Ledare som ledare – en Kinaresa 1973

	Det framgÃ¥ngsrika fotbollslaget ”Snow Flake IF”. Artikelförfattaren och mÃ¥lgöraren syns längst ned till höger.

”Studera ordförande Maos verk, följ hans lära och handla i enlighet med hans föreskrifter.”
Lin Piao

OvanstÃ¥ende citat blev till verklighet under nÃ¥gra veckors hamnliggande i staden, som under kejsartiden kallades för Kinas Chicago, Shanghai, vilket betyder utfart till havet, ursprungligen en fiskeby vid Hvangpu-floden, en biflod till den väldiga Yangtsefloden. Händelserna som Ã¥terges här utspelade sig i augusti 1973 under nÃ¥gra mycket heta veckor vid kaj där vi skulle lasta grisar och ankor för Frankrike, Italien och Rumänien. Fartyget var ett av världens största och snabbaste, Saléns MS ”Snow Flake”. Jag hade mönstrat pÃ¥ i Long Beach som hökare och kunde sÃ¥ledes kalla mig för ledare även jag.
Att vara ledare kan ha sina prövningar, det kan gälla ledarskapet för ett land eller för ett fartyg. Mao Zedong var ledare i Kina efter tvåtusen år av dynastier och kejsarstyre, ombord hos oss var det den dynamiske befälhavaren Ferdinand Henning som ledde besättningen i arbete och fritid. Han var inte bara befälhavare, han ledde också pingislaget samt schacklaget ombord medan jag fick i uppdrag att vara ledare för fotbollslaget, som dittills varit relativt anonymt.

Henning var en mycket bra pingis- och schackspelare och var omvittnat dålig förlorare. I en intern pingismatch mellan mig och befälhavaren råkade jag vinna och då kastade han racketen så skaftet gick av. I schack däremot var han mycket svårslagen. Fritiden ombord var både givande och utvecklande på alla sätt genom våra interna turneringar. I schack var reparatör Mellquist den stora utmanaren tillsammans med telegrafist Lausen.
Att vara destinerad till mittens rike och den mytomspunna hamnstaden Shanghai tillika en av Asiens största hamnstäder var omgärdat av restriktioner av olika slag.

Shanghai vimlade av cyklister. Det sades att var sjunde kines ägde en cykel och det betydde att eftersom det i Shanghai fanns tio miljoner kineser så fanns det mer än en miljon cyklar och det åkte oftast två på varje cykel så visst var det många som var ute och cyklade. Det var skrämmande att se alla dessa människor, likadant klädda i Maos blåfärgade jacka och byxor, med en skärmmössa som huvudbonad. Och sådana människomassor, det hade vi inte sett på ett och samma ställde förut. När vi var iland och promenerade så var vi mycket betittade. Känslan av att vara någon som katten släpat in var stor. När vi stannade, stannade samtliga kineser, när vi gick, gick alla. Det var naturligtvis nyfikenheten på oss västerlänningar som gjorde att kineserna uppförde sig så. Man skall ha i minnet att Maos Kina var ett ganska slutet samhälle, även för kineserna själva. Här skulle vi lasta grishalvor och ankor. USA hade vid denna tidpunkt bojkottat handeln med Kina men amerikanerna skulle i sinom tid köpa grishalvorna från Polen, dit de kommit från Rumänien och omvandlats till Polish Ham. Det vill säga skinka på burk.
Hamnliggandet i Shanghai var påfrestande men kunde ha blivit än mer påfrestande om inte den gode kapten Henning hade arrangerat diverse tävlingar ombord och iland till kinesernas stora förtjusning. Vi hade ett habilt pingislag och ett dito fotbollslag, ja till och med schackspelare var Snow Flake begåvat med. Nu arrangerades ett antal pingismatcher och ordern från befälhavaren var att om det stod lika när sista matchen skulle spelas så var vi tvungna att förlora den. Henning själv skulle alltid spela den första matchen och kunde med gott samvete vinna. Själv blev jag alltid lottad att spela den sista och avgörande och fick således inte en fair chans. Jag anade att Henning hade ett finger med i spelet när lottningen skedde. Den skötte han själv, helt på egen hand.
Kineserna hade tydligen fÃ¥tt samma order av sin ledare, de skulle förlora mot oss västerlänningar. SÃ¥dant var det politiska upplägget pÃ¥ bägge hÃ¥ll. Ja, det blev ju konstiga matchslut ibland. I det annars sÃ¥ framgÃ¥ngsrika pingislaget ingick Henning, telegrafist Lausen, matros Casselhag och jag. Hamnarbetarna ville ocksÃ¥ spela fotbollsmatch mot oss men hade först ordnat med att vi skulle möta ett jugoslaviskt fartyg som hette ”Nova Pijade”. Här var det dock ingen tvekan om i förväg uppgjord match.

Föga anade vi att vi när vi anlände med spelarbussen till Shanghais universitets stadion skulle mötas av flera tusen kinesiska studenter, som var utkommenderade för att titta på matchen. Man kände sig som Beckenbauer när man sprang ut på planen, där en orkester spelade musik. Om det var nationalsångerna kommer jag ej ihåg, sannolikt var vi för nervösa för att uppmärksamma melodin. Vi var fokuserade på matchen och våra motståndare.
Lagen hälsade pÃ¥ varandra helt enligt alla regler. Efter storspel av vÃ¥r mÃ¥lvakt, andre maskinist Vasile Sfaiter, vann vi med 1–0 och jag fick göra mÃ¥let frÃ¥n min högermittfält-position.
Av nÃ¥gon anledning spelade vi inte mot kineserna. Istället hade rederiet beordrat att en stor dinnerbuffé skulle arrangeras för höjdarna i hamnen, allt för att lastningen skulle gÃ¥ fortare. Även här var det en frÃ¥ga om ledarskap, nu pÃ¥ handelsnivÃ¥.
Grishalvorna mjuknade och blev nÃ¥got slaka i musklerna där de lÃ¥g i de öppna järnvägsvagnarna pÃ¥ isblock som sakta smälte i den 25–30 gradiga hettan, innan de kom ned i vÃ¥ra nedkylda lastrum. Det var nu som en dispyt mellan vÃ¥r store ledare, kapten Henning, och undertecknad uppstod. Eftersom jag ansvarade för köket ombord och för buffén sÃ¥ ansÃ¥g jag att öl och snaps passade utmärkt till det svenska smörgÃ¥sbordet medan Henning beordrade genomgÃ¥ende champagne.
Det tog emot att se kineserna skölja ned sillbitarna med fransk champagne. Till och med den annars inte så nogräknade chiefen tyckte att öl hade suttit bättre innanför västen tillsammans med den lilla kalla klara. Men kineserna åt och drack, spottade på durken och rapade. Sedan hölls tal som tolkades till engelska, Henning avslutade talen med att på svenska säga, fy faan och spotta på durken. Kineserna trodde nog att det var hövlighetsfraser.

Efteråt fick jag reda på att om en kines spottade på golvet och rapade så tyckte han om maten. Kanske var det så. Hela kökspersonalen kallades in i befälsmässen och applåderades för ett bra arrangemang. Lastningen gick sedan betydligt snabbare. Det som jag befarade skulle bli en sen kväll avslutades plötsligt abrupt med att samtliga kineser reste sig som en man och bugade och gick iland. Mycket nöjda och belåtna och champagnen verkade ha passat bra till smörgåsbordet. Kanske var det ett klokt beslut. Undrar hur maoisterna hade känt sig med öl och snaps innanför Maos blåa rock, antagligen hade de vinglat till betydligt mer än som nu var fallet.
Vi gick ofta iland till Friendship Store för att handla kuriosa saker, elfenben och Mingporslin var populärt. Idag är Nanjing Road en av de livligaste gatorna i världen men på den tiden, på 1960-1970 talen, var man ganska ensam som västerlänning. Vid Friendship Store kunde man ännu se spår av den gamla engelska klubben med den längsta bardisk jag har skådat. Ölet var dock allt annat än drickbart. Det berodde på att vattenkvaliteten i Shanghaiområdet var dålig. Det smakade rent utsagt vedervärdigt, träsksmaken var genomträngande.

Vi blev ofta utsatta för propaganda men vi led inte så mycket av det. Men livet iland var trist. Utan kapten Henning hade det nog varit mycket tristare.
Vi fick tillfälle att åka på utflykt till en familj som tidigare hade bott i en rishydda med lergolv men nu hade fått en lägenhet av den store ledaren, Mao Zedong. Den gamle kinesen hade varit rickshawkuli i Shanghai under kejsardömet. Hyddan, som han och hans familj hade bott i, var uppställd på innergården och var ett led i försöken att övertyga oss om att den nuvarande regimen var bättre än den tidigare, då kejsaren ställde och styrde. Vi blev väl mottagna och familjen bjöd på te och karameller. Hela gatan och kvarteren däromkring var engagerade när vi gled uppför gatan i en svart limousine. Det var en av de fåtaliga bilarna i Shanghai. Man kände sig som en stor och världsberömd rockstjärna och inte som en vanlig svensk sjöman. Det var intressant och en upplevelse som man aldrig glömmer. Intresset för den utflykten var dock ringa, endast överstyrman och jag deltog.

Hela besättningen var ocksÃ¥ inbjuden till en kinesisk middag, där vi pÃ¥ kinesiskt manér Ã¥t, drack, spottade och rapade. Det kom ocksÃ¥ ombord en liten kines som hälsade pÃ¥ oss varje gÃ¥ng med följande ramsa ”Goddag medborgare jag har studerat svenska sprÃ¥ket vid universitetet i Peking och hoppas att jag skall förkovra mig nu om jag fÃ¥r prata svenska här ombord”. Denna ramsa tog han varje gÃ¥ng samtidigt som han flitigt citerade Mao Zedongs lilla röda. Jag har ett inplastat exemplar kvar frÃ¥n den tiden men jag har inte studerat den sÃ¥ värst mycket. Den svensktalande kinesen följde ofta med oss till Kwantung Road och kvarteren däromkring. NÃ¥gra längre utflykter utan kontroll fick vi inte ge oss ut pÃ¥. Vi häckade mest pÃ¥ klubben vid Friendship Store och försökte svälja kinesiskt träsköl.

//Stig Elenius

Tillbaka till SST 19, 20 september

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies