|
|  |
En expedition till M/S ”Killara” i Suezkanalen
På resa från Australien till Europa blev Transatlantics M/S
“Killara” fast i Suezkanalen den 5 juni 1967, när sexdagarskriget
mellan Egypten och Israel bröt ut.
 MÃ¥nga
andra fartyg rönte samma öde, däribland Broströms
”Nippon”. Det kom att dröja länge innan kanalen blev
farbar igen. Inte förrän den 11 maj 1975 bogserades Killara
ur kanalen, då med grekisk ägare och destination Piraeus. Under
1968 kondemnerades ”Killara” och Assuransföreningen betalade
ut försäkringssumman till Transatlantic. Fram till dess hade
rederiet hållit en mindre besättning ombord.
Sedan
Assuransföreningen tagit över turades Transatlantic och Broströms
om att hålla en mindre styrka ombord. Styrkan övervakade såväl
”Killara” som ”Nippon”. Ute i Great Bitter Lake var
fartygen förtöjda mot varandra med ankarna ute åt var
sitt håll. Ytterligare två fartyg (möjligen tre) i samma
storleksklass var förtöjda i paketet.
Efter
något, eller möjligen några, år överlät
Assuransföreningen tillsynen av ”Killara” och ”Nippon”
åt en norsk vaktstyrka på fyra man. I deras åligganden
ingick bland annat att en gång varje vecka köra smörjoljepumparna
och baxa runt huvudmotorn och hjälpmotorerna i Killara.
Efter Yom Kippur-kriget 1973, var starka krafter i gång
för att ett beslut skulle fattas om att kanalen skulle öppnas
och göras farbar igen. Här hemma beslöts att man så
snart som möjligt skulle ta reda på i vilket tillstånd
”Killara” befann sig och vad det skulle kosta att göra
henne driftsklar. På hösten 1973 åkte en grupp tekniker
till ort och ställe för att bedöma fartygets kondition.
Det var Lars Forster från Assuransföreningen, Per Fagerlund,
Evert Leckström och undertecknad från Transatlantic samt Sture
Björklund från Eriksbergs Mek. Verkstad.
Kairo
var kaotiskt, med bilar som tutade oupphörligt, fullastade åsnekärror
och massor med cyklar och gående. Man fick uppfattningen att ingen
visste vart man var på väg
Vi
skulle ju ha något att äta när vi var ombord och det fick
vi själva ordna. Vi fick inte med oss någon annan proviant
än ett par backar öl, några paket smör och en trave
brödkakor. Brödkakorna var jag inte förtjust i, mer om
det senare.
Under bilfärden från Kairo via Ismailia till Great
Bitter Lake såg vi en nästan otrolig förstörelse,
det var bara själva vägbanan som var upprensad. Över hela
öknen, i alla fall så långt man kunde se, fanns sönderskjutna
och uppbrända stridsvagnar, kanoner, lastbilar och andra fordon i
ofantliga mängder. Ismailia var helt i ruiner, de få människor
som fanns där sprang omkring och drog sladdar så att man kunde
få ljus och kanske någon telefon att fungera.
SÃ¥
smÃ¥ningom var vi framme vid fartygspaketet. ”Killara”
såg överraskande fräsch ut, i alla fall till det yttre.
Hon hade inte rostat i den torra luften. Men ökensanden är otroligt
finkornig. Trots en mycket tät bostadsinredning låg det ett
tjockt lager sand överallt. Så vi fick börja arbeta med
sopborstar och sopskyfflar för att göra det beboeligt där
vi skulle logera.
Vi
träffade pojkarna i den norska vaktstyrkan. På grund av ett
fel i den elektriska huvudtavlan hade det under en tid inte gått
att koppla in någon generator på nätet. Därför
hade de varken kört smörjoljepumparna eller baxat maskinerna.
Detta medförde att maskinerna var dåligt skick. Vevaxlarna
var angripna av gravrost. Värdet pÃ¥ ”Killara” sjönk
plötsligt med flera miljoner kronor.
I
ett av fartygen i paketet fanns färskvatten kvar i en tank. Visserligen
ett eller annat år gammalt men efter kokning gick det bra att använda
till såväl matlagning som till tandborstning.
Vi frågade de norska pojkarna om de hade något i kylrummet
som gick att äta, kött t ex. Jodå, de hade fortfarande
kvar kött frÃ¥n ”kulsprutekoa”. Vad är en ”kulspruteko”?
Förklaringen
var enkel: Under kriget var de norska pojkarna helt isolerade under en
längre tid och maten höll på att ta slut. Men så
dök det upp en liten grupp israeliska soldater som var trevliga och
vänligt inställda. När de norska pojkarna förklarat
sin besvärliga situation, så svarade israelerna att de skulle
ordna något ätbart åt dem.
”Om
ni sjösätter en livbåt och två av er följer
med till den västra stranden sÃ¥ skaffar vi mat”, sa de.
I
skymningen tog man sig iland på ett ställe där en bonde
gick med sina kor. Israelerna skrek till bonden att hålla sig undan
och öppnade eld med en kulspruta, pang, pang, och två kor var
nedlagda. När alla praktiska detaljer var avklarade återvände
man ombord lastade med rikligt med färskt kött.
Norrmännen
berättade att en del av soldaterna var unga och snygga flickor. Men
det hjälpte inte, något vänslande accepterades inte.
Vi
fick kött som vi hade frågat efter och Evert och Pelle ordnade
delikata middagar. En och annan kulsprutekula fick vi förstås
plocka bort och ibland också spotta ut.
Vi
stannade ombord i ”Killara” i tio dagar. Senare sÃ¥lde
Assuransföreningen henne till Salénrederierna. SÃ¥vitt
bekant gjorde inte Saléns nÃ¥gonting Ã¥t ”Killara”.
De sålde henne så småningom vidare till en grekisk redare
och lär ha tjänat en bra hacka på affären.
Jag nämnde tidigare att jag inte uppskattade de egyptiska
brödkakorna. Det går tillbaka till hösten 1953 när
vi lÃ¥g med ”Kalmia” i Port Tewfik nära Suez och lossade
olja. Lossningen gick långsamt. Befälhavaren, Carl-Erik Eriksson
med fru Kerstin, och jag och min fru gjorde en avstickare till Kairo.
Gatulivet var minst sagt annorlunda. Alla möjliga sorters hantverkare
arbetade på trottoarerna och bjöd ut sina produkter till förbipasserande.
En
bagare stod och bakade bröd som han gräddade på en plåt
med koleld under. Luften nästan förmörkades av en envis
flugsvärm omkring baket. När vi närmade oss lyste bagaren
upp. Han log och visade sin enda tand, som var svart. SÃ¥ tog han
en nygräddad brödkaka, bugade och bjöd ut den till min
fru. Hon ruskade på huvudet. Bagaren stelnade till för ett
ögonblick och såg förvånad ut. Han tittade på
brödkakan. Så tog han en näsduk som var mer svart än
vit ur fickan. Han spottade på näsduken och polerade brödkakan.
Med ett nytt leende bugade han åter mot min fru och bjöd ut
sitt bakverk. Vi köpte inget bröd.
//Alf Carlsson
Tillbaka till SST 3, 8 februari
Latest update 11-09-2007 15:46 |
|
 SENASTE
Nr 4/2012
Köp numret
|
 |
|
