M/T ”Markland” och sjöodjuret Giraffina

För några månader sedan visade och beskrev TV och tidningar hur vetenskapsmän i Patagoniens inland med slagborrmaskiner blottlägger ryggkotorna på en stor dinosaurie.
Kotorna såg ut att vara metertjocka och långa i proportion härtill. TV har efter millennieskiftet visat upp många sorters konstgjorda urtidsdjur som en gång i forntiden förekom både till lands och till sjöss, men som nu är utdöda.

Illustration: Helena Notsand

En ljuvlig söndagsförmiddag pÃ¥ vÃ¥ren 1954 var M/T ”Markland” pÃ¥ väg västerut i Medelhavet med en last crude oil till UK. Vi befann oss ungefär pÃ¥ den förlängda gränslinjen mellan Egypten och Libyen men lÃ¥ngt ut till havs utom synhÃ¥ll frÃ¥n land. PÃ¥ hela kustomrÃ¥det frÃ¥n El Alamein till Tobruk hade Montgomerys och Rommels arméer elva, tolv Ã¥r tidigare avgjort vem som skulle vara herre över ökensanden. ”Där gick Ã¥t mycke hagel och krut” som Kalle Tomte sade. Inte bara pÃ¥ land utan även till sjöss lÃ¥ngt ut till havs. Fartyg av alla typer sänktes och vapenutrustade soldater drunknade i tusental liksom transportdjur som hästar, mulor, Ã¥snor och nötkreatur samt fÃ¥r och grisar avsedda som proviant till de stridande.
Om det existerar ett eller annat sjöodjur i Medelhavets, på fisk så fattiga, vatten så fanns där emellertid under många år efter kriget ett rikt skafferi och en omfattande matdepå i farvattnen utanför Egypten och Libyen.
Medan ”Markland” plöjde fram i den azurblÃ¥a havsÃ¥kern med den outtröttliga autopiloten tillslagen, och utkiken pÃ¥ styrbords bryggvinge, stod jag inne i navigationshytten och skrev i övertidsjournalen.
Plötsligt hörde jag att kapten var på väg uppför trappan till navigationshytten. Jag tänkte: det är säkrast att jag går ut och ser om det är några fartyg inom synhåll och var de befinner sig.

Genast när jag kom ut på babords bryggvinge såg jag ca fem streck på babords bog ett sjöodjur som närmast liknade en giraff på simtur. Avståndet var ca 0,4 till 0,5 av en distansminut den var medliggare med en kurs som skar in mot oss.
Jag hade en och enhalv meter till kikarlÃ¥dan. Tog snabbt kikaren, en ljusstark 7-50. Jag fick in föremÃ¥let snabbt och utbrast. ”Vad i helvete är detta?”
Huvud och hals liknade en giraffs, men färgen var grå och med större fläckar. Den över tre meter långa halsen var en meter i diameter och övergick i bogen. Halsen höjde sig i ca 60 graders vinkel över vattenytan. Ett decimeterhögt svall skvimpade under halsen och på bogen.
Nästa tilltänkta svordom kom av sig när kapten bakom mig hastigt sade ”fÃ¥r jag kikaren”. Jag sänkte kikaren och vände mig och räckte raskt kikaren till kapten. Han höjde kikaren och jag vände mig i riktning mot sjöodjuret, men det var inte längre synligt. Det var borta.

Kapten sÃ¥g ingen märklig varelse i kikaren. Han kastade en rutinmässig blick över den förliga horisonten och stoppade kikaren i lÃ¥dan och sade ”Det här talar vi inte om i mässen!”
Sjöodjuret var betydligt vackrare än de ”skräcködlor” som film, tv och tidningar visat under senare tid. Jättedinosaurien i Patagonien är en äkta bjässe som levt pÃ¥ land där den som allätare kunde försörja sig. Och kanske hade den en vacker liten släkting i det lilla innanhav som inte drabbades av istidens fasor. Men ökensanden gÃ¥r inte att leva av och som sagt Medelhavet är sÃ¥ fiskfattigt att där svälter de, om de inte som ”giraffina” hittar ett eget skafferi.

//Helge Stenhammarr

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies