På Skeppsmäklarföreningens höstmöte den 6:e november, en utmärkt och välbesökt tillställning, redovisade Trafikutskottets nya ordförande, Karin Svensson Smith (MP), sin syn på sjöfarten och transportfrågorna i övrigt.

Karin Svensson Smith gav klara besked;

– Transportslagen skall behandlas lika, varje transportslag skall bära sina kostnader.

Billiga lastbilstransporter 

Detta är ett viktigt budskap. Den förra regeringen sa visserligen samma sak men i verkligheten så satsade ju Alliansregeringen på billiga lastbilstransporter med omfattande undantag från EU:s regler (högre bruttovikt, längre fordon) och kraftiga subventioner (låg internaliseringsgrad). Inte ens direkt olagliga och därmed mycket billiga lastbilstransporter stoppades. Det är därför viktigt att vi verkligen ser till att den nya regeringen och sjöfartsnäringen konkret kommer överens om hur konkurrensneutralitet skall åstadkommas. Vi borde ju åtminstone kunna bli överens om hur lastbilen och sjöfarten skall få konkurrera på lika villkor men om vi skall vara trovärdiga i ett sådant krav krävs det nog att hamnarnas subventioner av lastbilstransporter upphör.

– Vi måste ha mer sjöfart och vi behöver hjälpas åt för att åstadkomma detta. Det måste bli stopp på de långa, tunga lastbilstransporterna. Underhållet av vägarna kostar 12 miljarder per år.

I detta sammanhang ville Karin Svensson Smith se mer samarbete mellan järnväg/sjöfart.

Konkreta förslag

Även denna invit är ju viktigt att försöka konkretisera. En bra sak som förra regeringen gjorde var ju att avsätta pengar för den långsiktiga satsningen på forskning inom sjöfartsområdet. Låt oss nu använda dessa pengar till att just åstadkomma det Trafikutskottets nya ordförande vill, t.ex. genom satsningar på utveckling av inlandssjöfarten i nära samarbete med järnvägen.

– Det är rimligt att vi delar på kostnaderna när stora tekniksprång behövs, t.ex. för att minska miljöpåverkan, även när det gäller sjöfart. Staten bidrar ju i andra sammanhang, t.ex. när det gäller utvecklingen av uthålliga städer.

Hon nämnde i detta sammanhang  den mycket lyckade s.k. treparts-överenskommelsen (1998) när staten ekonomiskt stöttade införandet av avgaskatalysatorer men betonade samtidigt att nya tider kräver nya modeller.

Mycket tydligare kan ju inte en invit till samverkan och erbjudande om ekonomiskt stöd göras. Vad som behövs nu är konkreta förslag på hur staten kan bidra i den situationen vi har idag med kraftigt ökade kostnader på grund av svaveldirektivet.

– Det måste bli tydligare vem som ansvarar för vad. Det behövs stora investeringar i infrastruktur. När det gäller t.ex. LNG som nu är aktuellt så är infrastrukturen statens ansvar.

Jag noterade, med glädje, att Karin Svensson Smith ser LNG som en brygga mellan fossila bränslen och biobränslen, en inställning som inte tidigare har redovisats från Miljöpartiet.

Särreglerna måste stoppas

För övrigt anser jag att Transportstyrelsen förslag till särregler för inlandsfartyg måste stoppas. Enligt Transportstyrelsen egen utredning är nyttan ”inte kvantifierbar”. Detta innebär att en myndighet direkt underställd Näringsdepartementet tillåts producera regler som bevisligen ger negativa samhällsekonomiska effekter. Särreglerna innebär stora extrakostnader för inlandssjöfarten och därför marginell eller ingen godsöverföring alls från lastbil till inlandsfartyg. Det blir alltså på grund av särreglerna fler döda och skadade i trafiken, inte färre. Det blir större CO2-utsläpp från transportsektorn, inte mindre. Det går år mer skattekronor för att underhålla infrastrukturen, inte mindre. Det blir inga 400 inlandsfartyg i Sverige.

Förslaget har till skillnad från svaveldirektivet ingen uppsida alls. Det är för mig obegripligt att förslaget faktiskt håller på att bli bindande för svensk sjöfart.