NÃ¥gra minnen frÃ¥n ”Panama”

	Johnsonlinjens ”Panama”. (Tack Bertil Söderberg, Göteborg, som lÃ¥nade ut bilden).

Min farbror Albert arbetade hos generalkonsuln Axel Ax:son Johnson som chef för Nybergets gruvor i Dalarna. Onkel Albert (gift med en tyska, faster Käthe, härav Onkel) berättade att när något av rederiets, Nordstjernan, fartyg låg i Frihamnen i Stockholm och lossade frukt ville konsuln alltid bjuda på lunch ombord. Onkel Albert fick då inbjudan (order?) att infinna sig på huvudkontoret vid Stureplan i god tid inför resan till hamnen. Tjänstebilen beordrades fram och så kördes det till huvudstaden.
En gång när han inställde sig hos konsuln sa denne:
”Jag vill Ã¥ka hem först och byta till bekvämare skor.” SÃ¥ skedde och Albert inbjöds i vÃ¥ningen. Han fick sitta ner och fick frÃ¥gan om han ville ha nÃ¥got att dricka.
”Ja, nja, ja, nej tack” ungefär blev svaret. ”Jag gör som generalkonsuln gör.”
”DÃ¥”, sa konsuln, ”tycker jag att vi tar oss en rejäl sup före maten!”
Så skedde också med hembiträdets hjälp.
När vi en gång anlände med Panama till Stockholms frihamn kom en celeber samling herrar ombord för lunch. En dag när jag just kom upp ur maskinen och klev ut i gången mötte jag ett vördnadsbjudande sällskap. En äldre herre i Homburg-hatt och svart paletå tittade forskande på min oljiga uppenbarelse, stoppade upp och höjde handen och sa:
”Goddag, goddag sjömannen! Hur är det ombord i den här bÃ¥ten dÃ¥? Är allt till belÃ¥tenhet?”
”Jo”, svarade jag överraskat. ”Allt är väldigt fint. Om det är nÃ¥got som jag skulle kunna klaga pÃ¥ sÃ¥ är det de röda gÃ¥ngmattorna i korridoren utanför bostäderna pÃ¥ maskinsidan, de är sÃ¥ lortiga!”
Maskinfolket bodde på babordsidan, däcksfolket om styrbord. Ingen tog av sig skorna.
Alla skrattade lite generat och gick vidare mot midskepps för att äta lunch med befälhavaren. Jag tänkte inte vidare på incidenten och hade ingen aning om vem jag pratat med.
Vi seglade snart vidare upp i Bottenhavet sedan Finska viken ner och slutligen till Kotka och åter till Göteborg via Norrköping och Malmö. Bottenmålning skedde i Gustavsvik-dockan nära Kramfors.
När vi lade till i Göteborg sÃ¥g vi att där stod ett antal rullar med röda gÃ¥ngmattor pÃ¥ kajen. Jag hörde hur däcksfolket upphetsat frÃ¥gade trossförarna vem i h-vete som skulle ha mattorna. När de sa att det stod Panama pÃ¥ adresslapparna sÃ¥ svors det. ”Men vem fan har beställt de där?”
Jag kröp ihop och skyndade ner i det trygga maskinrummet där däcksfolket aldrig satte sin fot. Det fanns en väldig antagonism mellan däck och maskin. Däckarna pÃ¥pekade ofta ”att i maskin finns det inga sjömän, bara maskinarbetare”. NÃ¥got kanske det lÃ¥g i det pÃ¥stÃ¥endet men när det skulle repas nÃ¥got pÃ¥ däck, dÃ¥ var vi bra att ha.
Jag fick senare viss insyn i lunchätandet ombord i denna fina bÃ¥t. Det skedde vid Captain’s dinner i San Francisco, avskedsmiddagen när passagerarna lämnade fartyget. Stewarden kom och frÃ¥gade i vÃ¥r mäss om det fanns nÃ¥gon yngling som kunde tänka sig att hjälpa till med serveringen – alltsÃ¥ att plocka disk frÃ¥n borden? Det var fler gäster än vanligt och därför behövdes det mer personal. Jag tyckte att han bligade pÃ¥ mig och vÃ¥gade inte annat än att anmäla mig. Jag Ã¥ngrade inte alls inhoppet. Det var festligt och lärorikt att se hur man uppför sig i riktigt fina kretsar. Att det sedan bjöds pÃ¥ jättegod mat gör ju saken bara bättre. Vi fick äta upp allt som blev över.
Ombord fanns uppassare för befälsmässarna och för salongen, som var befälhavarens utrymme. Vidare fanns barman och över alltsammans härskade chief-stewarden. I byssan styrde och ställde en chefskock med hjälp av kock och kockelev. Hyttstäderska fanns sÃ¥klart, däcksfolk och maskinfolk, kapten, överstyrman senior och junior plus tre andra styrmän. Samma fördelning av maskinisterna. SÃ¥ fanns där elektriker, svarvare och timmerman. Summa – om jag minns rätt – 48 mans besättning. Inte att förglömma telegrafisten som skötte ekonomin och bokföringen ombord och gav ut det pengabelopp man hade skrivit pÃ¥ inför hamnanlöpen. Alltid ”allt till gott” dÃ¥ man inte kunde hÃ¥lla reda pÃ¥ tillgÃ¥ngarna. Lön 150 kronor i mÃ¥naden plus lakansersättning, om man medförde sÃ¥dana. 25 kronor fick man för det besväret.
Av de stora pojkarna lärde man sig hur man fick ihop lite extrainkomster genom att hamstra sprit och cigaretter för försäljning i hamnarna. Det gällde att hitta ett säkert gömställe ombord så att inte tullen lade beslag på allt. Det var lätt att hitta gömställen i maskinrummet! Men det inträffade inte bara en gång att hjälpmaskiner (som inte var igång) misstänktes innehålla kontraband och fick plockas isär, liksom separatorer och pumpar. Trots allt extraarbete var skadeglädjen enorm när inget hittades.
I hytten söktes dock praktiskt taget aldrig. Man trodde väl inte att någon var så korkad att han gömde varorna i sin hytt. Om något hittades på andra ställen var det ju praktiskt taget omöjligt att hitta syndaren. Det enda som hände var att man förlorade insatt kapital. Att åka fast sågs inte med blida ögon av befälet, det påverkade också betyget för en elev ombord som förutsattes fortsätta i rederiet och så småningom bli befäl.
Som kompensation för arbetade helger utgick halva fridagar, tvÃ¥ per mÃ¥nad. Dessa halvor kunde sparas ihop och kunde dÃ¥ ge nÃ¥gra dagars sammanhängande ledighet pÃ¥ intressanta platser – till exempel Frisco, Los Angeles, Rio eller Panama.
Det känns lite bittert att ha gått genom Panamakanalen tre gånger utan att ha sett den. Jag hade oturen att ha vakt mesta tiden. Jag tror att passagen tog cirka nio timmar. Det var en spännande upplevelse då fartygen bogserades bitvis i slussarna av små lok. Vid sådana tillfällen var det en klar fördel att tillhöra däcksfolket.
Panama hade plats för tolv passagerare, alla i första klass. Det var stora hytter med eget badrum. De flesta passagerarna var ambassadfolk från olika länder, ofta spansktalande. För deras trevnad timrades en pool upp på akterdäck, alldeles bakom överbyggnaden, på sådant sätt att trampolinen riggades upp från båtdäcket. Vi i besättningen tilläts också att nyttja poolen men bara på kvällstid när passagerarna hade annat för sig.
Fartyg med tolv passagerare eller fler var ålagda att medföra läkare! Så också Panama.
Det var Onkel Albert, som med sina kontakter hos Johnson, hjälpte mig till maskinbefälselevjobbet hos Rederi AB Nordstjernan. Det var det sjöjobbet som senare bidrog till att jag fick anställning på Klareringsfirman Dahl & Björkeroth AB i Skelleftehamn. Det var ett jobb där sjövana var ett oavvisligt krav, liksom körkort för bil och motorcykel.
Jag minns starkt en episod frÃ¥n Curaçao, som vi anlöpte för proviantering och bunkring. Där fick jag mitt första riktigt ansvarsfulla uppdrag. Jag fick order att stÃ¥ framme pÃ¥ backen och bevaka ett sÃ¥ kallat skvallerrör. Pojkarna sa:
”Du ska lyssna i röret, när det börjar bubbla ska du ge signal till bunkerfolket pÃ¥ kajen sÃ¥ att de drar igen kranen.”
Lätt som en plätt, sa de. Det bubblade hela tiden tyckte jag. Men plötsligt bubblade det till ordentligt och en minst sex meter hög oljepelare steg mot skyn, fördelade sig i skurar och föll ned på däcket och över mig!
Jag fick konstigt nog inga bannor, men vaska backen det fick jag. Att jag sedan kallades ”Oljemagnaten” en tid, det fick man stÃ¥ ut med. Att tanken var full, ja därom rÃ¥dde nog ingen tvekan.

//Åke Kättström

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies