Den trofaste gubben i skyn, del 1

Albatrossen kallas också Kapfåret och är de vidsträckta havens verkliga vagabonder. Trots att albatrossen, enligt dikten, bär på avlidna sjömäns själar är människan dess värsta fiende.
Torbjörn Dalnäs tar oss med på en svävande resa i de stora sjöfåglarnas sällskap från Nya Zeeland och Stilla havet och till fågelkolonierna på Skottlands vindpinade öar.

Vandringsalbatrossen är vindarnas mästare och världens största flygande fågel. Hannen väger runt tio kilo. Den mäter tre och en halv meter mellan vingspetsarna och uppemot en och en halv meter mellan näbb och stjärt. Kapfåret, som arten har kallats bland sjöfolk, kan leva i ett halvsekel eller mer. Det bevisades av en albatross som landade på fregatten Duchess of Argyll 1887. Om halsen bar den ett meddelande som hade skrivits på skeppet Columbus 47 år tidigare!
Vad som påståtts vara samma albatross försökte i början av augusti 1887 assistera 13 skeppsbrutna från franska Tamaris, som fem månader tidigare hade förlist vid Crozetöarna sydost om Sydafrika. Sjömännen lyckades fånga fågeln och fäste ett nödmeddelande vid dess hals. Den flög ända till Triggs Island utanför Fremantle, där den halvdöd av trötthet störtade till marken i mitten av september. Australiensarna telegraferade till fransmännen på Madagaskar.Men när örlogsmannen La Meurthe nådde fram till Crozetöarna den 2 december hade de skeppsbrutna hunnit ge sig iväg i ett fåfängt försök att på egen hand nå räddningen. De återfanns aldrig, men det förringar inte albatrossens räddningsaktion.
En annan veteran var honan Grandma, som hade ringmärkts redan på 1930-talet och möjligen var världens äldsta fågel. Hon häckade regelbundet på Taiaroaudden på Nya Zeeland. Men 1990 väntade hennes make förgäves på henne. Grandma var och förblev spårlöst försvunnen och hade förmodligen glidit in i sällare fiskevatten.
Albatrossens värste fiende är rovdjuret Homo sapiens, som fiskar tonfisk i sydliga vatten med långrevar som sträcker sig över flera mil. På tusentals krokar hänger bete, oemotståndligt lockande för de ständigt hungriga albatrossernas känsliga näsborrar (de för släktet typiska rören vid näbbens rot). De albatrosser som fastnar på kroken och dukar under kan räknas i myriader varje år.

Dunbolster och kuddar
Japanerna kallar albatrossen ah_dori, dum fÃ¥gel. Ologiskt nog skrivs namnet med tre kinesiska tecken som i stället betyder ”den trofaste gubben i skyn”. Mot slutet av 1800-talet började japanerna jaga de enda albatrossarter som lever norr om ekvatorn, för att utvinna fjädrar till dunbolster och kuddar. Det är Laysanalbatrossen, den svartfotade albatrossen och den mycket sällsynta gulnackade albatrossen; alla sÃ¥ledes hemmahörande i Stilla havet.
Därtill finns Galapagosalbatrossen med sitt eget unika revir, samt ytterligare nio arter som alla håller till i de stormpiskade sydhaven. De är mästerliga på att utnyttja de förhärskande vindarna. Havets vagabond svävar med vinden och dalar långsamt mellan vågorna. I exakt rätt ögonblick rider den på uppvinden högt över vågkammen, varpå den fortsätter sväva mot nästa våg, osv. Så kan den hålla på i upp till 80 kilometer i timmen en hel månad i sträck, alltmedan vingarna inte verkar röra sig det ringaste. Men om vinden skulle mojna till lätt bris lägger den sig i vattnet och väntar tålmodigt på ett riktigt härligt busväder.

Albatross på villovägar
Därför är ekvatorialkalmernas och hästbreddernas stiltjebälten en effektiv barriär mot Nordatlanten. Men det händer att en plötslig sydstorm lotsar en albatross långt norröver, utan en chans att återvända till de sina. Det var vad som drabbade den svartbrynade albatrossen Albert, som 1967 dök upp i havssulekolonin på Bass Rock ost om Skottland.
Antagligen tyckte han att havssulorna mer än andra påminde om hans egen art. 1971 förhalade Albert till havssulekolonin på Shetlandsön Unst. Åtminstone till för några år sedan återvände han troget dit varje år, desperat sökande efter en fästmö bland sulefröknarna. Men han accepterades aldrig som sula utan förblev solo.
Skälet är väl att havssulehonorna instinktivt förnimmer att de tillhör ett helt annat släkte, hur oemotståndligt Albert än visar sin virila charm. Dessa graciösa flygare är de nordatlantiska viddernas härskare och lämnar endast sitt element när det är dags för att häcka. Det sker på avskilda platser kring Skottland, Island och Newfoundland. Likt den dubbelt så stora albatrossen glider havssulan elegant fram genom lufthavet samtidigt som den vilar på vingarna. Den är glupsk på fisk, som fångas i djärva störtdykningar. På engelska heter den gannet, vilket också blivit en vanlig term när sjömän kallar varandra matvrak. Ett annat namn är booby.

Ingen kulinarisk höjdare
Just den svartbrynade albatrossen (Diomedea melanophris eller Diomedea bulleri) brukade förr kallas mollymawk, ett ursprungligen holländskt ord som betyder dum mås. Antagligen för att fåglarna är lika klumpiga när de dimper ned på däck som de är eleganta och graciösa när de svävar fritt i sitt rätta element.
Till en början fäste sjö- och fångstmännen knappast något speciellt avseende vid just albatrossen. Den lättfångade fågelns tranmättade kött var ingen kulinarisk höjdare men kunde vid skeppsbrott ge dem chansen att överleva. Fötternas simhud kunde bli tobaks- eller penningpungar, näbben ett handtag på en spatserkäpp (som i övrigt kunde bestå av en hajryggrad), osv. Människan tog för sig ur naturens skafferi.
1798 publicerade Samuel Coleridge sin Rime of the Ancient Mariner, ”SÃ¥ngen om den gamle sjömannen”. Där erinrar diktaren om att albatrosser härbärgerar avlidna sjömäns själar och att det därför vore mycket olycksbÃ¥dande att döda dem. Den som ändÃ¥ gör det surras fast vid stormasten och fÃ¥r stÃ¥ där med den döda fÃ¥geln om halsen tills en pÃ¥gÃ¥ende storm bedarrar.
Uttrycket ”an albatross around one’s neck” syftar sedan dess pÃ¥ en tung skuldbörda som blockerar lycka och välgÃ¥ng, med djupare innebörd än Jesusordet om den som borde fÃ¥ en kvarnsten om halsen och bli sänkt i havets djup.

Elaka skeppare straffas
Somliga har hävdat att albatrosserna inte härbärgerar vilka sjömanssjälar som helst. Det rör sig om de osaliga andarna efter snÃ¥la och elaka skeppare, som nu straffas med ändlösa färder över ödsliga havsvidder – i ständig jakt pÃ¥ mat.
Om en albatross cirklar runt ett fartyg i öppen sjö är det ett förebud om dåligt väder. Å andra sidan ansågs albatrossen ibland vara kapabel att rädda nödställda sjömän ur havet.
Att viss jakt ändå förekom antyds av logotypen för kaphornarnas internationella brödraskap .A.I.C.H; ett albatrosshuvud med näbben fast i den specialkrok man använde för ändamålet. Albatross är kaphornarnas gradbeteckning på det uttunnande ledet av kaptener som fört befälet på segelfartyg runt Kap Horn. Mollyhawk (med denna vilseledande stavning) är den som rundat Hornet i lägre befattning men sedermera blivit skeppare. Övriga som rundat Hornet kallas kapduvor.
Kapduvan är en stormfågel av arten Daption capense, ibland kallad brokpetrell. Även den lilla stormsvalan har ibland kallats kapduva. Båda är släkt med albatrosserna.
Stormsvalan eller vitvågen finns också representerad i nordatlantiska farvatten. En nära släkting är havslöparen. Stormsvalornas trippande på vågorna för att få i sig något ätbart har kittlat fantasin och lett tanken till hur Jesus fick Petrus att gå på Genesarets sjö. Därför kallas dessa havsnomader också petrusfåglar eller petreller (en beteckning som även har använts om stormfåglar och dykstormfåglar). Dessutom kan den flygande stormsvalan likna ett kors som avtecknar sig mot skyn.
Med undantag för häckningstiden lever de permanent ute på havet och följer gärna fartyg i kölvattnet. De anses varna för annalkande storm och förknippas i den rollen med Jungfru Maria, som under sitt tillnamn Mater Cara (Kära Moder) skyddar sjömän på havet. Därför kallas de, med en förvrängning, Mother Carey's chickens (kycklingar).
Rollen som stormvarnare gör dock att stormy petrel även kan betyda orosstiftare. Men uttrycket to have been kissed by Mother Carey har innebörden ”en gÃ¥ng sjöman, alltid sjöman”.
Mother Carey’s geese (gäss) är däremot de egentliga stormfÃ¥glarna (eng. fulmar). Mother Carey is plucking her goose betyder det snöar. Till stormfÃ¥glarnas familj hör även liran (eng. shearwater), som häckar pÃ¥ Tristan da Cunha och äter upp sig i nordsommarens rika fiskevatten vid Grönland, varpÃ¥ den gör en avstickare ner pÃ¥ Brazil/La Plata-traden.
Stormfågeln alias havshästen avskyr ismassor, och om man ser den från ett fastfruset fartyg är det ett säkert tecken på att det finns öppet vatten i närheten. Som andra sjöfåglar kryssar den tålmodigt i fartygs kölvatten för att snappa upp något matnyttigt. Ofta berövas den på godbitarna av hårdingen labben.
En stormfågelart utanför Nya Zeeland, Kermadecpetrellen, får dock vara i fred. Dess knep är att härma labben i utseende, flygsätt och skri.
Det succéartade resultatet är att labbarna betraktar den som en artfrände medan andra sjöfÃ¥glar släpper sina byten i panik när den närmar sig.

Forts i nästa nummer

Tillbaka till SST 4, 22 februari

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies