Kan man lita på Columbus?

	Vad vi vet finns det ingen bild av Columbus som mÃ¥lades medan han ännu levde, däremot har mÃ¥nga konstnärer gett honom mÃ¥nga olika ansikten. Columbus son beskrev sin far som ”en välbyggd man, längre än de flesta och varken fet eller mager. Han hade ett avlÃ¥ngt ansikte med örnnäsa, markerande kindben och ljusa ögon.”

Kan man lita pÃ¥ Columbus? Detta är en intressant frÃ¥ga som i sju Ã¥r mellan 1485 och 1492 i högsta grad sysselsatte den av allt att döma mycket handlingskraftiga och begÃ¥vade spanska drottningen Isabella ”den katolska” och som än i dag kan sätta Ã¥tskilliga myror i huvudet pÃ¥ sÃ¥väl historiker av facket som lekmän.
Som en av de odödliga gestalterna i världshistorien har Christoffer Columbus varit, och är alltjämt, föremÃ¥l för granskning av forskare och skriftställare som inte sällan har ifrÃ¥gasatt hans kvalifikationer och skärskÃ¥dat grundvalarna för hans berömmelse. Den franske sjöhistorikern Manus André anser t.ex. att Columbus lika litet som vikingen Leif Eriksson upptäckte Amerika. Columbus upptäckte Västindien och Leif Eriksson Vinland.
”Skulle man vid nÃ¥gon form av spiritistisk seans kunna frÃ¥ga de bÃ¥da sjöfararna om vem av dem som upptäckte Amerika skulle bÃ¥da med all säkerhet förvandlas till lika stora frÃ¥getecken”, konstaterade Manus André, i boken ”La Véridique Aventure de Christophe Colomb”.
Det har även framhÃ¥llits att Columbus resa frÃ¥n Europa till Västindien, i jämförelse med mÃ¥nga av hans samtida kollegers bedrifter, inte kan betraktas som nÃ¥gon direkt enastÃ¥ende sjöfararbragd. I stället har man som en tämligen makalös och närapÃ¥ ofattbar bedrift framhÃ¥llit hans prestation att, under sju lÃ¥nga Ã¥r vid mÃ¥lmedvetna men endast sporadiska audienser och andra kontakter, lyckas väcka ett levande intresse och skapa respekt och förtroende för sin person hos drottning Isabella och kung Ferdinand av Spanien jämte deras otvivelaktigt begÃ¥vade och skarpsinnige skattmästare Luis de Santángel.
Det har bl.a. pÃ¥stÃ¥tts att den strängt religiösa drottning Isabella till en början befarade att teorin om att jorden skulle vara ett klot kunde vara en irrlära och ett djävulens bländverk. Detta torde dock inte stämma. I ett brev till sin biktfader skrev drottningen beträffande problemet att folk om jorden var ett klot skulle ramla av frÃ¥n jordens undersida. ”För Gud är alla mirakel möjliga och ingenting omöjligt.”
NÃ¥got ologiskt fäste drottningen dock stort avseende vid att nÃ¥gra av hennes amiraler pÃ¥pekade att ”om jorden är ett klot gÃ¥r det förstÃ¥s bra att segla nerÃ¥t i utförsbacken men hur gÃ¥r det när man vänder och skall segla tillbaka i uppförsbacken?”.

Drottningen var en mycket stram hushållare. Det är möjligt att tanken på att för dyra pengar bekosta en flotta, som efter att ha kommit till ett land av guld och rikedomar inte kunde återvända var troligen ett perspektiv som klart störde hennes ekonomiska sinne.
Efter sju år av målmedvetenhet, självförtroende och sist men inte minst dynamisk övertalningsförmåga kunde Columbus till sist som betrodd befälhavare och eskaderchef den 3 augusti 1492 avsegla från den lilla hamnen Palos i Andalusien med de spanska monarkernas uppdrag att segla västerut mot Indien.
I populärlitteratur och ibland även i skolböcker framställs Columbus som något av en fantasifull svärmare och okunnig vurmare. Så förhöll det sig dock av allt att döma inte. Han förefaller i stället ha varit mångsidigt väl förberedd och kompetent när det gäller genomförandet av sitt livs stora projekt.

Som ett litet belägg för t ex hans nautiska kunnighet kan nämnas att han i början av resan anlöpte Gomera bland Kanarieöarna där han bl a lät rigga om Niña, (Lilla flickan), som var hans favoritskepp i flottan. Hon var en tremastad portugisisk caravela latina med tre latin- eller triangelsegel, men försÃ¥gs vid Gomera med rÃ¥segelsrigg. En mera praktisk riggtyp med hänsyn till den starka och stadiga nordvästvind, den s k Portugisiska nordan, som periodvis blÃ¥ser mot Västindien.
Det visar bl a att Columbus var väl förtrogen med vindförhållandena, vilket är förklarligt med tanke på att han i början av 1480-talet tillsammans med sin fru, Felipa Moniz Perestrelo, bodde på ön Madeira hos sin svärfar och öns förste guvernör Bartolomeu Perestrelo. I svärfaderns hus umgicks Columbus med en portugisisk sjöfarare i 80-årsåldern vid namn Afonso Sanches som år 1472, d v s 20 år innan Columbus kom till Karibien, hade besökt ön Haiti. Denne Sanches torde dessutom bl.a. ha varit i tillfälle att träffa en sjöfarare vid namn Diogo da Teive, som redan år 1451 av allt att döma hade varit i land på någon av Bahamasöarna. Det fanns således ypperliga möjligheter för Columbus att dryfta atlantiska navigationsproblem och kanske var det på Madeira som hans planer på att segla västerut till Indien började ta fastare och mer praktiska former.
Men var inte Columbus den första europeiska sjöfararen som kom till Västindien? Det verkar inte vara så, vilket bl a kan hänga samman med att upptäcka för gamla tiders sjöfarare inte enbart handlade om att först få syn på okänt land utan också om att undersöka, utforska och beskriva det.
Som ett av mÃ¥nga exempel pÃ¥ detta kan berättas att portugisen Cristão de Mendonca Ã¥r 1522 gjorde ett strandhugg vid ”Cabo de Geografica” pÃ¥ Australiens västkust. Spanjoren Luis Vaz de Torres kom 1606 till Australiens nordkust och holländaren Abel Tasman siktade 1643 Australiens sydkust. Inte förrän Ã¥r 1770 när engelsmannen James Cook ankrade i Botany Bay inleddes, i egentlig mening, Australiens upptäcktshistoria.

FrÃ¥n ön Gomera avseglade Cristobal Cólons eskader med de tre skeppen ”Santa Maria”, ”Pinta” (Kycklingen) och ”Niña” (Lilla flickan) den 6 september 1492 och stävade ut i Atlantens gränslösa och hemlighetsfulla vattenvidder. Den 24 september skrev Columbus i sin skeppsdagbok att besättningen ”Ã¥nyo har börjat knota”. Starka klagomÃ¥l hade framförts över den tröstlösa och lÃ¥ngrandiga seglingen över den till synes ändlösa och trots allt skrämmande oceanen. Folket ombord var oroligt för att det kanske inte fanns nÃ¥got land i väster.

Onsdagen den 10 oktober, cirka 11 veckor efter avfärden frÃ¥n Palos skrev Columbus i skeppsdagboken ”Kurs WSW. Fart 7,5 knop, tidvis 9 knop och ibland 5,5 knop. Distans mellan dag och natt 77 dm (distansminuter). Besättningen knorrar oupphörligt och förklarar att de anser fortsatt färd mot väster meningslös. De kräver att flottan skall vända och segla hemÃ¥t.”
Columbus förebrådde männen för deras brist på både gudsförtröstan och lojalitet gentemot de spanska monarkerna. Han försökte muntra upp sjömännen genom att förklara att han sett tecken på att land snart skulle komma i sikte och påminde om den ära och de storartade belöningar som skulle komma dem till del efter väl genomfört och fullbordat uppdrag.
Nästa dag, torsdagen den 11 oktober, skrev Columbus: ”Efter solnedgÃ¥ngen beordrade jag Ã¥tergÃ¥ng till min ursprungliga västliga kurs. Utkikarna fördubblades och alla uppmanades att vara extra vaksamma. Jag pÃ¥minde ocksÃ¥ männen om att den som först siktade land skulle erhÃ¥lla en minnesgÃ¥va bestÃ¥ende av en sidenjacka som jag själv burit och en livränta frÃ¥n de spanska monarkerna om 10.000 maravedis.”
Märkligt nog tycks Columbus inte ha gjort nÃ¥gon notering om när han gav löftet om dessa gÃ¥vor. Hans egenhändiga anteckning för torsdagen den 11 oktober 1492 avslutades med: ”MÃ¥nen stod i tredje kvarteret och gick upp strax före midnatt. Jag uppskattade vÃ¥r fart till 9 knop och vi hade tillryggalagt 67,5 distansminuter frÃ¥n början av natten till kl. 2 pÃ¥ morgonen.” DÃ¥, tvÃ¥ timmar efter midnatt, avfyrade skeppet Pinta ett kanonskott, den överenskomna signalen för land i sikte. Att besättningens uttryckliga krav, onsdagen den 11 oktober 1492, om att vända och börja segla tillbaka till Europa nästa dag följdes av den länge och hett efterlängtade signalen ”land i sikte” har av mÃ¥nga historiker och krönikörer betraktats som ett närmast underbart exempel pÃ¥ en historiskt laglig tillfällighet. Det finns dock bland forskarna ett remarkabelt undantag, nämligen den irländsk-amerikanska historikern Melveena McKendrick, som bl a skrivit en lysande biografi om drottning Isabella av Spanien. I samband därmed började hon, mer eller mindre av kuriositetsintresse, att efterforska utbetalningen av de 10.000 maravedis som Columbus enligt noteringen i skeppsdagboken utlovat. Till att börja med konstaterade hon med viss förvÃ¥ning att Columbus, som i ekonomiska frÃ¥gor brukade vara mycket korrekt, inte preciserat om belöningen skulle utgÃ¥ i koppar- eller silvermaravedis. Oavsett om den skulle utgÃ¥ i koppar- eller silvermynt skulle den för t ex en vanlig sjöman ha inneburit en fabulös förmögenhet.

Att hon inte någonstans kunde finna belägg för att någon hade gjort anspråk på belöningen eller att den hade blivit utbetalad fann McKendrick minst sagt märkligt. Hade löftet givits och infriats eller givits och inte infriats skulle det, i vilket fall som helst, ha blivit en oförgätlig episod i de sjöburna upptäcktsfärdernas annaler och en odödlig sjöskröna i tavernor och på sjömanskrogar runt om i Europa.
Melveena McKendrick drog slutsatsen att historien om besättningens vägran att fortsätta västvart och om den fantastiska belöningen helt enkelt var ett falsarium? Hennes teori är att Columbus helt enkelt hade lånat eller kopierat episoden från en tilldragelse som fem år tidigare hade hänt den berömde portugisiske sjöfararen Bartolomeu Dias.
Efter hård kamp med ihållande och svåra stormar hade Dias i december 1487 lyckats nå Afrikas sydspets och runda Godahoppsudden. Sjövägen till det hägrande rikedomslandet Indien skulle därmed teoretiskt ligga öppen. Sjömännen vägrade dock att fortsätta vidare och Bartolomeu Dias beslutade, i samförstånd med sjömännen, att återvända till Europa. Att han fattade ett mycket klokt beslut framgår bl a av Vasco da Gamas mycket strapatsrika och mycket komplicerade resa om totalt 32 månader till Indien år 1498.
Men varför i hela världen skulle Columbus hitta på en konspiration om skeppsfolkets vägran att segla vidare och hans egen bluff med en fabulös belöning?

McKendricks förklaring är att Columbus, även som amiral ombord i Santa Maria, var en främling omgiven av avundsamma underbefälhavare och bördsstolta, direkt fientliga spanska adelsmän. De visade sig för övrigt beredda att pÃ¥ olika sätt förtala och försöka misskreditera honom, vilket bl a bidrog till att göra bilden av Columbus som person dimhöljd, svÃ¥rbedömd och motsägelsefull. Han var i sin spanska omgivnings ögon trots allt en ”social outsider” som, även om hans portugisiska hustru var död, med ett modernt uttryck levde i en tolererad men troligen diskutabel ”samborelation” med den högadliga, spanska änkan Beatrize de Cordova …
Ombord i skeppet Santa Maria befann sig Columbus ensam på tusentals sjömils avstånd från drottning Isabella och kung Ferdinand, som auktoriserat och förlänat honom hans befäl och amiralsvärdighet. I det läget ville han kanske med tanke på eventuella framtida behov på ett halvofficiellt och konspiratoriskt sätt gardera sig i förhållande till sina kungliga uppdragsgivare och i varje fall konkretisera den enormt pressande situationenen som hans befäl och uppdrag i själva verket innebar.
Detta är spörsmål som de lärde funnit föga anledning att tvista om, men de öppnar inte desto mindre glipor i historiens töcken mot gåtfulla och fascinerande vardagsperspektiv i de gamla upptäcktssjöfararnas liv och verklighet.

//Edgar Nilsson

Tillbaka till SST 20, 4 oktober

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies