PÃ¥ lÃ¥ngfärd med ”Stratus”

Efter ett kortare uppehåll är det åter dags för unge Hans Rosengren att gå till sjöss. Vi skriver 1956 när han mönstrar ett av Transatlantics linjefartyg.

När skolan avslutats och ett välförtjänt sommarlov var till ända skulle jag bli sjöman på riktigt. Jag fick jobb som däcksbefälselev i "Transatlantics Stratus", som gick på Australien via Sydafrika.Först skulle jag inställa mig på rederiet i Göteborg "för instruktioner". Dessa avslutades med att personalchefen från sitt rum pekade ner mot Lundbyhamnen och sade:
"Där ligger hon. Det är den i mitten. De andra två av rederiets fartyg är Sydafrikabåtar. Du skall ta dig dit och anmäla dig hos kapten Anding".
På vägen till Lundbyhamnen imponerades jag av livet i Frihamnen: Där fanns två "bananjagare", fyra Johnsare, en dansk från yÅNK och en MoreMcCormack. Samtliga fartyg hade diverse flaggor hissade. På de svenska kunde man se deras destinationer i förmasten. Det fanns flaggor från Chile, Argentina, USA och många fler länder. Det var nog så fantasieggande för en nybörjare.
Väl nere i Lundbyhamnen passerade jag först en Wilhelmsenbåt med Tönsberg i aktern och sin typiskt svartblå skrovfärg med vit svältrand. Därefter en Västafrikabåt och "Lommaren", som var ganska ny och hade Sydafrikas flagga i förmasten. Sedan kom min båt med den australiensiska flaggan.

Det var en helt annan värld än jag dittills hade sett. "Stratus" var ett mycket vackert fartyg och även om det som vanligt vid hamnbesök var något rörigt så kunde man snabbt se att detta var modern linjesjöfart.
Jag gick ombord, ställde ifrån mig mina väskor, och med mina papper i handen uppsökte jag befälhavaren. Det hade hunnit bli lunch, så jag fick vänta ett bra tag utanför salongen. Det gav mig tillfälle att noggrant studera det utomordentligt vackra inredningssnickeri, som fanns i den delen av fartyget.
Så småningom kom kapten Anding, som hade haft lunchgäster, och tog hand om mig. Han gav ett mycket vänligt intryck och fick mig att genast känna mig välkommen.
"Nu går du först till gnisten med dina papper. Det blir mönstring i morgon, och sent i morgon kväll avgår vi. Efter gnisten går du till båsen, så ordnar han vad du behöver. Och i kväll är det fotboll, fast det vet du kanske. MFF skall få sig en lektion av GAIS. Eric Perssons pågar är för långsamma. Du kan ta spårvagnen utanför gaten och du behöver inte fråga var du skall stiga av, för alla skall dit."

Nästa kväll avslutades lastningen och fartyget gjordes sjöklart. Det var betydligt fler bommar och gajar än jag sett tidigare. Vi hade också en del däckslast att surra. Jobbet leddes med fast hand av båsen, en mycket yrkesstolt finlandssvensk från 1/4bo-trakten.
Däcksgänget bestod av båsen, timmerman, fyra matroser, fyra lättmatroser, två jungmän och två elever. Vi som var yngst sattes på vakt, och jag hamnade på tolv till fyra-vakten med 3:e styrman, en relativt nyutexaminerad sjökapten, som liksom jag var klart över 1,90 lång. Vår vakt döptes av 2:e styrman till "Högvakten".
"Stratus" förflyttade sig med 18ä19 knop söderöver. Inom mindre än en vecka var det tid för det första avbrottet: Bunkring i Las Palmas. Eftersom bunkerpriset på den tiden var synnerligen konkurrenskraftigt så fylldes det så mycket som möjligt. Helst skulle man klara sig hela vägen till Australien och tillbaka.

I Las Palmas var det som vanligt många fartyg i samma ärende som vi. Efter kort väntan kom vi till kaj. Nu såg vi för första gången några fartyg som vi skulle få sällskap med till Sydafrika och Australien. Det fanns en holländare från Kerkline, två engelsmän, City of Brisbane och Port Launcheston, och en Wilhelmsenbåt.
Sent på eftermiddagen var vi färdiga och återupptog resan. Efter en timme mötte vi en companybåt på nordgående, och det hälsades med flaggor och sirE`n.
Ekvatorn passerades med dopceremoni för i första hand passagerare och befäl. För oss vaktgående var det mesta som vanligt men 3:e styrman var ovanligt konverserande på nattpasset. Han var en duktig pedagog och hade tillverkat signalflaggorna i papper och i miniatyr. Dessa förvarade han i bröstfickan på sin khakiskjorta, och nästan varje natt tog vi en halvtimmes träning på bryggvingen.
Med en ficklampa i armhålan bläddrade han igenom högen och jag skulle snabbt svara vad de betydde. Han gav sig inte förrän jag säkert kunde alla. Ficklampan användes också för ljusmorse och på de längre sjöresorna var det gott om tid för träning. Detta hade jag stor nytta av när jag så småningom skulle pröva in till Navigationsskolans styrmansklass.
Allt detta skedde på bryggvingen, som var utkikens naturliga plats. Inne i styrhytten hade man egentligen inte att göra annat än för att rapportera någonting.

Något dygn efter att vi kommit ner på södra halvklotet fick vi fel på styrmaskineriet. Vi hade en mycket duktig svarvare ombord och tack vare honom kunde vi avhjälpa felet själva. Det tog emellertid ett par dagar innan han hade tillverkat de delar som behövdes, och under tiden fick vi styra för hand med den stora ratten på poopen.
Kursen hölls med hjälp av en tillfälligt ditsatt magnetkompass i nakterhuset, som f.ö. stod alltför långt från ratten för att rorgängaren skulle kunna se den och hålla ett rimligt rakt kölvatten. När avvikelsen från gyrokompassen på bryggan blev för stor, var det utkikens uppgift att hojta till i högtalaren för korrigering.
Denna verksamhet var så ovanlig att i stort sett hela besättningen och ibland också några av passagerarna kom och bad att få ta en rorstörn. Poopen blev plötsligt en utmärkt plats för social samvaro.

Resan fortsatte och en fin söndag med strålande väder och litet lätt sjö och dyning kunde man från bryggan se några passagerare promenera fram till backen. De lutade sig över relingen och fascinerades av stäven som plöjde genom vågorna och delfinerna som brukade följa med. Kapten Anding kom ner från sin favoritsolplats på toppbryggan och sade till 3:e styrman: "Slå på högtalaren!"
Så gjordes. Det tog några minuter innan rören i den blivit varma. Sedan tryckte befälhavaren in knappen för "Backen" och började ropa "Help Help Help!" och tittade oroligt åt olika håll för att försöka komma underfund med var ljudet kom från.
Kapten Anding upprepade meddelandet. Nu kunde de lokalisera att ljudet kom nerifrån den låsta förpiksluckan (där högtalaren förvarades under sjöresorna). De tittade akteröver mot bryggan och försökte påkalla uppmärksamhet genom att vinka och peka. Kapten Anding, som nu gått ut på bryggvingen, vinkade glatt tillbaka. Därefter gick han in i styrhytten igen och upprepade meddelandet i högtalaren, fast med litet darrigare och svagare röst.

Man kunde se att en av passagerarna bankade på luckan och såg ut som om han talade till någon därnere, medan en annan med raska steg var på väg akteröver, troligen mot bryggan. Med häftiga flåsningar efter den snabba förflyttningen anlände budbäraren till bryggan och meddelade att någon var inlåst i förpiken och ropade på hjälp.
Kapten Anding mottog med sedvanligt lugn meddelandet och informerade passageraren: "Det är bara Nilsson, en lättmatros, som var dum på Kanarieöarna så han får sitta där tills han lugnat ner sig. Så gör vi alltid här ombord. Det kan hända passagerare också."
När han såg den något skräckslagna blicken hos passageraren lät han honom komma in i styrhytten och själv prata med mannen vid förpiksluckan.

Med endast några dygn kvar till Kapstaden slutade vår trycklogg att fungera. Vi riggade ut släploggen men räkneverket saknade överföring till bryggan, så fick vakterna en ny uppgift i samband med vaktavlösningen.
När vi började närma oss Kapstaden skulle loggen förstås tas in. "Stratus" gjorde fortfarande bra fart när vi startade jobbet och det var verkligen tungt. 3:e styrman basade och en lättmatros och jag drog så mycket vi orkade. På min första båt, "Freja", hade jag varit med och tagit in släploggen några gånger. Då gjorde man inte så hög fart och dessutom skedde det rutinmässigt i god tid. Nu var det något helt annat!
Loggen skulle snabbt in. 3:e styrman hade nog aldrig jobbat med släploggar, för när jag ville sticka ut baktampen på andra sidan fartyget för att slå ut törnarna, sade han att det var onödigt. I stället skulle logglinan skjutas upp efterhand som den kom upp på däck. I början gick det rätt hyggligt men strax blev det mer besvärligt och till slut fick vi lämna ifrån oss ett riktigt kråkbo som båsen fick ta hand om när det lugnat ner sig. Inte så särskilt populärt och framför allt inte sjömansmässigt.

Nåväl, i gryningen anlände vi till Kapstaden. "Taffelberget var dukat." Det var en imponerande vacker plats att segla in i, och vid en av pirarna simmade sjölejon helt ogenerat. Vi hade bara litet last dit, och redan nästa dag seglade vi söderut igen och vidare till Durban.
Där togs det ombord ett landgäng för renbankning av bogarna. Ställningar riggades och drogs på plats med ridare och ett mycket imponerande antal kulhammareförsedda bankare släpptes loss. Ljudnivån var naturligtvis bedövande och pågick med smärre avbrott hela dagen. Nästa dag var båda bogarna renbankade, borstade och rödmönjade.
Nästa hamn var Beira i Portugisiska Ostafrika. Där fick vi själva måla gråfärg på bogar och utsida, typiskt jobb för lättmatroser och elever. I Beira lossade vi ut de sista Afrikadestinerade lastpartierna av maskingods, pappersprodukter och chassin. Rummen skulle snabbt göras rena för intag av "way-to-way-cargo" för Australien.
Vi lastade bland annat specialmalm, koppartackor och tobak. Det senare kom i mycket stora behållare, som liknade kabeltrummor, och lyftes för hand på plats in på mellandäcken av ett stort antal nästan nakna stuveriarbetare. Dessa samordnade sina lyft med någon slags rytmiskt väsande. Om jobbet inte gick fort nog, eller stannade av på grund av ovisshet om hur det skulle göras, kunde man se de vita stuvarbasarna av portugisisk härkomst, klättra ner i rummet och med sina hårda klackar trampa till på tårna på de barfotade stuvarna OÅN
Inte ett ljud hördes trots denna omilda behandling.

//Hans Rosengren

I nästa nummer återknyter vi bekantskapen med Stratus när hon lastar i Australien.

Tillbaka till SST 22, 1 november

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies