En akademisk sjöskrönikör

	Transatlantics ”Atlantic” mätte 3.368 brutto och var byggd 1904 i Newcastle. 1927 sÃ¥ld till Red AB Bore, Göteborg. 1935 köpt av OY Winha i Helsingfors döpt till ”Winha”. 1941 beslag av Ministry of War Transport. Sänkt som vÃ¥gbrytare vid invasionen av Normandie i juni 1944.

I ”Resor utan mÃ¥l”, den förmodligen mest lästa av alla sjöskildringar pÃ¥ svenska sprÃ¥ket, berättar Harry Martinson i kapitlet ”Världsnomaden” om livet 1921 i ”den femhundratonniga lilla östersjömadamen ‘Vinda’”. Denna havens skönhet är förmodligen ”pure fiction” dÃ¥ hon inte lÃ¥ter sig Ã¥terfinnas i samtida register med det namnet. Dock styr skildringen tankarna till en mindre akterladdare eller ”kanalpese” i vilken ”maskinisten, den oerhört fete, hördes sova nÃ¥gonstans under däck”.
I den ljusa norrlandsnatten släpade Harry – medan ”kaptenen var iland och drack” och ”hela besättningen svängde runt pÃ¥ traktens nysÃ¥gade dansbana” – ombord plank som han stuvade i Vindas skans, vilket höjde golvytan med tvÃ¥ fot. Dessutom sköt han ”i det aldrig använda kabelgattsrummet” in ”trehunda entums”. I holländska Zaandam sÃ¥lde han virket till snickaren Jean van Breinmejden.

Det vill till toleranta skansbröder som accepterar en takhöjd på cirka 1 1/2 meter. Men framförallt kan man undra över vad styrmannen ombord sysslade med som inte uppmärksammade detta goda intag utanför konossementen på, grovt räknat, tre standards eller sisådär tolv ton. Det borde väl ha påverkat djupgåendet förut på en femhundratonnare?
Ett ofta citerat avsnitt ur ”Resor utan mÃ¥l” är skildringen av s/s ”Fernmoor” av London, ”en hÃ¥rdfyrad trettontusentonnare som brände sextiofem ton kol per dygn”. Enligt Martinson hade hon fyra ”dubbeleffektpannor” – vad det innebär har ingen kunnat förklara – som eldades med hjälp av ”stora argentinska spannmÃ¥lsskyfflar” av tvÃ¥ man per vakt.
Om två man per vakt, d.v.s totalt sex eldare, hanterade 65 ton blir det mer än tio ton per man och dygn. Redan 1894 hade en av parlamentet tillsatt bemanningsutredning fastställt att ingen eldare mönstrad i brittiskt fartyg fick hantera mer än 2 1/2 ton på ett dygn i tropiska farvatten. Alltså begick Fernmoors redare ett besvärande lagbrott.

I motsats till s/s Vinda har s/s ”Fernmoor” existerat i verkligheten. Därmed kan vi kolla i Lloyd’s Register 1925 som uppger att ”Fernmoor” hade tre enkeländade ”skotska” pannor med tre eldrör i vardera. Pannornas arbetstryck var 180 lbs/sq.in (pounds per square inch) vilket motsvarar knappt 12 bar, ett ordinärt Ã¥ngtryck pÃ¥ 1920-talet, och kolförbrukningen lÃ¥g pÃ¥ cirka 30 ton per dygn.
I kapitlet ”s/s Poljana” berättar Martinson en redig maskinrumsskröna. Hör själv:
I norska oljefyrade steamern ”Poljana” var han enligt officiella källor drygt en mÃ¥nad hösten 1922, mönstrad som ”maskinbiträde” vilket närmast lär motsvara maskinelev pÃ¥ svenska.
En dag, under Harrys frivakt, hände det sig att ”oljetillförseln var plötsligt bliven stopp”. Förstemaskinisten kom dÃ¥ till Harry och sa:
”Gutt där har blett ett fejl mä fyroljen, du ska gÃ¥ ner!”

MÃ¥hända kan det tyckas märkligt att ingen i maskin mer befaren, i ett fartyg pÃ¥ 4.000 bruttoton (fast Harry med konstnärens frihet gjorde henne tre gÃ¥nger sÃ¥ stor), fÃ¥r fixa jobbet. Men försten kallade pÃ¥ Harry som i boken titulerar sig själv ”Wajper”. (Wiper var fordomdags lägsta rangen i en anglosaxisk maskinverkstad, en man som torkade rent frÃ¥n olja och putsade maskindelar.)
Nere i pannrummet ”sprang oljeeldaren förtvivlad och nervös av och an” medan Harry utan att tveka kröp genom ”babords manhÃ¥l” ner i en bottentank med ”kolsvart kylande brännolja”. Enligt Lloyd’s Register hade ”Poljanas” pannolja en flampunkt pÃ¥ drygt 150 grader F (65 grader C) och borde därför vara förvärmd till cirka 50 grader C redan i tanken, för att kunna pumpas. Man fryser knappast om man kliver ner i femtiogradig olja!

NÃ¥väl, Harry stod i tanken med olja ”nästan till axeln”, enbart utrustad med en naken sladdlampa och en ”skratsch”. Redan lampan i kombination med förgasad olja borde ha skickat honom, och förmodligen hela fartyget, rakt in pÃ¥ de sälla fraktmarknaderna.
Egentligen borde Harry ha förlorat medvetandet strax efter det han nedsteg i tanken. I utrymmen ovanför en oljeyta i en sluten tank finns oljegas men inget syre värt att inandas. Ingen, utan friskluftsmask eller syrgasutrustning, kan vistas där längre än han orkar hÃ¥lla andan …

Obekymrad om detta kämpade Harry sig mödosamt fram i brännoljan. Han kröp genom manhÃ¥len i bottenstockarna tills han nÃ¥dde ”nittonde spantet” där ”automaten har stoppat och hävkulan sitter i bänd och kan inte sjunka”. Harry hittade snabbt felet, som visade sig vara en död rÃ¥tta vilken fastnat i denna märkvärdiga anordning. ”Wajpern” Martinsons kunskaper om sugledningar för brännolja tycks ha varit nÃ¥got svävande. Hur en ”automat” och en ”hävkula” sÃ¥g ut och vad de gjorde nere i ”Poljanas” tank skulle jag bra gärna vilja veta. I den bör inte finnas nÃ¥gon utrustning, som inte kan nÃ¥s uppifrÃ¥n durkarna.
När Harry slutligen Ã¥tervände upp ur tanken, med rÃ¥ttan spetsad pÃ¥ ”skratschen”, svimmade han pÃ¥ pannrumsdurken. Det är förstÃ¥eligt! För sin prestation fick han en veckas ledighet i Savannah och tjugofem dollars av kaptenen. Han vore värd det dubbla!
//John E Persson

Tillbaka till SST 24, 29 november

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies