar höjningen av lotstaxan.
År 2000 hade verket intäkter på 166 miljoner kronor från 46 300 lotsningar. Det innebär att sjöfarten betalade i snitt cirka 3 600 kronor per lotsning. År 2004 var snittpriset för en lotsning cirka 7 800 kronor, d v s mer än en fördubbling på fyra år.

2004 var första Ã¥ret som Sjöfartsverket genomförde en avgiftsväxling och sänkte farledsavgifterna för att kompensera höjda lotstaxor. DÃ¥ räknade man med att intäkterna frÃ¥n lotsningen skulle öka med cirka 20 miljoner kronor samtidigt som intäkterna frÃ¥n farledsavgifterna skulle minska med 25 miljoner kronor. Sammantaget skulle detta innebära en minskad kostnadsbörda för sjöfarten pÃ¥ fem miljoner kronor – visserligen kaffepengar i sammanhanget men ändÃ¥ en viktig markering. Nu blev det inte sÃ¥. Istället för en minskning med fem miljoner kronor ökade intäkterna med 50 miljoner kronor, tio frÃ¥n farledsavgifterna och 40 frÃ¥n lotsningen.

Med tanke pÃ¥ storleken pÃ¥ verkets vinst hade det varit anständigt om man gÃ¥tt ut och sagt till sina kunder att prognosen var för försiktig, vi fick in mer pengar än väntat sÃ¥ här fÃ¥r ni tillbaka det överskjutande beloppet – precis som elbolagen gör när en kunds elförbrukning visat sig vara mindre än beräknat.
Sjöfartsverket är visserligen ett affärsdrivande verk (tyvärr) och regering och riksdag förväntar sig bÃ¥de skattemotsvarighet och utdelning, men ännu har man väl inte skrivit in vinstmaximering i verkets affärsidé?

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies