Ljusfenomen till sjöss

PÃ¥ 1950-talet ombord i M/T ”Markland” upplevde jag ett mycket ovanligt fenomen i Persiska viken. Vi var som vanligt pÃ¥ väg till Mina al-Ahmadi för att lasta crude oil. Jag kom upp pÃ¥ bryggan klockan 20.30 för att avlösa överstyrman. Vi hade dÃ¥ passerat Hormuzsundet och bergen pÃ¥ Omankusten hade försvunnit akterut. Överstyrman sade att det var sÃ¥ mÃ¥nga mötande fartyg pÃ¥ babordssidan att han ändrat kursen tio grader styrbord. Vi var pÃ¥ gränsen till iranskt territorialvatten. Han rÃ¥dde mig att ändra kursen mot Kuwait när trafiken lugnat ned sig. Grannsämjan var dÃ¥lig mellan Iran, Kuwait och Irak, sÃ¥ det var inte lämpligt att bli ertappad pÃ¥ iranskt vatten om man var destinerad till Kuwait.

Nåväl, luften var klar med god sikt och månen lyste gul och full och belyste de höga bergen innanför det iranska kustlandet. Det gav ett mäktigt men dystert intryck. Efter en timmes gång fick jag plötsligt se stora ljusfläckar under vattenytan. De flyttade sig blixtsnabbt fram och åter i kursriktningen. Fläckarna hade ytstorlekar som hus och varierade i formen allt efter störningar av dyningar och svallvågor från fartygstrafiken. Nu såg även utkiken det och kom över till mig från styrbordssidan.
När jag blickade förut sÃ¥g jag att vi stävade mot nÃ¥got som liknade ett lysande korallrev. Min första impuls var slÃ¥ stopp i maskintelegrafen. ”Revet” var pÃ¥ ca 1,5 distansminuters avstÃ¥nd. VÃ¥r radar hade skakat sönder vilket ofta hände under ballastresor sÃ¥ jag kunde inte använda den. Jag kände hur nackhÃ¥ren reste sig och ristade in i hjärnbarken pÃ¥ geniknölen vad som nu hände. ”Koppla ifrÃ¥n autopiloten!” ropade jag till utkiken. ”Tag sedan rodret och gira sakta 20 grader babord” varpÃ¥ jag rusade in i navigationshytten och tittade pÃ¥ djupsiffrorna i kortet. Där fanns plenty vatten enligt sjökortet.

När jag kom ut i styrhytten hade ”revet” vuxit och bredde ut sig pÃ¥ babords bog. ”Lätta pÃ¥ rodret, rätt sÃ¥” sade jag lugnt till utkiken som nu var rorsman. Jag tittade i gyrokompassen och tog mina bäringar pÃ¥ omrÃ¥det. DärpÃ¥ gick jag ut pÃ¥ babords bryggvinge och sÃ¥g hur en västlig bris frasade in över ”revet”. Jag hörde och kände vinden när vi gick igenom det upplysta omrÃ¥det.
Det är ett elektroniskt fenomen som möjligen orsakas av eruptioner hos solens corona tänkte jag. Det kanske var forna tiders Sankt Elmseld som ibland syntes på masttoppar och rånockar. Jag fick bråttom att ändra kursen mot Kuwait.
Brisen bredde ut sig men blev svagare och ljusfenomenet avtog i intensitet och upphörde sÃ¥ smÃ¥ningom. I glädjen över att allt var okej igen Ã¥kte jag slalom en timma genom sjötrafiken och lämnade ”perversiska vikens” oroliga vatten akterut. Vi gick nu över i Arabiska gulfen där vi hörde hemma.
Därpå slog jag upp gulfpiloten och läste om hur ett engelskt krigsfartyg på 1880-talet råkat ut för samma ljusfenomen i Persiska viken. Soleruptioner och elektroniska oväder var troligen inte inne på den tiden så där fanns inga bra förklaringar till fenomenet som formligen bleknade bort inför dagens löpande händelser.

Jag tänkte pÃ¥ den förestÃ¥ende lastningen och hur det var förra resan till Mina al-Ahmadi i Kuwait. Det hade varit 49 grader i skuggan men det var inget att gnälla om. ”Va fan har Du i skuggan att göra” var det vanliga svaret.
Förra resan var det min tur att övervaka omställningen av ventilerna nere i pumprummet så att oljan inte hamnade på däck, utsidan eller tog sig någonstans och sprängde oljeslangar eller kom ut i pumprummet under durkplåtarna. Oljan skulle rinna till tankarna. Så var det tänkt och då var det okej och lastningen kunde påbörjas.

I pumprummet fanns tre ångpumpar som matades med 400 gradig överhettad ånga. Varje pumps kapacitet var 350 ton per timme. När 9.000 ton ballast var utlosad började vårt jobb med att ställa om ventilerna. Grabbarna jobbade i tiominuters skift två åt gången med att öppna eller stänga ventilerna enligt mina order. Efter tio minuter kom två nya grabbar ned och avlöste de första. Tredje och sista skiftet skulle färdigställa arbetet.
Jag tog med mig en handduk för att torka svetten ur ögonen sÃ¥ jag kunde läsa rörritningen. Sedan satte jag mig pÃ¥ en ratt vid rörritningen, ”General arrangement” som hängde inom glas och ram pÃ¥ förliga skottet i pumprummet, och gav order om vilka ventiler som skulle stängas eller öppnas. Helst skulle det vara starka matroser som tillsammans vred rattarna 16 varv hit eller dit.
Den ”jäffla” pumpmannen hade dragit Ã¥t ventilernas packboxar sÃ¥ hÃ¥rt att en man inte kunde dra en ratt. Allt för att det inte skulle läcka ut en droppe olja. Pumprummet saknade termometer, men där var varmare än i en bastu.
När jobbet var färdigt klättrade de två sista grabbarna och jag uppför lejdarna tolv meter till däcket och vacklade in under kobryggan där det var skugga och endast 49 grader. Det kändes som vi kommit till en sval potatiskällare. Grabbarna på däck som två och två, med spakar, öppnade ventilerna till lasttankarna jobbade i 65 graders värme.

När oljelastningen kom upp i 2.000 ton i timmen var det en bra period, innan tankarna skulle toppas och man mätte oljenivån manuellt med måttband eller oljesticka genom en ullagelucka där bensinångor, eter, tinner, bensen och alla möjliga gaser blåste som en fläkt kring huvudet, där fick man tankfnatt.
Ljusfenomenet i ”perversiska viken” hägrade som en intressant teaterföreställning eller show med psykedeliska ljuseffekter jämfört med att lasta olja i en 1950-tals tanker. Nu sker det med ”tryck pÃ¥ knappen” frÃ¥n ett bekvämt kontrollrum i fartyg av modernare typ än sedan länge sedan skrotade M/T ”Markland”.

//Helge Stenhammar

Tillbaka till SST 1, 22 januari

Latest update 11-09-2007 15:46

Allt material © Sjöfartstidningen om inget annat anges. Citera oss gärna men ange alltid källan.

Sjöfartstidningen | www.sjofartstidningen.se | info@sjofartstidningen.se | webbmaster | Kontakta oss | om cookies