PÃ¥ väg hem med ”Stratus”

I förra och första delen av berättelsen lossade ”Stratus” i Beira. När vi nu Ã¥ter stiger ombord, lastar hon i Australien.

Hemresan började med att vi under två veckor lastade ca 4.000 ton socker i Townsville i Queensland. Lasten planades ut och täcktes med presenning, varpå det ströades för att senare kunna lasta ullbalar på toppen.
På vägen sydvart var vi inne ett par dagar i det sköna Sydney. Därefter besökte vi också Port Kembla för lastning av stålprodukter, mest tråd. Denna industriort ligger inte så långt söder om Sydney.
Sedan gick vi direkt till Adelaide i Sydaustralien. Där fylldes all kubik upp med stora ullbalar och några mindre partier styckegods.
Stratus kustresa var snart klar och hon visade inte särskilt mycket av mönjebältet. Den ena luckan efter den andra gjordes sjöklar. Bommarna lades på plats och säkrades. En månads underhållsarbete i hamn under en noggrann båtsmans ledning och med så stort däcksgäng, gjorde att fartyget inför Europaresan såg ut som om hon var på jungfruresa. Allt blänkte, inte en rostfläck, inte en rostrand i sikte!

Med nya flaggor hissade lämnade vi Australien. Suezkanalen var fortfarande stängd, och därför skulle vi runda Sydafrika. Kapten Anding följde, sin genom Ã¥ren erfarenhetsmässigt bästa rutt för att begränsa inverkan av The Roaring Fourties. Efter passage av Västaustralien drog vi oss upp till latitud syd 30° och höll oss pÃ¥ denna tills det var tid att fÃ¥ngas av Agulhas-strömmen sydväst om Madagaskar. Det blev en behaglig resa, även om den oplanerat fick avbrytas för en dykarinspektion i Kapstaden. Vi misstänkte att den ena propellern slagit i nÃ¥got och skadats. Inspektionen avslöjade inga betydande fel sÃ¥ vi kunde ge oss av igen.
Strax före avgÃ¥ngen anlände den Kerk-bÃ¥t, med kapacitet för 17 knop, som lämnat Adelaide tvÃ¥ dagar före oss och valt en sydligare, kortare, men gropigare väg. En av lättmatroserna, som jag träffade pÃ¥ kajen, och som jag pratat med i Brisbane, beskrev resan som ”tidvis mer under än över vattnet”.

Det blev Ã¥ter bunkring i Las Palmas, och bÃ¥sen passade dÃ¥ pÃ¥ att med 2:e styrmans goda minne göra av med sÃ¥ kallade oldropes, det vill säga utslitna förtöjningstrossar och liknande, som bÃ¥sen tagit vara pÃ¥ under resan. Hur inkomsterna dem emellan fördelades vet jag inte men bÃ¥sen lovade att alla pÃ¥ däck som stannade kvar för ytterligare en Australienresa skulle bjudas pÃ¥ ”kinesrestaurang med tillbehör” nästa gÃ¥ng vi kom till Rotterdam.
En vecka före julafton rundade vi Kap Finisterre i mycket disigt väder med destination Bordeaux. Jag hade aldrig varit i Frankrike tidigare, och vårt ganska korta besök lärde mig att det behövdes litet mer än mina ytliga skolfraser:
”La France est une partie de l’Europe. Elle a quatre grande fleuves …” för att kunna kommunicera med stuveriarbetare.
Jag hann aldrig komma iland men via någon försäljare på kajen inköptes några flaskor mousserande vin med stiliga etiketter för att fira återkomsten till Europa. Så hade vi nämligen fått för oss att man gjorde i detta kultiverade land.
Nästa lossningsplats var Antwerpen, dit vi anlände dagen före julafton. Stuveriet satte en väldig fart och våra ullbalar lyftes snabbt iland eller ner i pråmar på utsidan. Lossningen var klar vid lunchtid nästa dag men i stället för att avgå till London, där vi ändå inte skulle börja lossa förrän tidigast på annandagen, hade kapten Anding tagit reda på, att vår kaj (som jag tror hette 135 och användes av Sveabolaget) var ledig ända till nästa dags eftermiddag. Avgång bestämdes alltså till klockan 11 på juldagen och julafton skulle firas i hamn!

SÃ¥ skedde ocksÃ¥. Det serverades alla rätter som hör julen till och tämligen rikligt med dricka. Befälhavaren var inne och önskade ”God Jul”. Stämningen steg, och framÃ¥t kvällen blev det sÃ¥ng och musik i inredningen akter.
Så småningom sinade starkvarorna och ölet. Fortfarande fanns det törstiga kvar, och efter en del resonemang beslutades det att en delegation förtroendeingivande och erfarna sjömän skulle göra ett besök hos befälhavaren och anhålla om påfyllning.
Uppmuntrade av de övriga med diverse goda rÃ¥d, gav de utsedda sig iväg. Det dröjde en stund. Sedan Ã¥tervände delegationen – med befälhavaren i sällskap. Denne behövde inte särskilt mÃ¥nga minuter för att bilda sig en uppfattning om läget:
”NÃ¥gon mer sprit blir det inte i kväll. Vi skall ha friska sjömän när vi gÃ¥r i morgon förmiddag. Men jag bjuder er pÃ¥ tre kassar öl extra för det är julafton.
Dom kan ni följa med mig och hämta med en gÃ¥ng!”
Det var ett välkommet besked. Nya öl delades ut. Nya diskussioner togs upp. TvÃ¥ danskar blev sentimentala och började sjunga ”Mor, kära mor …” De flesta började dra sig tillbaka, och en allmän upplösning kunde anas. NÃ¥gra fick för sig att de skulle iland:
”Här i Belgien är dom inte sÃ¥ noga med julen. Schappen är öppna som vanligt.”

En gotländsk lättmatros hade fattat detta beslut redan tidigare. Han var en allmänt inåtvänd, butter, ung man, som sällan sade något och helst höll sig för sig själv. Han var också rätt svår att jobba med och skulle helst göra allting på sitt eget vis. Ingen lade därför märke till hur många snapsar och öl han drack under eftermiddagen och kvällen och inte heller när han lämnade sällskapet. Därför vet vi egentligen inte säkert vad som hände. Troligen följande:
”Gotland” gick iland ensam och hamnade pÃ¥ ett ölschapp. Där fyllde han snabbt pÃ¥ sitt spritintag. Eftersom han inte pÃ¥ nÃ¥got vis uppträdde stökigt, märkte ingen hur berusad han var. Däremot började ”Gotland” lägga märke till hur skön flickan som serverade var.
Han visste naturligtvis inte att hon var gift med barägaren, en stor, kraftig man, som alla kände och som satt vid bordet bredvid och med van blick noterade att ”Gotland” intresserade sig för hans fru.
Den gotländske charmören, som seglat över halva jordklotet, blev efter hand helt betagen i flickan, tittade drömmande på henne och när hon serverade honom det som skulle bli hans sista öl, kunde han inte låta bli att lägga den ena handen om henne och försöka smeka henne på låret med den andra.
Mannen, som väntat pÃ¥ detta, reste sig snabbt, högg tag i den försvarslöse ”Gotland” och förpassade honom ut pÃ¥ gatan. Vad han gjorde där vet ingen men nästa morgon var det nästan omöjligt att purra ”Gotland” i vars igenmurade ansikte det fattades tvÃ¥ framtänder.

Juldagen var avslagen, och vid lunchtid var vi pÃ¥ väg mot London. Vi fick ankra i Themsenmynningen, och blev liggande där i flera dagar innan vi kom till kaj i Purfleet (en plats där nÃ¥gon engelsk drottning lär ha sagt: ”Poor Fleet”).
Lossningen drog ut på tiden och vi fick också nyår vid kaj. På så vis kom en del av oss, som varit iland, att fira det nya årets ankomst på en tunnelbanestation i centrala London. Det var en mycket minnesvärd upplevelse.
Från London seglade vi över till Rotterdam, dit det mesta Queenslandsockret var destinerat. Med sedvanlig holländsk energi och skicklighet, tog det inte lång tid förrän detta parti flyttats över till de pråmar vi hade förtöjda på båda sidor. Hamnbesöket blev så kort att båsens utlovade kinarestaurangmiddag fick skjutas på framtiden.

I Göteborg dockade vi in på Götaverken för åttaårsklassning. Januari månad med sedvanligt grått och fuktigt väder och bitande kallt emellanåt, fick en att längta tillbaka till Townsvilles swimmingpool.
Tidvis var vattnet eller värmen avstängd och hela vistelsen dominerades av larm, slangar, ställningar, kånkande på tunga grejor, överhalande av riggen och allmän oreda.
En mycket stor del av besättningen hade mönstrat av och vi började fÃ¥ ombord nytt folk. PÃ¥ kvällarna gick vi iland och var pÃ¥ bio eller satt pÃ¥ café och njöt av svenska bakelser, nÃ¥got som man saknade vÃ¥ldsamt under Australienresan.
Utdockningsdagen kom förstås så småningom och eftersom vi hamnat före vår ordinarie turlista, fick vi order att gå tomma ner till Galveston i Texas och lasta full last av spannmål till Kontinenten.

Min egen ställning hade också ändrats. Jag var fortfarande däcksbefälselev, fast nu med lättmatroshyra. Men eftersom båsen och jag var de enda som stannade kvar av däcksgänget från förra långresan, tyckte tydligen kapten Anding att jag skulle utbildas.
Jag utsågs till hamnrorgängare och flyttades över till fyra till åtta-vakten där det redan fanns en jungman, som skötte den vanliga vakttjänsten. Detta för att jag skulle vara mer inne i styrhytten och se hur man skrev i skeppsdagboken och hur man navigerade.
Den ordinarie överstyrmannen var hemma på ledighet och i hans ställe tjänstgjorde en vikarie, en riktig gentleman, med en tvåhåls golfbana (som skulle utvidgas vid nästa ledighetsperiod) på sina egna marker någonstans i Skåne. Till åldern borde han för länge sedan varit befälhavare men hans privata intressen kanske inte helt sammanföll med rederiets och därför tog möjligen befordran litet längre tid.
I alla händelser var det en mycket trevlig man att gå vakt med och en hel del undervisning blev det också. Vid matavlösningen på kvällen kom som vanligt 3:e styrman upp en halvtimme. Detta var ofta för kort tid för min jovialiske vaktchef. Därför infördes systemet att när halvtimmen hade gått, så skulle 3:e styrman gå ner och jag skulle ta över vakten. Dök det upp några båtar eller något annat, så fick man snabbast upp honom genom att tuta i mistluren. Detta behövde aldrig tillgripas. För det mesta var vi helt ensamma på havet under vår passage över Nordatlanten.

En av de sista dagarna innan vi åter fick trafik utanför Florida kom han upp på mycket bra humör efter en förmodligen extra fin middag. Vi hade nu kommit så långt sydvart att det var behagligt varmt ute. I handen höll han en fet cigarr och jag tror att det var doft av punsch som kom ut ur munnen på honom när han sade:
”I afton, eleven, skall vi ha astronomi. LÃ¥t oss gÃ¥ ut pÃ¥ bryggvingen och beskÃ¥da stjärnhimlen.”
Det tog bara några minuter innan ögat fått ett tillräckligt bra mörkerseende för att man skulle upptäcka, att det var en fullständigt kristallklar himmel med massor av stjärnor.
Han tog ett bloss på cigarren, tittade på stjärnorna och därefter på mig och sade:
”Det skall jag säga eleven, om astronomi kan jag inte sÃ¥ mycket …”
Efter ett nytt bloss pÃ¥ cigarren fortsatte han: ”men det räcker för tvÃ¥ ändamÃ¥l. För det första: Att bestämma mitt läge pÃ¥ havet. För det andra: Att konversera sköna damer pÃ¥ parksoffor.”
Sedan höll han, med glöden på cigarren som pekpinne en enastående lektion i astronomi, där han elegant refererade till både nordisk och grekiskt mytologi. Hans cigarrglöd sammanband Karlavagnens bakhjul och ledde till Polaris. Han gick åt andra hållet och pekade ut Arcturus. Han förklarade varför Plejaderna inte var Lilla Karlavagnen, och hur den användes för att testa synen på unga pojkar som ville bli sjömän i det gamla Grekland. Det där sista förstår jag fortfarande inte.
Vad jag däremot är helt säker på är att mitt intresse för astronomisk navigation vaknade den kvällen på Stratus bryggvinge år 1957!
// Hans Rosengren

Tillbaka till SST 23, 15 november

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies