KAJUTLAMPAN. Ur SST 7/2004

Tankfartyg i djungeln

Svenskflaggade Kungsbackatankern M/T ”Trykon” var en välkänd siluett pÃ¥ Javasjön pÃ¥ 1950-talet. Hon var tidigare Rederi Transmarks ”Balaklava” och byggd pÃ¥ Götaverken 1929. Under mÃ¥nga Ã¥r stävade hon i skytteltrafik mellan lastningshamnen Palembang pÃ¥ Sumatra till Djakarta och Surabaya pÃ¥ Java, utchartrad till Stanvac Oil Co.

	Svenskflaggade Kungsbackatankern M/T ”Trykon”.

DÃ¥ för tiden hade de flesta européerna för länge sedan mönstrat av och ersatts av singapore-kineser. Som gnist kastade jag ombord min sjösäck 1955. En handfull skandinaviskt befäl fanns dÃ¥ kvar av 29 mans besättning. Det var ganska lugnt med kineser, som i allmänhet var arbetsamma och skötsamma. Ingen fylla. Ingen tankfnatt.

Men ”kinkarna” var ena hejare pÃ¥ att smuggla. De gÃ¥nger vi bunkrade och provianterade i Singapore fixade de ombord kartongvis med cigaretter som sedan sÃ¥ldes till de landbaserade smugglarna längs Palembangfloden pÃ¥ Sumatra. Limporna, som hade vaxat papper, lÃ¥g i papplÃ¥dor om 50 limpor i varje. Man band ihop kartongerna med rep och slängde dem överbord vid överenskommen plats. Kartongerna flöt som korkar i ett pärlband längs vÃ¥rt kölvatten pÃ¥ färden upp till oljelastningsplatsen i floden.

Vi vita lärde oss en ny trade och bildade en sofistikerad motkartell! I bland annat pumprummet förvarades inköpta cigaretter. Vid ankomsten till Indonesien bordade alltid ett par uniformerade tullhöjdare med medaljer och epåletter. De snokade genom fartyget efter smuggelvaror. Officiellt sett var vi den fläckfriaste besättning någonsin i indonesisk kusttrafik! Där fanns aldrig några cigaretter att förtulla!

Förekom en välsmakande lunch eller middag för tullhöjdarna ombord? Jag minns inte. Tänk vad minnet kan svika ibland. Men jag gissar att det kunde vankas nÃ¥gon form av ”beef stir fry with noodles” till dessa lagens hungrande, mycket ansvarstyngda statliga förvärvsarbetare.

	Styrman Nils Svensson från Väröbacka.

På nattkröken kom samma tullgubbar och medhjälpande civilklädda tillbaka och bar iland stora kartonger till väntande ekipage på kajen.

Kinesbesättningen förtjänade avtalsenlig svensk, med asiatiska mått, jättehög lön och betalade dessutom bara 15 procent i sjömansskatt. Med extra förtjänsten i form av smuggelpengar förde de en idealtillvaro ombord. De träffade regelbundet, cirka en gång i månaden, sina oftast stora familjer i Singapore. Inte ville de mönstra av förrän de hade tillräckligt med singaporedollars för att starta sin affärsrörelse, typ restaurang eller tvättinrättning.

Kineserna kvitterade aldrig ut nÃ¥gra kontantsummor vid ankomst till nÃ¥gon hamn. Som utbetalande kamrer av deras feta avräkningar efter flera Ã¥rs anställning ombord, blev jag mäkta populär och var med om flera invigningar av singaporekinesers ”trykon-businesses”.

Vår salongsuppassare och hyttstädare, den alltid bugande Wong Lock Hong, bjöd några av oss på sin magnifika bröllopsfest! Rätter av nyfödd gris, storleksordningen välgödd råtta, marinerade hönsfötter, friterade lysmaskar och uppgrävda kolsvarta hönsägg. Sicken himlande snedögd tillställning och ett rapande utan motstycke!

Man hade borrat och hittat olja i Sumatras inre vid floden Siak. Sveriges då äldsta tanktrotjänare valdes av charterbolaget att som provfartyg utforska flodens farbarhet för större tonnage, nåja hon bjöd 138 meters längd och tio meters djupgående. Destinationen var en planerad oljelastningsplats i Buatan några svenska landmil in i tropiska djungeln.

	Djungel förut!

En höjdare från oljebolaget tog redarhytten i besittning. I navigationshytten placerades en trave holländska originalkartor från en djungelexpedition 1925. Ledsagad av en bogserbåt, som tuffade ett femtiotal meter föröver, försvann elvatusentonnaren upp i den slingrande floden och in i den kompakta tropiska regnskogen.

Aldrig tidigare hade infödingarna, djupt inne i Sumatras djungel, sett ett sådant vidunderligt flytande sjöspöke. Vi passerade infödingshyddor och ett flertal sampor, urholkade trädstammar, med oftast två paddlande indoneser. Hals över huvud schappade de förskräckta iväg och lämnade fiskeredskapen efter sig i floden. De kastade sig mot stranden, där deras nakna fruar tvättade kläder. Alla flydde.

Genom hyttventilen på bryggdäck hade jag från mitt skrivbord utsikt över gummiträdens lövkronor, som gled förbi alldeles inpå fartygssidan. Vid Muaraburut i en plötslig skarp styrbordskurva rände vi med sex knops fart rakt in i djungeln med ett brak. Förliga utkiken blev pepprad av mogna apelsiner och andra frukter haglade ner över däck. En svart apa tappade fotfästet från en avbruten trädgren och rasade skriande ner på poopdäck. Via relingen hivade den sig åter in i grönskan till sina kompisar, som tjattrande väntade i förliga djungeldungen. Alla störda i måltiden. Det rådde en kakofoni av skränande, flyende färgglada papegojor. Trykons buklandning på deras matbord var inte populär. Med hjälp av bogserbåten drogs vi loss.

Då och då passerade vi små kamponger byggda på pålar vid stränderna. Ibland visslade vi klåfingrigt i sirenen och lättklädda förskräckta indoneser tappade hakan av förvåning. De såg och hörde den flytande kolossen och försvann vettskrämda in i hyddor och djungel. Småbarn skrek och kacklande höns flaxade bort.

Via ett nattuppehåll och flera smärre grundstötningar kom vi fram till den planerade oljelastningsplatsen. För att vända fartyget i floden, som var 165 meter på bredaste stället, gällde det att ta bra sats mot land. Ankaret rasade ner i modden med ett plopp och där satt vi fast för middag och natt.

	Ankaret i sjön.

Ombord i fartyg är kosthållet väldigt viktig. Vi hade en utmärkt steward, bra råvaror och en alldeles utomordentligt skicklig kinesisk förstekock som hade varit ombord i många år. Han kände till ett antal svenska rätter som han lagade till med lite kinesisk extra finess. Han gjorde en gudomlig pyttipanna, med mycket kryddor, bl a nejlikor, och när fatet kom in i mässen bara rasslade det till och fatet var tomt! Han tillagade den mest underbara Singapore noodles, som jag aldrig senare känt maken till. Ja, det var en tjusig tid! Det går tyvärr inte att reproducera, trots att det gått så många år tycker man det känns som i går... Seniliteten sätter åt en...

Tropikernas mörker faller snabbt. Trots att fläkten stod pÃ¥ max och moskitnät arrangerats för ventilerna i sovhytten, anföll hundratals moskiter och allehanda flygfän. Flitsprutan kom till användning och svärmar föll som sotflagor pÃ¥ nya fredagslakan. Med mordredskapet, en gammal veckotidning Ã¥rgÃ¥ng 53, med Hans Ostelius nog sÃ¥ passande pÃ¥ framsidan, bedövades en skalbagge. Globetrottern Ostelius skulle ha sagt: ”Den var förvisso minst tio gÃ¥nger större än den största svenska jordhumla, Bombus Terrestris. Skalbaggen väsnades som en harskramla där den lÃ¥sts in i min tomma cigarrlÃ¥da. Jag kunde ej, pÃ¥ grund av detta ihÃ¥llande smattrande, förmÃ¥ mig att insomna förrän lÃ¥ngt in pÃ¥ efternatten”.

Följande morgon liknade den grönmålade backen en oas mitt i djungeln.Vi kom loss, trots att vi kört upp flera meter med förstäven stående på land. Tankarna trimmades och med hjälp av bogserbåten vände vi i floden. Så började provturens återfärd mot Javasjön med last av vatten i många tankar för ett ökat djupgående. Färden avlöpte utan problem. Indoneserna hade nu vant sig vid vårt stora fartyg och ägnade oss ett mer nyfiket intresse. Vi fick besök av vackra indonesiskor i sampaner, småfnittrande, sarongklädda, men blyga. Inte lät de sig luras ombord vare sig av några skäggiga sjöbjörnar eller charmfulla flinande kineser med munnarna fyllda av glimmande guldtänder.

Provturen registrerades som succé. Senare fick vi frÃ¥n Stanvac Oil Co. beskedet att fartyg av nÃ¥got mindre tonnage än Trykon skulle kunna trafikera floden om nÃ¥gra Ã¥r dÃ¥ oljehamnen hade byggts.

//Ulf Hjertquist

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies