Ur SST 11/2005

Med asbest i lastrummet

	Spåren av över 4000 fartyg ligger kavr länge på Alang beach.

Fartyg innehåller asbest, blybemängd målarfärg på överbyggnader och konstruktioner och möjligen tributyltennhaltig anti-foulingfärg på bottnen. Dessutom kan de innehålla lågt räknat 29 andra slags farliga eller skadliga ämnen, bland dem PCB, kvicksilver och radioaktiva material.

Listan är uppgjord av den internationella sjöfartens samarbetsgrupp med representanter för olika fraktfartygsorganisationer (Bimco, Intercargo, Intertanko, ICS) men också den internationella transportarbetarfederationen och den internationella oljebolagsorganisationen OCIMF. Den ingår i organisationernas gemensamma riktlinjer för upphuggning, godkända 2001.

Enligt koden skall man gynna teknologiöverföring för att förbättra arbetsmetoderna på upphuggningsvarven. Redarna skall också minimera (men inte eliminera) mängden skadliga ämnen ombord. Fartygens tankar skall så långt som möjligt vara garanterat gasfria.
Framför allt skall fartyget åtföljas av ett
s k grönt pass, en förteckning över asbest och andra farliga material ombord. Ett mål skall vara att nybyggda fartyg får en sådan lista med sig från varvet, och att den uppdateras under fartygets livstid.

I frÃ¥ga om asbest som nu är det största problemet skulle det inte ha gjort stor nytta eftersom man dÃ¥ fartygen byggdes för 30–40 Ã¥r sedan inte ansÃ¥g asbest vara farligt.
Enligt Erik Ranheim, forskare på Intertanko, är det inte mycket mera industrin kan göra.
I och med att fartyget säljs övergår ansvaret för det helt och hållet på köparna och deras hemländer, menar han.
Han misstänker också att det är tekniskt omöjligt att till exempel avlägsna all asbest ur fartyg före den sista färden. Ranheim kritiserar också Greenpeace för kampanjen mot sjöfarten. Enligt honom är det enkelt att angripa sjöfarten som måste försöka operera globalt enligt de regler som gäller lokalt.

Betala för skrotning
FN-organisationerna för sjösäkerhet och arbetarvälfärd IMO och ILO liksom miljöorganisationen UNEP som övervakar Baselkonventionen anser ändå att man kunde gå längre.
Vid deras gemensamma arbetsgrupps senaste möte i februari föreslår man att det utreds om man kunde skapa en internationell fond för att möjliggöra miljömässigt och hälsomässigt acceptabel skrotning, i likhet med oljeskyddsfonder.
Om skrotning skall göras enligt västerländsk standard så kostar den. Det har den amerikanska regeringen fått erfara. Den låter årligen skrota en handfull fartyg ur en spökflotta på ett par hundra fartyg som ligger i S:t James River, och det kostar varje gång några miljoner dollar per fartyg. De skickas mest till upphuggare i USA.

Förargligt fel
Utfasningen av enkelbottnade tankfartyg har väckt farhÃ¥gor om att upphuggarna inte klarar av jobbet. Men Ranheim pÃ¥ Intertanko säger att den oron är helt obefogad – det finns i Ã¥r bara 172 tankfartyg som skall skrotas, medan det t ex Ã¥r 2003 skrotades 222 tankers.
Om de indiska myndigheterna i övrigt var irriterade på Greenpeace så har de i stillhet gnuggat händerna då de läst organisationens rapporter om tusentals tankfartyg dömda att sätta kurs mot Asien.
– Visst, vi väntar oss en livlig tankertrafik, säger V N Desai som pÃ¥ delstaten Gujarats vägnar övervakar verksamheten vid Alang Beach.
Nu verkar det som om besvikelsen tar över. De få som kommer seglar vidare, till Kina och Bangladesh.

//Mathias Luther

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies