Ur SST 19/2004

Skeppsgosseföreningen, vars medlemskår har en medelålder på över 86 år, upphör nu. Högtiden på "af Chapmans" fördäck i augusti blev slutpunkten.

De sista skeppsgossarna mönstrar av

En 319-Ã¥rig sjömanstradition har gÃ¥tt i graven. De sista av flottans skeppsgossar har mönstrat av för gott. Detta skedde vid en ceremoni den 20 augusti ombord i fullriggaren ”af Chapman” vid Skeppsholmen i Stockholm.

Avmönstringen sker samma år som skeppsgossarnas förening fyller 50 år. Antalet medlemmar i föreningen har stadigt minskat. För fem år sedan hade föreningen 300 medlemmar i hela landet varav 149 i Stockholm. I dagsläget är motsvarande siffror 163 medlemmar varav 80-talet bor i Stockholmsregionen.
Medelåldern i föreningen uppskattas till 87 år och åldersskäl anges som orsaken till avmönstringen.

– Vi orkar helt enkelt inte hÃ¥lla igÃ¥ng verksamheten. Därför slutar vi nu när vi fortfarande kan stÃ¥ pÃ¥ benen, säger ordförande Carl-Gunnar Fagerlind, 84 Ã¥r.
Föreningen f d skeppsgossar bildades 1954. Sista årsklassen skeppsgossar utbildades år 1932 och institutionen avvecklades år 1939. Karlskrona och Marstrand var utbildningsorter.

Social verksamhet
Social verksamhet och underhåll av fullriggaren af Chapman har varit två av föreningens huvuduppgifter. Under senare år har de sociala aktiviteterna upptagit en större del av verksamheten. Skeppsgossarna tar han om varandra. De gör hembesök hos krassliga skeppskamrater och paraderar med fana och standar vid begravningar.

– Vi är som en familj. Vi kan inte leva utan varandra, säger en skeppsgosse.
Skeppsgosseinstitutionen föddes Ã¥r 1685 och skeppsgossar blev i första hand barn till flottans män. Ingen fick stanna kvar efter fyllda 18 Ã¥r. DÃ¥ ”karlskrevs” de och placerades som volontär, kofferdikarl eller hantverkare. De bästa skeppsgossarna blev underofficerare. Karlskrivna skeppsgossar skulle stanna i flottans tjänst i minst 4 Ã¥r och fick enligt reglementet den 20 mars Ã¥r 1823 endast skiljas frÃ¥n flottan pÃ¥ grund av vanart, liderlighet och brott.

Skeppsgossekåren blev med tiden en plantskola för örlogsflottans underofficerskår. År 1900 hade inte örlogsflottan några seglande stridsfartyg men utbildningen av skeppsgossar fortsatte till 1932 då sista årsklassen utbildades. Utbildning i sjömanskap ansågs överlägsen ombord i segelfartyg.

	Bror Klippfors, 86 Ã¥r, tillbaka pÃ¥ ”af Chapman”. FOTO: LASSE EKENDAHL

HÃ¥rt liv ombord
Skeppsgosselivet var stundom hÃ¥rt och det förekom kroppsliga bestraffningar. Ett exempel var den kollektiva bestraffning som utdelades varje söndag efter korum. När skeppsgossarna stod uppställda pÃ¥ däck sÃ¥ kom den sÃ¥ kallade ”driftarsäcken” fram. I den fanns klädesplagg som var ”pÃ¥ driven” det vill säga förlorats under veckan. Varje plagg var märkt med ägarens namn. Namnen pÃ¥ ägarna till de förkomna plaggen lästes upp och de försumliga fick stiga fram och ta emot ett rapp med en repstump, ”jocken”. Även nyp i näsan frÃ¥n de större grabbarna tillhörde skeppsgossens vardag.

Att bli uppassare Ã¥t en bestämd ”gammal grabb” var ett sätt för den yngre Ã¥rskursaren att undgÃ¥ allt för mÃ¥nga förnedrande uppdrag av de övriga äldre.
Skeppsgossarna utbildades i flottans segelfartyg, Jarramas och Najaden och under den sista tiden också ombord i af Chapman.

Fullriggaren af Chapman byggdes som seglande lastfartyg 1888 i Whitehaven, Storbritannien. Hon sjösattes under namnet Dunboyne. Jungfruresan tog 130 dygn frÃ¥n Europa till USAs Stilla Havskust. DÃ¥ rundades Kap Horn ”the hard way” mot de fruktade västvindarna.

1915 inköptes hon av Rederi AB Transatlantic i Göteborg och fick svensk flagg. Hon gick där som lastförande skolfartyg. År 1923 inköptes hon av svenska staten och blev Kungliga Flottans skolfartyg med namnet HMS af Chapman för utbildning av skeppsgossar. År 1934 gjordes en resa för segel över Atlanten till USA.

För segel till USA
Några av de skeppsgossar som var med ombord i af Chapman på resan till USA år 1934 är fortfarande i livet och minns den tuffa resan med fullriggaren. Af Chapman seglade drygt 13 000 sjömil med början i Karlskrona och sedan via England, Afrika över Atlanten till Västindien till Boston på USAs ostkust.

En av skeppsgossarnas viktigaste uppgifter genom åren har varit att hålla liv i den sjömanskultur som förekom ombord i ett segelfartyg. Dit hör benämningarna på alla de hundratals tampar som krävs för att kunna manövrera seglen. Under en period arbetade de med sjömansarbeten ombord i regalskeppet Vasa.

De kan betydelsen av namn som gÃ¥rdingar, brassar, revgölingar, mellanstängsfall, märsefall, märsrÃ¥nedhalare, slabbgÃ¥rdingar liksom namnen pÃ¥ alla segel ifrÃ¥n ”flying jib till röjel och mesan” som Evert Taube skaldar om i visan ”Möte i monsunen”. Skeppsgossarna har ocksÃ¥ hÃ¥llit liv det konsthantverk som sjömansarbeten räknas till.

De har splitsat fallrepsknopar, valknopar, klockstroppar och andra tjärdoftande saker som de sålt till de tusentals turister som varje år besöker af Chapman, som sedan 1947 är Svenska Turistföreningens vandrarhem med plats för 130 gäster.

//Anders Öhman

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies