Hans Rosengren ombord i ”B.O. Börjesson”

	”B.O. Börjesson” till sjöss i mitten av 1950-talet.

Senast vi hörde av den gode Rosengren hade han tagit sig ombord i Aspen tillsammans med en aningen bÃ¥ngstyrig matros. När vi nu Ã¥ter knyter bekantskapen med den gänglige ynglingen, har han tagit sig genom gymnasiets första Ã¥r, blivit intervjuad i Ystads Allehanda och begett sig frÃ¥n Ystad till Malmö för att mönstra jungman i ”B.O. Börjesson”. Detta hände för länge sedan, redan i mitten av förra seklet (det lÂter längre sedan när man skriver sÃ¥). Det har flutit mycket vatten under mÃ¥nga flytetyg sedan Hans Rosengren var jungman. För en mÂnad sedan gick han i pension efter mÃ¥nga Ã¥r som lärare, först pÃ¥ Sjöbefälsskolan i Malmö och sedan i Kalmar. Men nu Ã¥tervänder vi till nÃ¥gon gÃ¥ng under 1950-talet och följer med ombord i ”B.O. Börjesson”.

Mitt första Ã¥r i gymnasiet gick mot sitt slut. Sommarlovet skulle förstÃ¥s tillbringas till sjöss. Genom Sjömansförmedlingen i Ystad erbjöds jag jobb pÃ¥ ”B.O. Börjesson”, en av Gorthons tio 3.500-tonnare.
Min glädje inför det spännande jobbet i ett modernt motorfartyg var stor. Jag fick beskedet en fredag och på måndagen skulle jag infinna mig ombord. Fartyget låg på Kockums i Malmö för reparation och ombyggnad.
På lördagen intervjuades jag av lokaltidningen, Ystads Allehanda. Det var helt unikt att någon av läroverkets elever tog jobb som sjöman.
MÃ¥ndagen kom. TvÃ¥ resväskor med kläder och utrustning var packade. Jag hann läsa tidningsartikeln: ”Ystadsyngling till sjöss pÃ¥ sommarlovet”, innan det var tid att ta tÃ¥get till Malmö. Väl där tog jag mina tunga väskor och promenerade hela vägen ut till Kockums.
Efter en del sökande hittade jag ”B.O. Börjesson”. Hon lÃ¥g i torrdocka och var sedvanligt begravd i alla slags slangar, ställningar, kompressorer, aggregat och ”skitmattor”, som kännetecknar ett varvsbesök. Larmet var bedövande och aktiviteten föreföll oorganiserat hög. Jag hittade en landgÃ¥ng, kÃ¥nkade ombord mina väskor och sökte mig till däckskontoret. Där fann jag en ganska stressad överstyrman, som inte ville se mina papper, utan kort meddelade:
– Vi skall inte ha nÃ¥gon jungman här. Det har blivit ändrat. Det kommer visst nÃ¥gon elev frÃ¥n rederiet i stället.
Min lilla värld blev häftigt kullkastad. Så småningom insåg jag att det bara var att ge sig av därifrån. Vägen tillbaka med de tunga väskorna var mycket dryg. Samtidigt kom jag under tiden till insikt om att jag i varje fall inte skulle tillbaka till Ystad med eftermiddagståget.
Jag sÃ¥g för mig rubriken i YA: ”Ystadsyngling hemma igen efter blixtresa till Malmö.” Det dög inte.

I stället gick jag till Malmö Sjömansförmedling och förklarade situationen. Det fanns jungmansjobb, men nästan uteslutande pÃ¥ lÃ¥ngfart. I ett svagt, desperat ögonblick funderade jag faktiskt pÃ¥ att ta en ”Ostasiatare” och skjuta problemet med skolan pÃ¥ framtiden.
Det fanns också ett jobb på en gammal ångare som skulle till Murmansk och därefter mot okänd destination, något som också intresserade mig.
Jag blev instruerad att hÃ¥lla mig pÃ¥ förmedlingen under eftermiddagen och lovad hjälp med inkvartering över natten. NÃ¥gon mat hade jag inte fÃ¥tt sedan frukosten hemma, och det började kännas. Samtidigt vÃ¥gade jag inte lämna mitt väntläge pÃ¥ bänken utanför Sjömansförmedlingen. Det kunde ju dyka upp nÃ¥got. Vid 16-tiden hände undret – fönstret öppnades och jag kallades in.
– Dom ringde just frÃ¥n ”B.O. Börjesson”. Eleven frÃ¥n Helsingborg kommer inte, och dom behöver en jungman. Tag dina väskor och anmäl dig där sÃ¥ fort som möjligt!
Väskorna hade naturligtvis inte blivit lättare men det kändes så, när jag nu för andra gången gav mig ut till Kockums. På däckskontoret fanns ingen styrman så jag anmälde mig hos båsen, en något satt man från Hässleholm med en fullriggare tatuerad på det håriga bröstet.
– Välkommen ombord. Jag skall visa dig din hytt. Du skall dela med ”Dansken” pÃ¥ 8–12-vakten. Sedan gÃ¥r du till ”hökarhalvan” och hämtar kojkläder. Klockan fem är det mat och i morgon törnar du till klockan sju.
Sängkläder hämtades och klockan fem tog ”Dansken”, som visade sig heta Jens, mig med till mässen. Det serverades pannbiff med lök. Man fick ta sÃ¥ mÃ¥nga man ville...

Nästa dag törnade jag till kl 0700 och efter en timmes hyttstädning fick man frukost. Därefter skickade bÃ¥sen mig pÃ¥ ”specialuppdrag” till 2:e styrman. Denne kallades ”Nisse-Bleking” och bodde i Karlshamn. Det fick jag klart för mig genom ”specialuppdraget”. Detta bestod nämligen i att ombesörja att en stock bananer, som han förvarade i klädskÃ¥pet i hytten med SJ:s hjälp kom hem till familjen.
Jag hade aldrig tidigare sett en hel stock bananer i verkligheten, långt mindre funderat på hur en sådan skulle paketeras. Nåväl, efter minst en timmes jagande runt efter lämpligt avfendringsmaterial och inslagningsutrustning var det hela klart och jag fick åter promenera in till Malmö C, Fraktgodsavdelningen, med paketet på axeln.
Fraksedlar fylldes i och betalning skedde helt efter styrmans anvisningar.
SÃ¥ smÃ¥ningom var varvsbesöket avklarat och vi fick äntligen ge oss ut till sjöss. ”B.O. Börjesson” dundrade fram med 13,5 knop, och en modern Arkas autopilot gjorde att vi bara var ”en man pÃ¥ vakt”.
Jag placerades pÃ¥ 12–4-vakten tillsammans med 3:e styrman, en Ã¥länning som under sina promenader fram och tillbaka i styrhytten, hade för vana att spotta pÃ¥ mattan pÃ¥ babordssidan.Vi kom snabbt ut i Nordsjön och därefter ner mot Engelska kanalen.
Kanarieöarna var destinationen, och på vägen dit höll hela däcksgänget på att snickra ihop och märka upp ett nyinstallerat banandäck, som hängde ner från mellandäcket för att man bättre skulle kunna utnyttja underrummens kubik.
Bananer fick bara lastas åtta fot högt och rummen var tolv. När sedan fartyget skulle lasta pappersmassa, så gällde det att plocka ner däcken och stuva dem på durken i underrummen. Allt måste alltså märkas ordentligt.
En del av oss hade pytsar med oss nere i rummet, när vi kastades runt av Biscayabuktens vågor och fartyget hissades upp och ner.
SÃ¥ smÃ¥ningom närmade vi oss vÃ¥r destination, och när nÃ¥gon pekade lÃ¥ngt upp i himlen och ropade: ”Där ligger dom!”, var jag helt säker pÃ¥ att det vi sÃ¥g var en molnformation. Det kostade mig en limpa cigaretter att lära mig att Pico de Teide pÃ¥ Teneriffa ibland ser ut som nÃ¥gonting helt annat än Sandskogen i Ystad.

På natten förtöjde vi i hamnen på den västligaste ön, La Palma. På kajen var stora berg med bananstockar uppstaplade. Man hade dragit presenningar över dem, och i dessa låg folk och sov helt ostört medan vi halade oss in till kajen.
Vi var det enda lastfartyget i den lilla hamnen.
När morgonen kom gjorde vi klart för lastning. Presenningarna drogs bort frÃ¥n ”bananbergen” och snart var det full fart med fem gäng. Mot eftermiddagens slut var kajen tom, och ”B.O. Börjesson” hade fÃ¥tt ombord 450 ton last destinerad till Göteborg och Helsingfors.
Under nästa natt seglade vi över till Las Palmas, där det var betydligt livligare. Det var fullt med bunkrande långseglare från många olika länder och ett ständigt ankrande och lättande på redden.
TvÃ¥ ”Transare” och en ”Johnsare” var inne under vÃ¥r lastning. Vi lÃ¥g längre in i staden, och eftersom jag hade frivakt under förmiddagen hann jag ta en kort promenad i land.
Det blev nÃ¥gra handbroderade dukar pÃ¥ spekulation till mamma och en ”blundedocka” till lillasyster, allt naturligtvis till ”Special price for you, Amigo!”
Dessutom hann jag enligt kamraternas varma rekommendationer klämma ett par glas ljummen anisett, (det var nog inte detta Hemingway beskriver så lyriskt!) innan det var tid att törna till igen.
Under eftermiddagen fick jag ocksÃ¥ kontakt med med en av de spanska luckbasarna. När har tittade pÃ¥ en av winchmännen och ropade: ”A’ du, slacka pÃ¥ vajern!”, sÃ¥ var det med ett uttal, som man bara hittar ”Söder om landsvägen”. Förklaringen var enkel nog. Han hade varit motorman pÃ¥ tÃ¥gfärjan Konung Gustav V och träffat en trelleborgska med intresse för spansk kultur, eller nÃ¥got liknade.
PÃ¥ kvällen var vi färdiglastade. 36.000 bananstockar, vikt 18–36 kg, och inslagna i tunt papper, fanns nu ombord. För att fÃ¥ med allt var lastrummen fyllda och dessutom hade vi däckslast pÃ¥ toppen av 2:ans, 3:ans och 4:ans luckor.
Det var viktigt med ventilationen och så fort tillfälle gavs öppnades den yttersta raden täckluckor på kant och huvarna brassades så det blev drag.

Resan upp till Göteborg gick fint och en ovanligt vacker afton i Engelska kanalen blev vi snabbt omseglade av Joh. Gorthon, rederiets flaggskepp och ett modernt kylfartyg, som visst kunde göra 18 knop. Det hälsades med flaggor och vinkningar.
Under resan hade en motorman ”driftat” för mycket, och hade därför fÃ¥tt besked att ”lämna in den blÃ¥”, d.v.s säga upp sig. I Göteborg skulle för övrigt en stor del av besättningen bytas ut. Lasten dit, ca 450 ton, var inga problem att lossa pÃ¥ dagen.
Det var alltså en ganska hektisk dag vi hade i Frihamnen. De flesta tycktes ha väldigt bråttom. Dock icke den avskedade motormannen. Han sågs litet då och då lulla runt i båten, något glansigare i ögonen för varje avmönstringsglas han lyckats komma över.
Mot eftermiddagen var det mesta av bananlasten ilandlyft. Vi hade fått ny befälhavare, tre nya styrmän, två nya maskinister och ett flertal nya matroser, motormän och ekonomipersonal.
En stor del av dagen hade också ägnats åt att ta ombord proviant och stores, och i maskin hade man haft hjälp av ett landgäng för kannhalning.

Nu började det bli klart för avgÃ¥ng. Den siste stuvaren gick iland. Bommarna paradställdes. Lucksegel spändes. BogserbÃ¥tarna lÃ¥g i väntläge i hamnbassängen. Lotsen kom ombord. Det beordrades: ”För och Akter”. ”Fyllenätet” togs in. Fallrepet vevades upp.
Plötsligt kom maskinchefen ut på däck och skrek:
– Är motormannen fortfarande kvar ombord?
Verksamheten avstannde. Nu gällde snabb hyttsökning.
Den efterfrÃ¥gade hittades strax i ett saligt rus i en av ”flunk”-hytterna. Inte lÃ¥ngt senare hade han med kamraters hjälp plockat ihop sina tillhörigheter.
Fallrepet firades Ã¥ter ner pÃ¥ kajen. Den avskedade hjälptes iland. Medan fallrepet Ã¥ter lyftes och de sista förtöjningarna drogs in, började ”B.O. Börjesson” med bogserbÃ¥tarnas hjälp avlägsna sig frÃ¥n kajen.
Motormannen, iklädd endast singel, jeans och ”pisstofflor” stod med ett berusat leende och följde avfärden. I vänsterhanden hade han en margarinkartong med alla sina tillhörigheter, litet kläder och tvÃ¥ flaskor Tuborg som stack upp ur röran. Under den högra armen bar han en stock bananer, pÃ¥fallande lik de andra 36 000.
Inte ens när vi slog den första manövern och en oljig rökpuff svepte över kajen flyttade han sig. Han nöjde sig med att med möda korka upp en ny Tuborg och vinka till oss som höll på att skjuta upp trossar på poopen.

På väg till Helsingfors svärtade vi glas för att kunna beskåda den synnerligen märkliga händelse, som kallades total solförmörkelse.
Vi beskådade fenomenet utan att riktigt förstå vilken unik händelse vi var med om.
En dags lossning i Helsingfors följdes av förhalning till Kotka, där pappersmassalastningen skulle börja nästa morgon. Under förflyttningen mobiliserades hela besättningen ner i lastrummen, och som cirkusarbetare monterade vi ner det hängande banandäcket.
Jobbet var färdigt vid tre-tiden pÃ¥ morgonen. Solen var pÃ¥ väg upp och innan vi gick till kojs bjöds det pÃ¥ extra kallskuret i mässen och överstyrman, som kallades ”Lunkan” var inne och tackade för ett bra jobb och bjöd alla över 20 Ã¥r pÃ¥ en sup! Samtliga fick ocksÃ¥ ledigt till efter lunch. Det blev en skön sömn!
Massalastningen tog ett par dagar, och därefter avgick vi till Liverpool-området. Resan dit gick helt problemfritt och när vi väl var framme fick vi vänta en tid på lossning. Först var det brist på stuvare och senare kom en helg emellan.
Det var en utomordentligt trist tid vid en ödsligt belägen pappersfabrik och det enda vi kunde företa oss var att gå ner på kajen och sparka fotboll. På dagarna målade vi fartygets utsida.

SÃ¥ smÃ¥ningom var vi dock utlossade och begav oss Ã¥ter mot Kanarieöarna. Biscaya var gropig dÃ¥ vi sändes ner i lastrummen, som hade drivor av massarester pÃ¥ toppen av vÃ¥rt nerstuvade banandäck. Denna gÃ¥ngen klarade jag mig utan att ha pyts med mig ner i rummet. En del av ”de nya” behövde det.
Flera dagar, och Ã¥tskilliga upphivade ”skitmattor” senare, var jobbet klart, och dÃ¥ hade vi inte lÃ¥ngt kvar till destinationen.
Havet hade lugnat sig betydligt, och kortbyxorna var Ã¥ter i bruk. Eftersom vi hamnat före vÃ¥r ”schedule”, fick vi order att gÃ¥ till Teneriffa för order. Vi släppte bägge ankarna, och gjorde en hanfotsförtöjning i hamnen i Santa Cruz.

Nu följde några mycket behagliga dagar, då vi hade livbåtsmanöver, målade skorstenen och mönjebältet.
NÃ¥gra, som varit med förr, smugglade ombord ”tvätterskor” och livet i inredningen akter antog nya former, med motormän och matroser bärande mat frÃ¥n mässen. Det tvättades som aldrig förr och ibland sjöngs det, spelades och fnittrades lÃ¥ngt ut pÃ¥ nätterna. Tidvis hördes högljudda diskussioner, och ibland kunde man i korridorerna träffa pÃ¥ nÃ¥gon mörklockig senorita, som inte sÃ¥g ut att vara pÃ¥ väg till konfirmationen.
Dagarna gick snabbt, och efter en knapp vecka fick vi order att avgÃ¥ till La Palma för bananlastning igen. Där fick jag uppleva begreppet ”Mixed feelings”.
I Göteborg hade vi bland annat fått ombord en matros från Hörby i Skåne. Han ägnade sig tyvärr åt att alltför ofta göra livet surt för oss jungmän och lättmatroser. Han var nog bara ett par år över tjugo, stöddig och mycket lättretlig. Dessutom var han stark, så vi var rädda för honom.

Under förmiddagen var jag iland en stund på min frivakt, och när jag kom tillbaka vid lunchdags för att törna till, väntade matrosen på mig.
– Jag har tagit halv fridag och skall gÃ¥ iland en stund i eftermiddag. Jag har inga landgÃ¥ngsbyxor, och du behöver ju inte dina, sÃ¥ därför kan jag lÃ¥na dom.
Det fanns egentligen inga alternativ. Hans mörka blick visade tydligt att han bestämt sig. Storleken var nästan helt rätt. Jag kunde alltså bara konstatera, att mina byxor åter fick besöka staden.
Eftermiddagens lastning gick programenligt. Avgångstavlan sattes ut. Avgångstiden bestämdes till 1700, och alla skulle vara ombord 1600.
Vid den tiden saknades sex man. Naturligtvis var mina byxor kvar iland.
Befälhavaren bestämde att ett par av oss skulle gå iland för att spana under högst tre kvart.
I den lilla och tämligen idylliska staden tog det inte så lång stund förrän man redan ute på gatan kunde höra den bullriga matrosens dominerande röst inifrån ett tvivelaktigt ställe.
När jag visade mig blev jag genast utskälld:
– Va’ fan gör du här? GÃ¥ ombord och gör nytta!
Därinne fanns ytterligare besättningsmän, och några av dem gick att få med sig. Detta fick även den odräglige matrosen att reagera och mycket motvilligt, under ständigt svärande, följde han med till fartyget.
Mina byxor var som väntat ordentligt nersölade, men de fanns i alla fall ombord.
Tänk om man haft den gudomliga pedagogiska förmågan att få någon av barflickorna, att så till den grad trollbinda denne buse, att jag kunnat bärga mina byxor, och förtrollningen hållit i sig till 1730, då vi lämnade hamnen.
Det kunde ha varit värt ett antal pesetas!

Nu kom han i stället med ombord, och vid avgÃ¥ngen förde han ett förfärligt liv. Vid sjöklargöringen skymfade han som vanligt oss ”kärringar” som använde arbetshandskar.
Plötsligt skar en rostig tråd i en kardelsprängd vajer djupt in i hans handflata. Kraftig blödning, som stoppades med en oljig trasselsudd var inte tillräckligt. Nästa dag, i Las Palmas, åkte han iland för medicinsk behandling. Denna resulterade i konvalecens hela vägen upp till Göteborg.
Han blev något spakare, men saknades nog av få vid avmönstringen.
Även för mig var det tid att lämna ”B.O. Börjesson”. Blundedockan och dukarna hade under andra besöket pÃ¥ Kanarieöarna utökats med en färgglad, synnerligen volymkrävande och rätt bräcklig sykorg i bast- och rottingmaterial till modern.
För en som lärt sig hur man paketerar en bananstock för transport med SJ var det ändå inga större problem att skydda klenoden.
Det blev dock ett imponerande stort kolli, men det var det värt. Allt var helt vid framkomsten, och bilden i Ystads Allehanda med den hemvändande sjömannen, hade varit ofullständig utan denna klenod.

//Hans Rosengren

Tillbaka till SST 16, 9 augusti

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies