Hamnar och utsläpp – vem skall betala?

Sveriges Hamnars Anders Klingström kommenterar Ulrich Jahnkes inlägg i SST nr 21.

Hamnarna har allt sedan Vattenföroreningslagens tillkomst 1980 rätt att debitera enskilda fartyg för avfallsmottagning. I lagen anges att kostnaden för avfallsmottagningen fÃ¥r täckas genom hamnavgifter eller motsvarande generella avgifter (3 kap 5 §), exempelvis genom ett fast belopp per BRT. Vad en hamn däremot inte har tillÃ¥telse till är att debitera det enskilda fartyget en avgift som baseras pÃ¥ den mängd avfall just det fartyget lämnar. Det faktum att avgiften inte har redovisats som en synlig kostnad för rederiet har inneburit att verksamheten felaktigt uppfattats som gratis.
Sveriges Hamnar menar att orättvisan består i det att ett rederi som arbetar med att minska sina avfallsmängder, använder länsvattenseparatorerna, kostar på renare bränsle etc via det generella avgiftssystemet tvingas subventionera de rederier som inte har samma intresse. Vi får samtal från redare som delar den uppfattningen, men vi kan bara förklara att enligt lagstiftningen är detta en hamns enda möjlighet att täcka sina kostnader för avfallsmottagningen.
Ulrich Jahnke talar om ”skadestÃ¥nd” till hamnar som drabbas av orimliga merkostnader. Jag förmodar att det som Ã¥syftas är möjligheten att erhÃ¥lla statsbidrag för att täcka kostnaden för oväntat stora avfallsmängder. SÃ¥vitt mig bekant har sÃ¥dant bidrag betalats ut till hamnar vid ett knappt tiotal tillfällen, varav en särskilt utsatt hamn har fÃ¥tt bidraget flera gÃ¥nger, trots det begränsade utrymmet för detta i lagstiftningen.
Vad gäller separationsutrustningarna skriver Jahnke att de tillhör fartygets driftsystem. Detta är dock en sanning med viss modifikation. Utrustningen finns ombord, sÃ¥vida inte undantag medgivits av Sjöfartsverket. Men klart är att i ständigt ökande omfattning används inte denna utrustning vid fartygets drift. Det framgÃ¥r tydligt genom att vattenhalten i mÃ¥nga fall är väldigt hög (80–95 procent) i det oljehaltiga avfall som lämnas iland. Det framgÃ¥r även av hamnstatskontroller att relativt nya fartyg som gÃ¥r pÃ¥ svenska hamnar inte har använt utrustningen pÃ¥ flera Ã¥r. Man utnyttjar systemet för att själv spara drift- och underhÃ¥llskostnader för separationsutrustningen, och lÃ¥ter hamnar och i förlängningen hela fartygskollektivet via det generella avgiftssystemet betala för merkostnaden att ta emot sÃ¥dant vattenhaltigt avfall. Enligt Sveriges Hamnars uppfattning är det (som Jahnke anser rättvist?) inget annat än ett missbruk av systemet. Avsikten kan aldrig ha varit att vatten ska pumpas iland för att sedan transporteras pÃ¥ vÃ¥ra vägar och slutligen omhändertas vid destruktionsanläggningar till höga kostnader.
Jag menar att den här debatten tydligt belyser problemen kring avfallsmottagningen och i grunden handlar om vem som ska stå för kostnaderna. Önskvärt vore att debatten kunde leda vidare till en för hamnar och redare gemensam uppfattning om hur kostnaden ska hanteras. Kanske är tiden mogen för att det individuella fartyg som alstrar avfall också till sista kronan får betala vad det kostar att bli av med detta? Och för dem som arbetar för att hålla mängderna nere att betala mindre. Eller är rederinäringen ännu inte mogen att omfattas av samma princip som gäller för all annan verksamhet? Att den verksamhet som alstrar avfall självklart själv står för kostnaderna för dess omhändertagande, det vill säga polluter pays principle?
För detta krävs det att det inte framstår som ett alternativ för fartygen att dumpa avfall till sjöss, vilket det inte borde vara med modernt miljötänkande i kombination med skärpt övervakning och bättre sanktionsmöjligheter.

//Anders Klingström
Miljö och säkerhet, Sveriges Hamnar

Tillbaka till SST 23, 15 november

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies