Ur SST 9/2004

Bakterierna gömmer sig ombord

	Spirallindad modul.

Legionellabakterier (som i sämsta fall ger legionärsjukan) samlar sina trupper och arméerna söker sig upp mot Skandinavien. Man har under senare Ã¥r kunnat konstatera en klar ökning i vÃ¥r del av världen.

Smittan sprids genom inandning av luft som innehåller aerosoler från vattenreservoarer. Vattnet kan komma från en mängd olika källor som vi dagligen stöter på och som är en naturlig del av vår vardag såsom duschar, bubbelpooler, vanliga vattenkranar och anfuktare och kyltorn i luftkonditioneringsanläggningar. Det förekommer dock ingen smitta mellan personer.

Bakterierna lever bara i färskvatten. Om de hamnar i saltvatten eller ute i friska luften sÃ¥ gÃ¥r de en snar död till mötes och döda bakterier ställer inte till med nÃ¥got elände. LikasÃ¥ har de svÃ¥rt för att klara sig i vÃ¥rt tarmsystem. Vi har en magsyra med ett pH värde runt 2 och det klarar de inte. När bakterierna funnit en miljö de trivs i t ex mer eller mindre stillastÃ¥ende färskvatten med en temperatur pÃ¥ 20–45°C, förökar de sig med en anmärkningsvärd hastighet. En ensam bakterie kan bli tvÃ¥ miljoner pÃ¥ Ã¥tta timmar om det vill sig illa.

Värmetåliga bakterier
Under senare Ã¥r han man ocksÃ¥ kunnat konstatera att dessa bakterier tÃ¥l allt högre temperaturer och man har funnit legionellabakterier som hÃ¥ller sig vid liv vid 63°C.

Man vet idag att legionellabakterier kan invadera sötvattenamöbor och gro i dessa. Amöborna kan i sin tur bo i biofilm i vattensystem och från biofilmen kan de locka till sig passerande bakterier av samma familj. På så vis bygger de upp en stor population i biofilmen. Som hos alla mikroorganismer finns det också hos legionella såväl snälla och vänliga som aggressiva och direkt dödande bakterier. Det verkar som om amöborna fungerar som reservoarer för de aggressiva bakterierna och utvecklas till något som kan liknas vid träningsläger för bakterier.

Amöborna fastnar pÃ¥ insidan av rör, slangar, tankar och ventiler i färskvattensystem och bildar dÃ¥ en biofilm som är svÃ¥r att bli av med. Enligt Cathrine Ahlèn pÃ¥ Sintef AS i Norge, är det sÃ¥ lätt för amöborna att bilda biofilm pÃ¥ framförallt pvc-rör att plaströr borde förbjudas i färskvattensystem. Rör av koppar och andra metaller är att föredra.

Svåra att hitta ombord
Eftersom besättningen på ett fartyg, till skillnad från folk iland som rör sig över ett större område, ständigt tar vatten från samma källa, är det ytterst viktigt att inte legionellabakterier får fotfäste ombord. Men vad gör man då om man får fan i båten?

Ja, det är inte bara att ro honom iland. Det är mycket svårt att hitta legionellabakterier ombord.

Färskvattentankarna kan vara rena och trots att man tycker sig ha spolat genom systemet kan bakterierna ligga och lura i biofilmen och ha det gott t ex pÃ¥ insidan av en slang i en dusch som sällan används. Om man har möjlighet att värma upp hela systemet till drygt 80°C och hÃ¥lla värmen pÃ¥ den nivÃ¥n under nÃ¥gra timmar, sÃ¥ har man renat systemet pÃ¥ ett tillfredsställande sätt. Men det finns säkert inte mÃ¥nga färskvattensystem ombord där det är möjligt att hÃ¥lla hela systemet sÃ¥ varmt sÃ¥ länge. Ett annat effektivt sätt som av andra skäl inte är det första man tar till är att spola systemet med saltvatten.

Man kan också ta livet av amöborna rent mekaniskt genom att dosera stora mängder ytspräckande diskmedel. Risken är dock att hela färskvattensystemet blir ett svårsanerat jättelikt skumbad. Mer praktiskt genomförbart är att punktbehandla med monokloramin och att svälta ut inkräktarna genom att kontinuerligt spä med evaporerat vatten.

	En renare med beteckningen M900BE för desinfektion av vattnet.

Primärt är det viktigt att göra allt för att inte få ombord eländet. Eftersom legionellabakterierna och färskvattenamöborna bara kan leva i sötvatten, bör man i så stor utsträckning som möjligt undvika att bunkra färskvatten och i möjligaste mån tillverka färskvattnet ombord, antingen genom evaporering eller omvänd osmos.

Benrad Marine håller på att testa sitt kemikaliefria dricksvattensystem ombord i några Walleniusfartyg. Efter det att saltvattnet passerat en evaporator eller ett omvänt osmosfilter, sitter en M600 renare som eliminerar de organismer som klarat sig genom osmosmembranet eller överlevt avkokningen på grund av den låga temperaturen i evaporatorn. På den utgående linan efter hydrofortanken sitter en renare med beteckningen M900BE för desinfektion av vattnet. För att dels få ett bättre flöde men också för att kontinuerligt rena förrådstankarna, har man installerat en recirkulationslina som leder delar av det renade vattnet tillbaka till förrådstankarna. Med detta arrangemang får man något som närmast kan liknas vid en rundseparering av färskvattentankarna. Enligt Carl Tullstedt på Benrad Marine, bör man chockklorera systemet när man installerat en renare i ett befintligt system för att tvätta ur rören. Men även utan sådana åtgärder, visar erfarenheter att organismerna i vattnet svälts ut genom utspädningen på cirka en vecka.

Spillvärme ger färskvatten
Det vanligaste systemet ombord för att göra färskvatten av saltvatten är att använda spillvärme, t ex avgÃ¥ende kylvatten frÃ¥n huvudmaskinerna för att koka av saltvattnet under vacuum, och därmed vid en lägre temperatur än 100°C, i en evaporator. Om värmekällorna som behövs inte finns ombord, kan man med fördel använda sig av omvänd osmos. Osmos är en naturlig process som fÃ¥r en utspädd saltlösning att flöda genom ett membran till en mer koncentrerad saltlösning. Membranet skiljer tvÃ¥ utrymmen frÃ¥n varandra. När salthalten är lika i bÃ¥da lösningarna upphör flödet och nivÃ¥skillnaden i de bÃ¥da tankarna är ett mÃ¥tt pÃ¥ det osmotiska trycket. Alla vätskor har ett osmotiskt tryck. Vid omvänd osmos gör man tvärtom. Man skapar, med hjälp av en pump, ett högre tryck än det osmotiska trycket pÃ¥ saltvattensidan av membranet. DÃ¥ passerar rent och avsaltat vatten membranet och man fÃ¥r pÃ¥ sÃ¥ sätt avsaltat vatten genom utspädning. Membranet bestÃ¥r av en plastfilm utan hÃ¥l som vattnet tar sig genom med hjälpÃ¥ av det osmotiska trycket.

Den omvända osmosen filtrerar inte bara bort saltjonerna i vattnet utan renar också vattnet från övriga joner, molekyler, partiklar och mikrobiologiska föroreningar. En förbehandling av vattnet som kan bestå av avhärdning, dosering av antiscaling och filtrering av större partiklar är att föredra, likaså att låta vattnet passera ett aktivt kolfilter.

Thomas Lund på Enwa Vattenbehandling berättar att trycket i anläggningen beror på salthalten och temperaturen i det vatten som skall behandlas. Ju högre salthalt desto högre pumptryck.

Vid lÃ¥g salthalt kan ett tryck pÃ¥ 15 bar vara fullt tillräckligt. PÃ¥ anläggningarna i Nordsjön har man ett tryck pÃ¥ cirka 50 bar och om man bygger en anläggning för Persiska viken krävs 65-70 bars tryck. Ombord i fartyg som trafikerar farvatten med olika salthalter kan man mycket väl ha en ”one size fits all”-anläggning.
Idag finns anläggningar med kapaciteter för alla behov från den lilla fritidsbåten och upp till enorma anläggningar dels för produktion av tekniskt vatten och konstbevattning men också för att förse stora fartyg och städer med rent dricksvatten.

//Robert Hermansson

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies