Rosengrens resa med ”Aspen”, del 2

I förra numret lämnade vi ynglingen från Ystad på vakt i slussen och ivrigt spanande efter sitt fartyg. Vad hände sedan?

Eftermiddagen var en härlig upplevelse! Man fick sitta hela tiden och se olika farkoster slussa in och ut. Tiden gick fort, och plötsligt närmade sig lÃ¥ngsamt en djupt lastad ”rostpadda” med utdragen, lÃ¥g midskeppsbyggnad. Jag kollade med en kikarförsedd slussvakt: ”JodÃ¥. ”Aspen”!”
Nu gällde det att få fatt i Svensson och alla våra grejor och det kvickt. När jag kom till det schapp, som han lovat hålla sig på, visade det sig, att han gått för en halvtimme sedan och ingen visste vart! På hotellet var han inte heller. Jag bad hotellägaren mobilisera fram alla efterforskningsresurser och faktiskt: När jag nästan givit upp dök han plötsligt bara upp. Nu var han ganska stökig och tyckte att vi inte behövde ha så brått.
”Har vi väntat här hela dagen pÃ¥ dom, sÃ¥ kan dom gott vänta tio minuter pÃ¥ oss, sÃ¥ det sÃ¥!”

Genom tur och skicklighet lyckades jag i alla fall få med min reskamrat och vårt bagage ner till slussen, ungefär samtidigt som vårt fartyg gled in. Nu borde alla faror vara över.
FrÃ¥n kanalen kom emellertid just dÃ¥ ett annat av Lundgren & Börjessons fartyg och förtöjde i den andra slussen. Det rÃ¥kade vara det fartyg som Svensson seglat i senast, sÃ¥ han mÃ¥ste ju bara knalla bort och ”hälsa pÃ¥ folket”.
Själv inställde jag mig pÃ¥ kajen, där man frÃ¥n ”Aspen” firade ner en tamp för mina väskor och en stege för den nye jungmannen. Det kändes skönt att trampa däck igen, även om fartyget inte var i närheten av förra sommarens modernare helsingborgare.
Svensson dÃ¥? Jo, det hejades väldigt frÃ¥n hans gamla fartyg men irritationen pÃ¥ ”Aspen” visade sig snabbt. Befälhavaren ryckte till och med i vajern för mistluren för att fÃ¥ honom att skynda sig över till vÃ¥r sida. Precis pÃ¥ gränsen för hur länge man bestämt sig för att lÃ¥ta stegen stÃ¥ kvar pÃ¥ kajen kom den nu tämligen packade matrosen dit. Han började omgÃ¥ende ge order om nersändande av bättre göling för sina väskor, knopade omsorgsfullt fast dem och pÃ¥ luckbasvis dirigerade han därefter upphissningen.
Sedan var det hans egen tur. Det gick inte fort. Det såg tidvis fullständigt livsfarligt ut, särskilt när han stannade halvvägs och tittade upp på bryggan utan att hålla sig i någonting! Men upp kom han på något underligt vis.
Stegen togs in och strax efter fortsatte resan in i kanalen och därefter vidare till Antwerpen med malmlasten från Luleå.

Efter lossning i Antwerpen och lastning av full bulklast (något vitt pulver) i Hamburg gav vi oss ut på en 19 dygns resa över Nordatlanten till Norfolk i Virginia.
Fartyget drevs av en trecylindrig Doxford-motor pÃ¥ 1 800 hästar, och den normala farten var blygsamma sju knop. Dagarna kröp fram i ett ganska lugnt tempo. Däcksgänget leddes av en jättelik finsk bÃ¥s och matrosen Svensson var kanske den bÃ¥de skickligaste och mest lättsamme i hela gänget. Denna sommar gick jag 4–8-vakten och jag minns att befälhavaren med stort intresse följde besättningens pigghet pÃ¥ morgnarna. Vid halv sju-tiden ställde han sig pÃ¥ akterkant av bÃ¥tdäcket just ovanför ingÃ¥ngen till mässen och höll sig där tills han sett alla komma ut pÃ¥ däck igen klockan sju och törna till.
När vi så småningom anlände till Norfolk och skulle göra klart för lossning, minns jag att styrbordsvinschen på 1:ans lucka var så svag att den inte orkade lyfta bommen! Trots många olika försök att få ordning på den trötta ångvinschen tvingades vi till slut föra över topprepet till babordsvinschen.
Nu skulle lossningen dessbättre ske med kranar från land men efter nästan tre veckors vibrerande packning hade lasten blivit så hård att man fick använda små dynamitladdningar för att få loss stoffet.
Befälhavaren gav detaljerade anvisningar om doserna men när stuvarna tyckte att det ändå gick för långsamt, kunde de ibland både för- och tredubbla dessa. Eftersom detta oftast skedde under nätterna, kunde man ibland få se en rasande, nyväckt befälhavare nere på däck i badrock och håret på ända huta åt stuvare. De brydde sig inte över hövan, så det var nog bra att någon försökte skydda vår gamla båt.
Nåväl, lasten kom så småningom iland varefter rummen rengjordes och vi fick hala över till en annan hamnbassäng, där vi fick full kollast för Kontinenten nersprutad i rummen inom ett dygn.

Resan tillbaka över Nordatlanten gick lika lugnt och långsamt som förra gången, och när det var tid att börja förtöja i Wallhafen i Rotterdam blev jag nerskickad för att purra ut besättningen för förtöjning.
Bland annat bankade jag på hos 2:e styrman och sade:
”God morgon. Klockan är nu halv sex.”
Strax före klockan sex var det För och Akter och jag gick Ã¥ter in till 2:e styrman efter knackning pÃ¥ dörren och meddelade: ”Snart är klockan sex.”
Det blev För och Akter och vi i aktergänget förtöjde utan 2:e styrman. Några timmar senare kom han emellertid rasande ut och ville veta, vad det var för en dåre till jungman, som kom in och talade om vad klockan var, men inte vad han skulle göra!

Lossningen i Rotterdam gick utan större problem, och därefter blev destinationen Landskrona, där det var tid för avmönstring för en del av oss. Därför kom mitt sista jobb i ”Aspen” mellan klockan fyra och sex en morgon att bli vaskning av vitfärgen pÃ¥ babords sida, den sida som vetter mot Helsingborg pÃ¥ sydgÃ¥ende.
Passagen av hemmahamnen, även om det skedde tidigt på morgonen, var en stor händelse. Alla flaggor var hissade och farten pressades upp till högsta möjliga!

//Hans Rosengren

Tillbaka till SST 3, 8 februari

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies