Ur SST 14/2004

I en lagun på Fatu-Hiva.

”Hello pacific, here we come!”

Lördagen den 19 juni kl14.00 seglade Elisabeth Hägg och Joh Fredén in i Skanörs hamn, efter att ha gjort vad mÃ¥nga bara drömmer om, nämligen seglat jorden runt.

De har båda alltid varit intresserade av båtar och segling, fast på olika sätt.
Joh Fredén började segla när han var tolv Ã¥r och har hÃ¥llit pÃ¥ med det mer eller mindre ända sedan dess. Visserligen aldrig yrkesmässigt, men ungefär tre fyra veckor om Ã¥ret. Han började i Stockholms skärgÃ¥rd och efterhand har det utvecklats till de svenska kusterna, över Atlanten och nu senast till en världsomsegling.

– Det blir till slut sÃ¥ att man fÃ¥r bestämma sig för om man ska sluta segla eller ta sig an den slutgiltiga utmaningen, säger Joh med en axelryckning.

Ville förverkliga drömmen
Elisabeth Häggs pappa jobbade på Götaverken i Göteborg och hon och hennes syster gick alltid ombord på alla segelfartyg som kom in i hamnen.
Efter en skilsmässa flera år senare bestämde hon sig för att ta tag i sitt liv på nytt och göra det hon alltid drömt om, nämligen att segla. Hon mönstrade på Najaden, en tremastad slätskonare, och det var där, för tolv år sedan, som hon träffade Joh.

Han ville att hon skulle följa med honom till Karibien, men Elisabeth kunde inte lämna barn och jobb, men lovade att hon skulle komma och hälsa på.
Hon trivdes väldigt bra i den miljön och ville gärna fortsätta segla, så 1997 bytte de ut 33-fotaren de seglat med innan mot en 39-fots Hallberg Rassy.
Elisabeth tog också teoretiska kurser, trots att hon aldrig trodde att hon själv skulle segla jorden runt.

– Jag tyckte att jag kunde komma och hälsa pÃ¥ och överlÃ¥ta de riktigt lÃ¥nga överseglingarna till nÃ¥gon annan.

	Elisabeth och Joh på en strand i Västindien.

De hade inte bestämt från början att de skulle segla jorden runt, utan bara att de skulle korsa Atlanten tillsammans. De skulle segla till Västindien där de skulle vara i åtminstone två säsonger och segla runt bland öar som ofta är okända för turister. De la upp båten i Trinidad och var med på karnevalen där de dansade i tre dygn.

De passade ocksÃ¥ pÃ¥ att skaffa en ”Watermaker”, sÃ¥ att de kunde avsalta havsvattnet de använde för att duscha och diska i. Efter det Ã¥kte de hem till Sverige i Ã¥tta mÃ¥nader och jobbade medan orkansäsongen härjade.
Istället för att fortsätta segla runt i Västindien gick de mot Panamakanalen, och ”har man väl gÃ¥tt ut där, finns det inte sÃ¥ mycket att välja pÃ¥”.

– Att sedan komma ut i Stilla havet, det var helt otroligt, vi stod och skrek: ”Hello Pacific! Here we come!”

De styrde mot Galapagos och fortsatte därefter på sin längsta resa, mot Marquesasöarna och ön Fatu-Hiva, Thor Heyerdahls favoritö. De klarade av sträckan på tre veckor, d v s en vecka kortare än vad de uppskattat att resan skulle ta.

Prunkande paradis
– Att segla in i viken pÃ¥ Fatu-Hiva var helt otroligt, vi har aldrig sett sÃ¥dana berg. När vi sedan gick i land var det som att gÃ¥ in i paradiset. Det bara prunkade med växter och frukter. När man fortsatte längre upp kom man till ett vattenfall och en källa där man kunde bada. Solen glittrade i vattnet och det fanns regnbÃ¥ge pÃ¥ regnbÃ¥ge vid vattenfallet.

	Elisabeth Hägg och Joh Fredén passerar utanför ön St. Vincent i Cap Verde.

Elisabeth och Joh fortsatte sedan till Cook-öarna och efter det till Samoa, där de fick ett varmt välkomnande från invånarna.

– Vi blev inbjudna till deras hem och de bjöd pÃ¥ fantastiska maträtter. Vi bjöd även ut dem till bÃ¥ten vilket de uppskattade mycket.
Efter det fortsatte de till Fiji och därefter vidare till Nya Zeeland där de lämnade båten. Fyra månader senare återvände de och då gick färden vidare mot Nya Kaledonien, en färd som visade sig bli deras tuffaste.

De fick väldigt hårt väder på sig och seglade för nordvästlig vind innan den vände mot sydväst. Sedan hamnade de i ett lågtryck och fick vindar på tjugo meter per sekund emot sig. De kunde inte göra annat än att ligga och kryssa i ungefär ett dygn. Efter det kom de in i lågtryckets centrum och det var ungefär som ett hål, där sken solen och det var helt vindstilla, fast sjön fortsatte att gå. Sedan vände vinden 90 grader och då, under ett par dygn, var det bara att hänga på. Vågorna var höga och under de följande dagarna åkte de nedförsbacke på sju-åtta meter höga vågor.

– Vi var helt slut. Ett tag trodde vi att det inte skulle gÃ¥, att vi inte skulle klara det, för när man trodde att det skulle lugna sig, blev det bara värre och värre. De spärrade lÃ¥dorna slet sig, en vattentank tömdes och knivar Ã¥kte omkring fritt inne i bÃ¥ten. Det var som om helvetet var löst.

Cyklonvarning
När de kom in till Nya Kaledonien var de de första seglarna på tre dygn som kom in i hamnen. De upptäckte då att vindrodret var brutet. Efter tull och förtöjning sov de i ungefär fjorton timmar. Som om resan dit inte var tillräckligt, några dagar senare kom en cyklonvarning. Hamnen hade kättingar som låg på bottnen i marinan och alla båtar var tvungna att lägga ut två linor till kättingarna, så de var tvungna att använda dykare som skulle dyka ner och fästa linorna. Ordnade man inte det fick man inte vara kvar i hamnen. Under de följande fem dygnen gick de i princip och väntade på att cyklonen skulle komma, men tack och lov så dog den ut norr om ögruppen.

– Det var sÃ¥ skönt när vi fick veta det, för den cyklonen som hade varit där tidigare samma Ã¥r hade orsakat att fyrtio bÃ¥tar hade gÃ¥tt i kvav bÃ¥de i hamnen och utanför.

De fortsatte till Vanuatu, ett örike med 180.000 invånare och ungefär hundra språk. Det var en lite speciell upplevelse för dem för på vissa öar fanns det enligt invånarna andar, och man fick inte fotografera alla träd och växter.

– Det är den sortens udda ö som om tio Ã¥r antagligen inte kommer att finnas kvar pÃ¥ samma sätt längre.

De seglade sedan vidare mot Papua Nya Guinea, men de vågade sig inte in på fastlandet med tanke på brottsligheten, utan de höll sig ute bland öarna. När de tillsammans med två andra båtar seglade förbi korallrevet och in i viken på en av dessa öar möttes de av en kanot med poliser. När de sedan kom närmare land kunde de se flätade hyddor på pålar vid strandkanten. De välkomnades av alla utom spädbarnen som tyckte att det var för skrämmande med dessa vita jättar.

Havskrokodiler avskräckte
Efter det bar färden av mot Australien. De följde den norra kusten till Darwin och såg många fantastiskt vita sandstränder, men med tanke på gigantiska havskrokodiler, dödliga maneter, hajar och havsormar, gör man klokt i att stanna på land, eller i deras fall, på båten. Darwin visade sig dessvärre också vara den varmaste platsen de besökte.

Av tidsskäl valde de att segla över Indiska Oceanen, mot Sydafrika, istället för att segla uppåt mot Asien. Färden gick förbi de för oss exotiska resmålen Cocosöarna och Mauritius.

	Till ankars på Marquesasöarna.

De seglade till Richard’s Bay, där de la upp bÃ¥ten för att under nÃ¥gra veckor utforska landet. De började med att flyga söderut mot Kapstaden och bilade längs kusten tillsammans med Johs syster och svÃ¥ger som var nere och hälsade pÃ¥. De Ã¥kte även upp till Swaziland, de var pÃ¥ ett Game Reserve där de Ã¥kte i öppen jeep och tittade pÃ¥ lejon och andra vilda djur.

De blev inbjudna till en stor engelsk båt och bestämde sig därför för att fira jul i Kapstaden. När helgen var slut återvände de till båten och efter att ha planerat sin resa noga lämnade de Durban för att segla de 250 sjömilen till East London, där den närmast hamnen finns. De fortsatte därefter till Port Elizabeth, Mosseibaai och Kapstaden, där de rundade Goda Hoppsudden, en upplevelse som de båda beskriver som sitt starkaste seglingsminne.

Elisabeth och Joh passade även pÃ¥ att Ã¥ka ut till Robben Island, där de blev guidade runt av en man som suttit fängslad pÃ¥ ön i tjugo Ã¥r, men som bara ”brann av livsglädje.” Efter att ha tillbringat sammanlagt tre mÃ¥nader i Sydafrika seglade de vidare till Namibia.

– Vi fick en smärre chock när vi seglade in i Lüderitz, för det sÃ¥g ut precis som i Bohuslän! Bara klippor och vita hus. Dessutom sÃ¥ stod det en stenkyrka uppe pÃ¥ en kulle, precis som det är i Lysekil, säger Elisabeth med ett skratt.
När dimman de omgivits av lättade kunde de även se de för Namibia karakteristiska sanddynerna som de sedan fick möjlighet att flyga, på väldigt låg höjd, över och mellan med ett litet flygplan.

När de sedan pÃ¥ nytt seglade iväg, seglade de till Saint Helena, där engelskmännen placerade Napoleon efter att han förlorat slaget vid Waterloo. Det finns ingen flygplats pÃ¥ ön, sÃ¥ all kommunikation sker med bÃ¥t. Där finns ett litet sjukhus, men närmaste ”riktiga” sjukhus finns i Sydafrika och det tar ungefär en vecka att ta sig dit.

Elisabeth och Joh seglade därefter vidare till Ascension, som till skillnad från Saint Helena har en flygplats. På ön fanns det dessutom jättesköldpaddor som varje år simmar dit från Brasilien för att lägga ägg.

Därefter gick färden förbi Kap Verde- öarna till Azorerna, seglarnas Mecka, där de naturligtvis besökte Peter’s Bar, ett mÃ¥ste för varje lÃ¥ngseglare. Med bÃ¥de vind och strömmar emot sig seglade de sedan upp mot England.

Efter Engelska kanalen följde de Elbe och därefter Kielkanalen. Sedan var det raka vägen hem. Vad de inte visste var att de skulle får ett kungligt mottagande av barn och vänner när de kom in till hamnen.

BÃ¥tklubben ordnade ett grillparty och en sambaorkester och deras barn bjöd alla Ã¥skÃ¥dare pÃ¥ mousserande vin. Glada i hÃ¥gen och med inget av ursprungsprovianten kvar, seglade Elisabeth Hägg och Joh Fredén in i den lilla hamnen i södra SkÃ¥ne och deras fantastiska äventyr tog slut där det en gÃ¥ng började, fyra Ã¥r tidigare.

//Emelie Hermansson

”Sefir” till ankars vid Direction Island Cocos Keeling.

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies