Ur SST 15/2004

Om en svensk krigshjälte

S/S ”Vega”. Byggd: 1913 i Göteborg. Dödvikt: 1 640 ton. Drivkraft: Ã…nga, trippelexpansion, 500 hästkrafter. Fart: 8 knop. Längd: 71 meter. Bredd: 10,5 meter. DjupgÃ¥ende: 4,3 meter. Inköpspris: 375 000 kronor. Systerfartyg: S/S ”Embla” och S/S ”Ask”.

Den okända svenske krigshjälten S/S ”Vega” genomförde under brinnande världskrig sex dödsföraktande seglatser över tyskt territorium. I lastrummet hade hon mat och mediciner till de svältande pÃ¥ de isolerade ockuperade brittiska Kanalöarna. Utan hjälpen hade förmodligen tusentals och Ã¥ter tusentals personer gÃ¥tt en säker svältdöd till mötes. PÃ¥ Kanalöarna är fartyget och hennes besättning sedan dess hjältar för evigt medan man i Sverige knappt har hört talas om den lilla Ã¥ngaren.

”Vega” var upplyst som en julgran och fullbunkrad i kolboxarna när hon den 17 december 1944 mitt i krigsmörkret kastade loss och lämnade hamnen i Lissabon och stävade upp mot Engelska kanalen.

Den svarta skorstenen var märkt med ett stort svart ”S” och pÃ¥ de vita utsidorna fanns blÃ¥gula markeringar och beteckningen ”C International”. C stod för cross. PÃ¥ utsidorna fanns tre röda kors mÃ¥lade pÃ¥ vardera sidan som ocksÃ¥ talade om att hon seglade för Internationella Röda korset. PÃ¥ övre däck stÃ¥tade ett hemsnickrat rödmÃ¥lat kors.

I lastrummet, under de fyra ångdrivna vinscharna, ruvade hon på 85.344 livsmedelspaket, 27.000 tvålar och bland annat 52 kartonger medicin till den svältande befolkningen på de ockuperade brittiska Kanalöarna.

De nödställda bad till Gud att ”Vega” skulle skonas. I djupet lurade tyska u-bÃ¥tar och dÃ¥ gick inte ens vanliga lastfartyg säkra. Krigsfacit visar att hundratals oskyldiga handelsfartyg torpederades. Men besättningen pÃ¥ 1.640-tonnaren ”Vega” tog ändÃ¥ det hela med ro.

Arne Pettersson, som nu är 82 Ã¥r, var matros ombord pÃ¥ ”Vega” och är i dag ensam om att som besättningsman kunna vittna om de sex resorna till Kanalöarna som ägde rum 1944 och 1945. Arne kom dÃ¥ frÃ¥n en tjänst pÃ¥ oljemotortankern S/S Janus som gÃ¥tt i konvojtrafik mellan Halifax och England. Men fartyget torpederades och sjönk. Senare blev det klart att de sänktes av den tyska u-bÃ¥ten U 46 som stod under kapten Edrass befäl:

– Torpeden slog sönder det mesta och oljan sölade ned precis allt, berättar Arne kolugnt och med plirande ögon när vi slÃ¥r oss ned i tevesoffan hemma i tvÃ¥an i Kalmar. Fyra dog men trettiotre hann gÃ¥ i livbÃ¥tarna och fiskades upp av en engelsk jagare efter 14 timmar. Vi befann oss dÃ¥ 56.35N/15.03W. Det vill säga nÃ¥gra hundra mil rakt ut i Atlanten.

– Jag hamnade sÃ¥ smÃ¥ningom pÃ¥ ”Vega” som var ett fint fartyg. Visserligen fanns ingen mäss sÃ¥ vi käkade i skansen, men ändÃ¥. Vädret i Biscaya var som alltid dÃ¥ligt. Och det blev ju inte bättre av att alla fyrar var nersläckta. SÃ¥ vi begärde och fick tillstÃ¥nd att fÃ¥ pejla Land’s End. Det vill säga Englands sydvästligaste udde med angöringsfyren Longships.

– Efter en dryg veckas dödsföraktande seglats genom ett omrÃ¥de som helt och hÃ¥llet behärskades av tyskarna, siktades fyren Hanois utanför Guernseys sydvästra udde. Fyren skulle enligt tyska order passeras i dagsljus.

– Den 27 december nÃ¥ddes hamninloppet till Sankt Peters Port pÃ¥ Guernsey. ”Vega” möttes av gränslöst jubel när hon ankrade upp vid Londonkajen. Men när det blev ebb fick hon skador pÃ¥ botten. Det var inte värre än att hon tre dagar senare kunde stäva in mot Sankt Helier pÃ¥ Jersey. DÃ¥ hade kapten Gösta Wideberg och hans 21 mannar varligt smugit igenom den tyska mineringen runt öarna. Sammanlagt hade 143.000 minor lagts ut. Och ”Vega” var inte ens avmagnetiserad, än mindre försedd med paravaner.

– Hela staden var pÃ¥ fötter och hyllade svenskarna som superhjältar när de lade till vid Albert Pier. Faktum är att S/S ”Vegas” nödlaster räddade livet pÃ¥ tusentals svältande pÃ¥ de fyra öarna: Jersey, Guernsey, Alderney och Sark. I omrÃ¥det bodde efter evakueringarna cirka 100.000 personer och det finns uppgifter om att sÃ¥ mÃ¥nga som 40.000 av dem var mycket illa däran när ”Vega” kom till undsättning med mat, medicinsk utrustning till sjukstugorna och inte minst tvÃ¥l för att fÃ¥ stopp pÃ¥ infektionerna som börjat sprida sig.

– Man kände sig rörd och tacksam över att kunna hjälpa till”, säger Arne Pettersson som blir rörd igen när han berättar om det känsloladdade mötet.

– Människorna tog emot oss med öppna famnar. Men tyskarna var tvära. De siktade pÃ¥ oss med maskingevär och förbjöd oss att gÃ¥ iland och vi fick inte tala med befolkningen. De hade fÃ¥tt för sig att vi hade spioner ombord. Hur som helst. Tyskarna tog hand om lossningen och lät faktiskt bli att plocka Ã¥t sig frÃ¥n öbornas paket. SÃ¥ när vi märkte att provianten hamnade rätt och det senare började dofta nybakt bröd frÃ¥n stugorna kändes det bra.

Bra kändes det ocksÃ¥ för de bofasta som knappt trodde det var sant när de sÃ¥g ”Vega” i hamnen. SÃ¥ här berättar Maurice Gautier om ankomsten:

”Det var en underbar syn. Hela fartyget, med de röda korsen, var upplyst. Det kändes som om det äntligen skulle börja lätta för oss.”

25 Ã¥r efter krigsslutet hyllade ön Jersey ”Vega” genom att ge ut henne pÃ¥ frimärke.

Jerseybon Nan Le Rue, som var ung flicka när ”Vega” anlände, berättar om första kvällen med Röda korspaketen pÃ¥ bordet:

”Min yngsta bror hade hämtat paketen hos lanthandlaren, det var därifrÃ¥n de delades ut, och nu satt vi där alla elva med varsitt. Det var ett känsloladdat ögonblick och vi kunde inte hÃ¥lla tillbaka glädjetÃ¥rarna. Jag skrev i dagboken att man känner sÃ¥dan tacksamhet till alla dem som bidragit till att paketen kommit hit.”

Även pressen hängde på i glädjeruset. Så här skrev Jersey Evening Post:

”Mjölet var välkommet för bagarna som snabbt kunde visa fram kakor av sällan skÃ¥dad tjocklek.”

50 Ã¥r efter freden firades ”Vegas” insatser med en hÃ¥gkomst vid Albert Pier i Sankt Helier pÃ¥ Jersey. Kopior pÃ¥ matpaket lastades pÃ¥ en hästdragen kärra.

I dag har flera engelska böcker skrivits om denna svenska räddare i nöden och hennes sex resor till Kanalöarna och det finns en minnestavla vid Alberts Pier med texten: ”Aldrig har ett fartyg varit sÃ¥ välkommet i denna hamn”.

Men i Sverige har man knappt hört talas om ”Vega” och hennes tappra besättning och alla de 2.000 sjömän som dog i lejd- och konvojtrafiken över Nordatlanten. Man skulle kunna tro att alla dessa hjältar skulle ha hyllats rejält när freden kom. Men icke sÃ¥. DÃ¥ ska man ändÃ¥ komma ihÃ¥g att det var dessa mäns insatser som höll igÃ¥ng Sverige under kriget. SÃ¥väl när det gäller livsmedel som varor till industrin. Vi pratar om införsel av 1.629.000 ton spannmÃ¥l, foder, styckegods, olja ...

Berättelsen om ”Vegas” insatser för Kanalöarna börjar med att de brittiska myndigheterna tidigt slog fast att öarna ur krigsstrategisk synvinkel var oviktiga och inte behövde försvaras. NÃ¥gon allmän kommuniké om detta gick dock aldrig ut. Kvart i sju pÃ¥ kvällen den 28 juni 1940 nÃ¥dde sex tyska Henkelplan hamnen i Sankt Peter pÃ¥ Guernsey och strax därpÃ¥ även Jersey. Hamnarna och civila lastbilar lastade med gurkor bombades. Tyskarna trodde det var truppfordon. Även dragvagnar fullproppade med tomater bombades. De sÃ¥g ut som granater, tyckte nazipiloterna. Öborna var inte sena att stämpla eländet som tomatkriget. Tragiskt nog omkom trettio personer under bombningarna. Tragedin hade kunnat undvikas om britterna i tid meddelat tyskarna att Kanalöarna demilitariserats.

En av nazisternas första åtgärder på öarna var att hala Union Jack och hissa svastikan. Vidare förbjöds allierad press och så infördes högertrafik. Dessutom beslagtogs fordon och bränsle. Dessa order kom från nazihögkvartert på ön Guernsey som under perioden skämtsamt sades ha fler tyskar per kvadratkilometer än Tyskland.

För att klara inkvarteringen lade nazisterna beslag på över 500 civila hus. Det sägs att nazisterna inledningsvis levde livet på Kanalöarna där skjutandet var långt borta och där det till en början fanns lyxvaror som silkesstrumpor och cigarrer i butikerna. Det hade soldaterna inte sett röken av på länge. Man tog för sig av böndernas mjölk och spannmål och vänslades med deras döttrar. Men när öbornas så kallade V-tecken kampanj slog rot insåg nazisterna att det ändå var ett krig de deltog i och inte någon charterresa. Kampanjen innebar att V-tecken, V stod för Victory, kritades på murar och väggar och gärna på tyska fordon. Tyskarna blev ursinniga och målade med stora bokstäver på samma murar: Wir Farhren Gegen England (övers: Vi far mot England). De lät också arrestera ett flertal personer. Bland andra två Jersey-systrar som skickades till ett fångläger i Caen i Frankrike. Vidare informerades det på plakat under rubriken Attention-Warning om att de som fortsatte rita V:n skulle skjutas. Undertecknare var general G.V. Schmettow.

Så även om en del motstånd bjöds, trots den påtvingade närheten till tyskarna, var det aldrig något snack om vem som bestämde. Det fick inte minst de lokala poliskonstaplarna erfara när de beordrades göra honnör för ockupationsmaktens officerare.

De första krigsåren var möjligen uthärdbara även om ockupationen innebar total kollaps för öarnas ekonomi och total isolering. Någon hjälp från England erhölls inte. Faktum är att de allierade styrkorna på nära håll passerade de nödställda öarna på väg till befrielsen av Normandie utan att så mycket som kasta i land en brödkant.

Arne Pettersson. Född: 1917 i Södra Möckleby pÃ¥ Öland. Familj: Hustru och tvÃ¥ barn. Bor: Kalmar. Bott i Lissabon, Portugal i tio Ã¥r. Favoritjobb: Sjöman. ”Finns inget bättre”. Första fartyg: Skonaren ”Duen”. Övriga fartyg: M/T ”Cleopatra”, M/S ”Kungsholm”, S/S ”Nippon” m fl. Seglat pÃ¥ de sju haven: Kors och tvärs. Rundade av med: 14 Ã¥r som rorgängare i Kalmarsund.

Med tiden började det tryta ordentligt i butikerna och hemma i skafferierna. Harfällor blev vanliga, husdjur försvann oförklarligt och ute på åkrarna togs det reda på till och med halvruttna potatisar och gamla sockerbetor. Inte nog med att det var brist på föda. Tomt var det också på ved och gas och dessutom medicin och bedövningsmedel.

Den civila ledningen på öarna försökte förgäves få tillstånd att kontakta Röda korset. Befolkningen hade förbjudits inneha kommunikationsutrustning och förstås radioapparater. Tyskarna utökade censuren genom att belägga innehav av duvor med dödsstraff.

I november 1944 var läget på öarna så katastrofalt att tyskarna gick med på att larm slogs till såväl de brittiska myndigheterna som till Röda korset. Nödanropen nådde så småningom fram och öborna fick besked om att hjälp skulle ordnas. Tyskarna krävde egna ransoner av bland annat mjölk, smör och foder till djuren. I gengäld avkrävdes de löfte på att ge fanken i öbornas grejer.

Nödpaketen, som skänkts främst frÃ¥n USA och Kanada, hade frÃ¥n 1943 lagrats i magasin i neutrala Lissabon dit den anlänt med de linjefartyg som chartrats av Internationella Röda korset. Inledningsvis gällde det för organisationen att hitta ett lämpligt fartyg för frakterna till Engelska kanalen. HamnförhÃ¥llandena pÃ¥ öarna var och är pÃ¥ grund av tidvattnet besvärliga sÃ¥ man sökte ett fartyg med plan botten och litet djupgÃ¥ende. Blickarna föll inledningsvis pÃ¥ S/S Finn men gled över pÃ¥ Sveabolagens Ã¥ngare S/S ”Vega”, som visserligen var mindre men hade perfekt skrov och ett djupgÃ¥ende pÃ¥ bara 4,3 meter.

”Vega”, som byggts pÃ¥ Lindholmens varv i Göteborg 1913 och efter leveransen till Stockholms Rederi AB Svea gÃ¥tt i linjetrafik till bland annat Düsseldorf – därav teleskopskorstenen och de fällbara masterna sÃ¥ att man slapp vänta pÃ¥ broöppningar – hade sedan nÃ¥gra Ã¥r tillbaka gÃ¥tt med nödtransporter mellan Lissabon och Marseille i just Röda korsets regi. Till den nya destinationen Kanalöarna avgick ”Vega” var fjärde vecka. Sammanlagt blev det sex turer:

– Efter sista turen, i samband med freden, möttes vi av banderoller och blommor och texten Welcome ”Vega”. Och det här gÃ¥ngen fanns det inga tyskar som kunde hindra folk frÃ¥n att gÃ¥ ombord. Hela fartyget överöstes med blommor. Och pÃ¥ pubarna pÃ¥ kvällen var vi hedersgäster.

Efter fredsavtalet, som undertecknades klockan 07.14 den 9 maj ombord pÃ¥ HMS Bulldog, gick ”Vega” till London. När hon gled under Tower Bridge i Themsen började det plötsligt smattra pÃ¥ däcket. Det var mynt frÃ¥n hyllande Londonbor som damp ned.

S/S ”Vega” lastade fyra Ford-bilar, 17 Ford-traktorer, 1.400 grammofonskivor och kameror. När hon mitt i den svenska högsommaren, efter sex Ã¥r utanför Skagerrakspärren som gick mellan norska Lindesnes och Jylländska Hanstholm och bestod av 11.000 tyska minor, Ã¥ter fick segla pÃ¥ svenskt vatten och lägga till vid Frihamnen i Stockholm, väntade sÃ¥väl släkt som vänner och press. Totalt 200 svenska handelfartyg och cirka 7.000 sjömän hamnade utanför spärren när tyskarna slog till.

1946 gick ”Vega” till The Middle Docks & Engineering Co Ltd, i South Shields för ombyggnad. Trots att kalaset gick pÃ¥ 37.000 pund blev det bara fem Ã¥r till i trafik. Den 20 maj 1954, efter nÃ¥gra Ã¥r i Sölvesborg, gick ”Vega” till Travemünde och därifrÃ¥n till Lübeck för skrotning.

//Arne Spångberg

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies