H‚r f‡ljer del tv¨ av Torbj‡rn Daln‚s resa i de stora sj‡f¨glarnas s‚llskap fr¨n Nya Zeeland och Stilla havet och till f¨gelkolonierna p¨ Skottlands vindpinade ‡ar.

Labbarna är alltså sjöfåglarnas rovgiriga pirater. På engelska kallas de skua eller jaeger. De tillhör inte rovfåglarnas krets men har lagt sig till med ett rovfågelsbeteende för att skaffa mat.
En annan likhet med rovfåglarna är att honan är större än hannen. Man känner lättast igen labbarna på att stjärtfjädrarna inåt mitten är betydligt längre än de omgivande. Allra längst är de förlängda fjädrarna på fjällabben. Sitt namn har den fått för att den tillfälligt lämnar havsmiljön och häckar i fjällen, om där finns gott om lämlar eller smågnagare.
Annars får det vara och de återgår till att, likt sina artfränder bland lufthavets sjöbusar, bokstavligen ta maten ur mun på andra sjöfåglar.

En själsfrände men absolut ingen arts-dito är den krigiske rövaren fregattfågeln. Den större fregattfågeln mäter drygt två meter mellan vingspetsarna och en meter mellan den böjda näbben och den långa, djupt kluvna stjärten.
FregattfÃ¥glarna häckar pÃ¥ öar i tropiska hav. De anfaller bl.a. havssulor och pelikaner och fÃ¥r dem att stöta upp och lämna ifrÃ¥n sig sin senaste mÃ¥ltid. Sjömännens traditionella term pÃ¥ dem är man-o’-war-bird, ”örlogsskeppsfÃ¥gel”.
Däremot är mÃ¥sen släkt med sin rÃ¥nare, labben. MÃ¥sar flyger gärna över fiskstim och anlitades förr som ”naturens ekolod” vid havsfiske. Vi brukar nog bunta ihop mÃ¥sarterna och kalla dem alla ”fiskmÃ¥sar”. Men bohusfiskarens fiskmÃ¥k (eng. seamew eller mew gull) är bara en av ca 45 arter. Den liknar den ännu vanligare grÃ¥truten (eng. herring gull eller spat maw), som emellertid är betydligt större.
PÃ¥ en given tidpunkt i slutet av mars varje Ã¥r invaderar oräkneliga grÃ¥trutar den gamla vallgraven intill Johannisborg Seamen’s Center i Norrköping, och lika punktligt försvinner de söder -över framÃ¥t hösten. Desto mer sällsynt här hemma är Norra Ishavets vittrut, som kanske till följd av sin myndiga framtoning har kallats ”borgmästaren”.
FiskmÃ¥sar kan p.g.a. sin utstyrsel kallas white nuns (”vita nunnor”). Till utseendet lika fromma framstÃ¥r mÃ¥hända den argentinska kustens dominikanermÃ¥sar. Men de är mycket aggressiva. Likt enorma myggsvärmar angriper de blixtsnabbt rätvalar som dyker upp ur havet och sliter hud- och köttstycken ur ryggarna pÃ¥ de hÃ¥rt prövade däggdjuren.

Även måsar har ansetts härbärgera drunknade sjömäns själar och får därför inte dödas. Om man till sjöss ser tre måsar slåss är det ett säkert varsel om förestående katastrof. Detta gäller nog främst den tretåiga måsen, som är den ende havsnomaden i måsarnas krets. Den är även känd under det ljudhärmande namnet kryckja (eng. kittiwake).
MÃ¥sar har ocksÃ¥ kallats chief stoker, ”förste eldare”, eftersom deras vilda skrockande ansÃ¥gs likna det som kännetecknade denna utdöda sjömansart, som följaktligen ”gÃ¥r igen” i mÃ¥sskepnad. Den sommartid mörkhuvade och i övrigt nästan helvita skrattmÃ¥sen (black-headed gull) har av sjöfolk kallats crow in working rig, ”krÃ¥ka i arbetsrigg”.
KrÃ¥kan och dess nära släkting korpen är ju inga sjöfÃ¥glar. Just därför tog vikingarna med dem pÃ¥ sina sjöfärder som ett slags ”naturens radar”. De hölls i en bur i masten, som därmed fÃ¥tt ge namn Ã¥t senare utkikars mastkorg, crow’s nest.
När de släpptes satte de rak kurs mot närmaste land, bortom synranden för vikingarna själva.

Desto mer ”sea minded” är tärnan, vars familj är släkt med mÃ¥sarnas familj. De rödnäbbade, kortbenta silvertärnorna är världens mest enastÃ¥ende resenärer, alla kategorier. De kommer till det nordligaste Europa och Grönland i maj. Under den arktiska sommaren häckar de i stora kolonier, som utgör ett effektivt skydd mot inkräktare.
Efter häckningen samlar de energi genom att äta så mycket de någonsin orkar. Redan i augusti anar de höstmörkret och ger sig iväg längs kusterna söderöver. Via Nordsjön, Kanalen, Biscaya, Gibraltarsund och Guineabukten når de Godahoppsudden i oktober-november, och under tiden har allt fler artfränder tillslutit. Kusinen fisktärnan hoppar av resan där, liksom silvertärnans årsungar.
Men de vuxna silvertärnorna fortsätter ända till de krillrika vattnen runt sydsommarens Antarktis. Och i mars påbörjar de den långa resan, via Godahoppsudden, upp mot Europa. Där får vi åter möta den svårflirtade skönheten:

– Hej lilla tärnan, hur mÃ¥s?
– Äh, hÃ¥ll truten!

Vissa tärnor visslar, men det bör sjömännen absolut avhÃ¥lla sig ifrÃ¥n. Det skulle annars kunna förorsaka en vÃ¥ldsam storm. Dessutom kan det leda tanken till de illavarslande seven wristlers, ”sju visslarna”. De är verkliga olycksfÃ¥glar, vars blotta namn väcker förstämning.
Det gör även de klagande lätena från de inbördes besläktade arter som åsyftas, bland annat storspoven med dess långa böjda näbb. Eftersom seven wristlers varslar om en omedelbart förestående katastrof skall man akta sig för att gå ut på havet just då, särskilt om det är en becksvart natt. Men i själva verket är det den gäckande sjunde visslaren som står i centrum. De övriga sex letar efter den och när den påträffas går världen under.
En mera praktisk orsak till förbudet mot vissling ombord var att sÃ¥dana läten kunde förväxlas med ordergivningen frÃ¥n forna tiders bÃ¥tsmanspipa. Det kunde även det genomträngande lätet frÃ¥n den rödstjärtade tropikfÃ¥geln, som är en stÃ¥tlig sailor i lufthavet och därtill en skicklig fiskare. Dessutom har tropikfÃ¥gelns lÃ¥nga stjärtpennor associerat till en märlspik. Därför kallas den självfallet bosun- eller boatswain-bird, ”bÃ¥tsmansfÃ¥geln”.

Duvor brukar kanske inte leda tanken till havet, men dessa fredssymboler har faktiskt haft en sjömilitär betydelse. Under spansk-amerikanska kriget för drygt hundra Ã¥r sedan användes de som budbärare, ship to shore. En brevduva släpptes t.ex. frÃ¥n Ã¥ngaren ”Alameda” och hade inga problem att ta sig de 400 nautiska milen hem till sin bas i Kalifornien. Det rÃ¥der delade meningar om deras navigeringsförmÃ¥ga över stora havsvidder, men redan för flera tusen Ã¥r sedan använde de mästerliga feniciska sjöfararna brevduvor för kommunikation med hemmahamnen.
När det amerikanska hangarfartyget ”USS Langley” utrustades i Norfolk, tränades fartygets brevduvor dagligen inför sin viktiga krigstjänstgöring. SÃ¥ förhalade fartyget en bit upp i Chesapeake Bay. Duvorna sändes ut men kom inte tillbaka. Det verkade som om de alla hade gÃ¥tt förlorade. Men när fartyget kom tillbaka till Norfolk satt alla duvorna ”standby” i hamnen, troget inväntande fartyget.
Det finns åtskilliga berättelser om individuella brevduvors hjältemod i krig, vilket renderat dem tapperhetsmedaljer (hur de nu bar sådana). De var inga duvungar. Namn som Cher Ami och G.I. Joe har etsat sig fast i den allierade krigshistorien.

Brevduvor tycks ha en väl fungerande magnetkompass, som emellertid kan störas av regn, elektricitet, solfläckar och atmosfäriska förhållanden. Deras övriga navigationshjälpmedel på kortare distans sägs vara landmärken och luktsinnet. De kan hamna fel, och mitt ute på havet kanske de tappar orken och landar på ett fartyg som i bästa fall har en hyfsad destination och förstående djurvänner ombord. Sina mål brukar de nå förr eller senare, om inte duvhöken tar dem på vägen, men på senare år har det hänt flera gånger att brittiska brevduvor navigerat helt galet och landat ända borta i Kina.
Som av en ödets ironi tycks det vara mikrovågorna från just deras avlösare i sambandstjänsten som får dem att tappa orienteringen: satellitkommunikation och mobiltelefoner.
Brevduvan härstammar från den vilda klippduvan, som ännu kan påträffas på de brittiska öarna och kring Medelhavet. Den är ljust blågrå och har två svarta vingband, vit övergump och en hals som skimrar i nyanser av grönt och vinrött. Den beskrivningen stämmer på många av våra förvildade stadsduvor, som därmed kan antas vara ättlingar till de sorgligen friställda brevduvorna.

Brevduvan gÃ¥r med andra ord samma väg som telegrafisten, men arten som sÃ¥dan är inte hotad. Betydligt sämre odds hade den trekvarts meter stora garfÃ¥geln, ”nordhavens pingvin”.
Egentligen var garfÃ¥geln den ursprungliga pingvinen, av walesiska pen gwyn, ”vitt huvud”. När europeiska sjöfarare rÃ¥kade pÃ¥ sydhavens högdragne frackbärare började de kalla den pingvin i stället.
Den helt artskilda garfågeln, som var släkt med tordmulen, kunde inte heller flyga. Honan lade endast ett ägg om året. Till skillnad från sydpingvinen levde garfågeln i utsatta farvatten, som livligt trafikerades av människan. Den var ett lätt byte för sjöfolk, fiskare och fångstmän, som jagade den till mat och bete. Den sista kända garfågeln lär ha dödats 1844 på isländska Edley.
Samma oblida öde mötte dronten pÃ¥ Maskarenerna. FrÃ¥n européernas ankomst tog det 174 Ã¥r att utrota denna unika art. Det skedde genom jakt och utbredning av främmande djurarter, som européerna förde in pÃ¥ öarna. 1680 var utrotningen fullbordad. Uttrycket ”as dead as a dodo” (död som en dront), syftar pÃ¥ nÃ¥got som anses vara fullständigt otidsenligt.
Det gäller exempelvis uttrycket ”efter SkärhamnsbÃ¥tar flyger inga mÃ¥sar”. Under tio dagar vÃ¥ren 2001 har jag observerat hur m/s ”Finnrose” av Skärhamn troget eskorterats av grÃ¥trutar och skrattmÃ¥sar.
Kanske är det inte alls resterna från fartygets vällagade måltider de i första hand spanar efter, utan snarare småfisk och skaldjur som virvlar upp i kölvattnet, bedövade av de kraftfulla propellrarna.

//Torbjörn Dalnäs

Tillbaka till SST 5, 8 mars

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies