Gösta Werners första resa

Vid vÃ¥ra möten kom Gösta Werner dÃ¥ och dÃ¥ in pÃ¥ sina minnen frÃ¥n steambÃ¥ten s/s ”Borg” af Stockholm, där han mönstrade mässpojke 1928. Upplevelserna frÃ¥n den första resa mÃ¥ste ha gjort ett outplÃ¥nligt intryck pÃ¥ den dÃ¥ nittonÃ¥rige ynglingen. Vid ett samtal när Gösta var i 75-Ã¥rsÃ¥ldern, frÃ¥gade jag honom om han kunde berätta om resan. Det visade sig att han redan gjort en del noteringar och därför kan jag Ã¥terge hans berättelse med hans egna ord, uttryck och fraser. SÃ¥ här berättade Gösta:

”Det var mörkt, kallt och snö i luften, när jag en novemberkväll 1928 gick ombord i s/s Borg av Stockholm. Hon lÃ¥g i Husum och lastade massa för engelska hamnar. Vinschar slamrade och väste ut Ã¥ngmoln omkring spöklika vinschmän och hojtande stuvare. Det var brÃ¥tt. Vi skulle gÃ¥ pÃ¥ kvällen. Min far hade efter min pÃ¥mönstring som mässboy kört mig frÃ¥n Örnsköldsvik och han följde med ombord för att se hur de yttre arbetsmiljöomständigheterna skulle gestalta sig under min närmaste framtid. Fick i byssan reda pÃ¥ att min hytt, i likhet med befälets, lÃ¥g i direkt anslutning till officersmässen under däck. Möttes i kappen av de mulliga lukterna i en steambÃ¥ts mäss, med en dörr rakt in pÃ¥ maskintoppen. Fukt, Ã¥nga och matos. Hälsade pÃ¥ gubbarna i mässen, slängde in min unikadunk i hytten och satte igÃ¥ng med en veckas disk. Knivar, gafflar och allt annat huller om buller i tolvliterspytsar, och jag stack mig pÃ¥ gafflar och skar mig pÃ¥ knivar och vattnet var till slut lika blodigt som flottigt. Farsgubben hade nÃ¥got tankfullt och frÃ¥gande i blicken när han gick i land.
Vi gick till sjöss i en snöstorm, men redan nästa dag låg vi i Kramfors för att komplettera lasten. Vi hade söndag där och på Folkets Park flöt det hembränt, öl och näsblod i strida strömmar. Jag tyckte lika illa om alla tre vätskorna.
Vädret var bra ner till Kiel. I södra Östersjön såg jag min första skuta. Hon tecknade sig som en mörk silhuett mot en kvällsljus bård under mörka, drivande molntrasor och horisontella regnbyar.

I kanalen köpte vi bloss och sprit till förmÃ¥nliga priser, men det gällde att fÃ¥ ombord grejorna utan att upptäckas av styrman eller skepparen. Skeppshandlarna var vana, sÃ¥ det gick fint i de flesta fall. Hus och byar längs kanalen tyckte jag sÃ¥g ut som tändsticksaskbyggen ur Allers. Utanför Brünsbuttel blev vi liggande för tjocka. Mistlurar, ljudbojar och skeppsklockor var som klagande kyrkomusik. Efter tjockan kom vind, och vi gick in i en ordentlig storm som fick mÃ¥nga fiskebÃ¥tar att förlisa och, jag vill minnas, även tre lasttramper. Vad Borg beträffar var hon en gammal engelsk lÃ¥da, som legat sjunken pÃ¥ Themsens botten – utan att vägglössen drunknat. Hon var väl ett av de skröpligaste fartygen som var ute i det vädret. Vi fick tag pÃ¥ shipwork och lots sÃ¥ smÃ¥ningom, och begrepp som horisontellt och vertikalt började klarna.
Första natten ute, mÃ¥nsken, grov sjö, dÃ¥nande sjöar över oss, skrammel och brak av allt löst gods och klirr av ’postelin’. Shakespeare och Wagner bleknade nÃ¥got. Det var stÃ¥tligt.

Under däck skvalpade vatten upp längs skotten och omvandlades till moln av ånga, då värmeledningar och element träffades. Överraskad blev jag när vattenkaraffen, som stod i ett ställ över huvudändan i kojen, slog en saltomortal och landade vid fotändan. Jag hade inte vett att bli rädd. Rädd blev jag däremot dagen efter, när chiefen instruerade mig om dukning i mässen. Jag hade dukat med slingerskott och våt duk men visste inte om att det också fanns fackverk att lägga på vid behov. Well, soppterrinen gick som en snöplog genom backar, bestick, torrskaffning, smör m m och skickade gejsrar av lämparglädje (fruktsoppa med sagogryn) upp i luften och oturligt nog även en skvätt över chiefen.
Fick lots och ankrade utanför Rochester. Det blåste fortfarande, och jag fick se på när taket på ett magasin seglade iväg ett stycke och pulvriserades mot marken.

Klockan 10 pÃ¥ kvällen stängdes pubarna och för de flesta av oss blev det att gÃ¥ ombord. Vi stod pÃ¥ en flytande brygga och hojtade: ”Borg, ohoj!” och fick till sist liv i vaktmannen, som hade svÃ¥rt att komma till oss eftersom det var ebb och större delen av bryggan lÃ¥g i leran. Olle, eldare, snubblade eller fick fylleparalys och föll som en sten ner i smörjan, där han lÃ¥g i skiten som ett slags bröstsimsillustration och kvad. Med hjälp av brädstumpar lyckades modiga män bärga Olle, som inte bara spred en doft av öl utan ocksÃ¥ av mustigare dofter frÃ¥n River Medways bottenslam.
Jag lärde mig klara jobbet och andre styrmans jävelskap. Han hade bitit märke i mig, eftersom realskoleexamen var som ett rött skynke för honom. Men visst, jag översatte rätt fritt ibland, eftersom jag inte gärna kunde klappa till honom ombord. Trots alla år som ligger emellan skulle jag kunna gå djupare i detalj, för när jag sitter så här och tänker tillbaka kryper episoder, tonfall, lukter, ansikten upp ur mitt minnes sjökista. Helt förvånande.

Jul hade vi i Tilbury. Jobbiga dagar för köksdepartementet. Normalt hade jag fem befälshytter och min egen hytt att städa varje morgon, tre måltider och tre kaffepauser att rigga till och diska efter. Till jul bröt emellertid helvetet löst, särskilt akterut, där kärringen (Trissan, restauratrisen) skulle ha allt instuvat och undersökt.
Det var en liten skinntorr kärring med eksem och en fimp i käften mellan rynkor och skäggstrån. Vanligen for hon fram som en retad liten geting, och allt var åt helvete vänt utom vid dåligt väder, då hon låg i kojen och försökte få kontakt med högre makter. Kocken fick då ta hand om skepparen också, men för mig var det en ren lättnad med en maktberusad galning mindre.
Nja, jag kanske inte alls skall säga så, för kocken och förste maskinisten, Halkarainen, och telegrafisten, som spelade fiol och läste böcker, var hyggliga och backade upp mig, när de andra var för jävliga. I de åren träffar orättvisa beskyllningar och elakheter hårt, men man garvades fort och tog det som det flottiga och skitiga diskvattnet. Oundvikligt.

Well, en mässgrabb är en ovanligt lÃ¥g livsform men vad gjorde det. Jag var till sjöss och jag var i England. Dofter, ljud, människor i hamn, skramlande vinschar, svängande bommar och skrik, svärjande luckebasar, mäklare, skeppshandlareclerker, typer som kom ombord för att sälja skjortor med smÃ¥ fabrikationsfel, klockjuden, skräddaren, tatueraren ... och sÃ¥ bumsen. Till exempel Lusitania frÃ¥n Antwerpen, som visade fram en svensk skidmedalj i brons med korslagda skidor, kottar med mera. Och den skulle han fÃ¥tt av den engelske kungen för att han räddat dennes dotter vid Lusitanias torpedering. Han gick nästan aldrig hungrig. Jag tänkte som Karl XII: ’Detta skall hädanefter bliva min musik’. Och sÃ¥ blev det ett tag.
Men åter till julen, med bak, stök och käk, skinka, grishuvud i officersmässen och hela rasket. Glögg kokades till och dracks av alla utom mig som varken rökte eller rörde sprit. Jag var en idrotts- och renlevnadsman, ännu så länge. Russinen på botten av glöggpannan smakade däremot bra och jag nådde så småningom en överraskande och ej obetydlig berusning. Varken andre styrman eller Trissan upptäckte mitt tillstånd, men det var inte så konstigt, för julen drabbade ju alla.

På kvällen gick jag belevat föröver för att önska god jul och så vidare. Glädjen stod högt i tak, särskilt i eldareskansen, där ganska måttligt unga och sköna damer stod och värmde sina cinnoberröda rumpor framför en vitglödgad kamin. Olle från Råå slogs med en tjej i sin koj. Det fanns gott om dricka och det var ett jävla liv. Inga julsånger. Brudarna såg ut som svartvita pantrar, fläckiga av eldarenävar och lagom i gungan för att ge fan i befäl, polis och ljudvallen.
Det var inte tillåtet att ta ombord damer. Trots att jag inbjöds att delta, kände jag mig lite bortkommen. Öl kunde jag undvara, och damerna var genom sin kamouflagemålning mer av rebusar och gåtfulla kvinnor än, låt vara lättfärdiga, lockande och sköna gudinnor. Jag stack midskepps och somnade efter en ny skopa russin.

Juldagsmorgonen rann upp över ett rätt tyst fartyg. Ytligt sett hade julfriden lägrat sig över land och sjö, men det var ett bedrägligt lugn, för s/s Borgs offmäss saknade grishuvudet. Chiefen som var morgonpigg och tidigt pissträngd, purrade mig med hotfulla morrningar och glodde rosafärgat på mig. Han trodde jag käkat upp grisskallen med äpple, kräppapper och hela rubbet alldeles själv. Jag kan inte påminna mig precis vad han sade, men det var inte vänligt och innefattade en mängd opålitliga varelser, bland vilka eldare, mässpojkar och däcksfolk nämndes i sagda ordning.
Inte heller grishuvudet undgick misstankar – det kunde av ren allmän jävlighet ha upplöst sig självt. Eftersom ingen i mässen och inte chiefen själv smakat pÃ¥ grishuvudet fattade jag galoppen. Det gällde mer som en symbol, kanske inte för mässmedlemmarna med chiefen i spetsen utan snarade för begreppet mäss. ’My home is my castle’ eller nÃ¥got liknande.
Nåja, chiefen övertygade jag snabbt om att jag inte hade grishuvudet i kojen och inte heller hade ätit upp det. Hotad till livet i flera led stack jag iväg som Skinnstrumpa, Hjortfot, Unkas och de andra spejarna. Ljudlöst som en skugga gled jag föröver, ruggig i morgonkylan på det daggvåta däcket, nedkallande i min tur en högre makts allra jävligaste straff över tjuven.
Akter ut kunde ingen tänkas ha med stölden att göra, för där bodde Trissan och kocken. Midskepps kunde visserligen andre styrman misstänkas för vad som helst, men att han gett sig på grishuvud verkade inte sannolikt. Det fanns ju mycket bättre käk i mässen. Nej, det måste vara eldarna, som kunde komma in från maskintoppen. Mycket riktigt. Bland tomglas och matrester i eldareskansen hittade jag ett sorgligt massakrerat grishuvud. The ripper hade slagit till. Genom att skickligt använda krusat kräppapper som både första förband och dekor kunde jag återbörda huvudet till bordet, där grisen såg något så när oskadd ut och åter gladde mässmedlemmarna.
Var uppe på Svenska sjömanskyrkan en kväll. Fick julklapp och kaffe. En bar i samma fastighet gjorde att sången blev högre och högre. Men så tog julen lyckligt slut. Vi blev loss och seglade till Westhartlepool. På vägen dit var vi på lätten, och så fick vi fel på kondensatorerna. Vi låg på tvärs, rullade, och drev i timtal, trots att förste styrman sände mig ner i förpiken.

De engelska städer jag såg var, utom Oxford, rökiga och smutsiga och i närheten av hamnen mördande trista, med magasin och lika trista hyreshus, grind och gräsplätt, hånglande par med mera. Themsen var emellertid det stora äventyret. Fyrskeppen, P & Q, liners, Cunardliners, jätteskepp, svarta med gula överbyggnader. Fartyg av alla nationaliteter, tankers, bogserbåtar, weekly boats, segelpråmar och themsenbarges med barkade segel och många med cementringen i storseglet. Steambåtar från Norden med doftande virkeslaster. Där kunde man se de flesta fartygstyper, och det var liv och rörelse. Jag upptäckte att jag tillhörde ett stort folk, sjöfolket, ej begränsat av nationaliteter och rågångar utan av vattendjupet. Svarta, vita, gula vi var alla av samma sort.
I Westhartlepool gick jag iland med grabbarna och hamnade på Winster Palace, dans, musik och horor, nu skulle svendomen åka. Men bruden hade den intressantare delen av sin verksamhet förlagd till en kyrkport. Visserligen djup och skuggig, förresten var det mörkt och ingen större risk att man stördes, men jag måste ha haft några puritanska drag, för jag tänkte: Det här blir allt en djävla konfirmation, särskilt om du får syffe också. Jag backade fegt ur och gick tillbaka och lyssnade på Ramona och La Paloma med flera känsliga stycken. Försökte bli tatuerad men smörjare Sköld och en matros avstyrde det. Gick hem med en däckslast koks i hönsburar.

Trissan åkte i land på Helsingborgs redd, och vi fick en steward istället. Det var bättre för mig. Sista biten av Östersjön fick vi dåligt väder och överisning. Jag fick en sjö över mig en kväll när jag skulle hämta käk akter ut och åkte av spången, som var riggad över kokshögen. Måste hämta mer mat hos steward, som gav mig en whisky mot förkylning, oturligt nog så att andre styrman såg det. Sen bröt det löst i en helvetes hyra där. Jag varskodde i byssan vad som hänt, och både kock och steward gav andre styrman en omgång. Stewarden sade att han skötte sitt folk själv. Styrman tackade mig sen för att jag skvallrat och jag var säker på att jag endast i nödfall skulle mönstra ut som mässgrabb igen.
Vädret blev sämre och sämre, och vi drev ut till sjöss och lÃ¥g där och stampade under natten. Vi tog oss till sist, med kraftig slagsida och helt överisade, in till Värtan. Det blev besvärligt att lossa däckslasten. Det sÃ¥g ut som om vi hade en ostkupa pÃ¥ vart däck. Jag hade sagt upp mig i England och avmönstrade nu i Stockholm. Har aldrig seglat mässpojke sen.”

SÃ¥ lÃ¥ngt Gösta Werners egen berättelse. NÃ¥gra Ã¥r efter det att berättelsen nedtecknats och Gösta avlidit vid Ã¥ttio Ã¥rs Ã¥lder, kom plötsligt hans mÃ¥lning ”Nordsjövinter”, S/S Borg af Stockholm inför mina ögon som ett objekt till salu. Lyckligtvis kunde mÃ¥lningen förvärvas av Sällskapet Gösta Werners Vänner och ingÃ¥r nu i Gösta Werner-museets samling i Simrishamn.

//Rune Skarvik

Tillbaka till SST 18, 6 september

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies