Ledare

Sjöblinda statsmakter

Statsmakterna har bestämt att svensk transportinfrastruktur består av landsväg och järnväg och sjöfart är något som existerar vid sidan om.

Världsjöfartens Dag kom i år att handla mycket om farledsavgifter och en rättvis avgiftssättning inom sjöfarten och mellan transportslagen. Detta är av vital betydelse om transporterna i, samt från och till, Sverige skall ske på ett sätt som är optimalt för samhället, industrin och miljön.
En annan viktig frÃ¥ga är hur statsmakterna satsar de av vÃ¥ra skattepengar som gÃ¥r till transportinfrastrukturen. I budgeten inför nästa Ã¥r har regeringen avsatt 145,8 miljoner till sjöfarten. Rensar man detta frÃ¥n poster som inte har med sjötransporter inom – eller till och frÃ¥n – Sverige att göra, blir inte mycket kvar. Anslag för fritidsbÃ¥tar, sjöfartsregister och rederinämnd är pÃ¥ totalt 71,8 miljoner kronor. Kvar blir det anslag som skall hÃ¥lla vÃ¥ra kanaler öppna. Dessa utnyttjas till stor del ocksÃ¥ av fritidssektorn, och om vi antar att denna sektors andel är en tredjedel Ã¥terstÃ¥r 46,8 miljoner av statsanslagen för satsningar pÃ¥ sjöfartens infrastruktur. Samtidigt förväntas affärsverket Sjöfartsverket gÃ¥ med vinst. Nästa Ã¥r skall det ge staten intäkter pÃ¥ 11,3 miljoner i skattemotsvarighet och ytterligare 10 miljoner i vinstudelning.
Kvar blir 25,5 miljoner kronor som då kan ses som statens nettosatsning på sjöfartens infrastruktur. Utslaget på nio miljoner svenskar är detta 2,80 kronor per person. Motsvarande satsning på järnvägen är 8 484 miljoner kronor vilket blir strax över 940 kronor per person i detta land. För nästa år satsar man 15 564 miljoner kronor på investeringar och underhåll av det svenska vägnätet, eller 1 730 kronor per svensk.
Tänk om statsmakterna drabbades av en Lidnersk knäpp och sa: ”Det är dags att satsa pÃ¥ sjöfarten. Vi slopar farledsavgifterna och lägger dessutom pÃ¥ en miljard pÃ¥ att utveckla smarta närsjöfartslösningar.” En sÃ¥dan otänkbarhet skulle kosta ungefär lika mycket som de skattepengar som nu används för att fylla SJ:s senaste svarta hÃ¥l, eller cirka 200 kronor per svensk utöver de ordinarie anslagen till järnvägen.
Kostnaderna för transportinfrastrukturen stiger när tillväxten ökar. 2,80 – 940 – 1 730 är en talserie som borde fÃ¥ statsmakterna att fundera pÃ¥ var potentialen finns inför framtiden. Det gör man inte.
Att satsa ytterligare miljarder inom transportsektorn i ett pressat budgetläge är naturligtvis ett svårt beslut. Men tänk om det inte innebär högre kostnader? Tänk om satningar på sjöfarten kan ge dynamiska effekter med t ex lägre kostnader för slitage på vägarna? Tänk om vi kanske inte behöver bygga dubbelspåriga järnvägar på alla ställen där enkelspåren korkats igen av godståg? Vi kanske inte behöver förstärka alla banvallar för godstransporter? Vägolyckor, trängsel och risker i tätbebyggda områden kanske minskar?

Det har blivit mÃ¥nga ”tänk om” i denna ledare och problemet är att vi inte vet. Statsmakterna har bestämt att svensk transportinfrastruktur bestÃ¥r av landsväg och järnväg och sjöfart är nÃ¥got som existerar vid sidan om. Det visar de senaste infrastrukturbesluten med all nödvändig tydlighet. Att undersöka alternativ till sjöss före beslut om infrastruktursatsningar pÃ¥ tiotals miljarder kronor görs inte.
Frågan är vad som krävs för att få statsmakterna i denna agrara nation att för en stund släppa spaden och grepen, se ut över havet och på de inre vattenvägarna och fundera på hur vi kan använda detta element för tillväxtens, miljöns och skattebetalarnas skull.

Tillbaka till SST 19, 17 oktober

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies