Självständiga Finland 100 år

Lite till mans har vi nog våra favoritländer, utöver det egna fosterlandet. För min del exempelvis Norge, dit skolresorna från mina dåvarande bopålar i Bohuslän oftast gick. Besöken därefter, både som sjöman och per flyg eller tåg, har befäst sympatin.

Till övriga favoriter hör min hustrus ursprungliga hemland Japan, vars unika kultur har berikat mig oerhört mycket. Samt på senare år våra barnbarns hemland Spanien, närmare bestämt Mallorca.

EU:s "problembarn" Grekland har en särskild plats i mitt hjärta, efter oräkneliga anlöp där med Svenska Orient Liniens fartyg. Så även Det heliga landet, som består av de siamesiska tvillingarna Israel och Palestina. Där har jag dessutom tillbringat sammanlagt ett år på landbacken, utöver en mängd anlöp under en tioårsperiod med sex av mina sju SOL-fartyg.

Och så har vi Finland, en kär granne i ost som just nu är i fokus men vanligen är mer än lovligt obevakad i svenska medier. Kanske har det med kvardröjande fantomsmärtor att göra, sedan Ryssland erövrat det dåvarande Sveriges östra rikshalva 1809.

Men i eftertankens kranka blekhet måste vi rikssvenskar nog inse att ryssarnas erövring innebar en välförtjänt renässans för det finska språket och den finskspråkiga kulturen, som annars knappast skulle ha ägt rum.

Fortfarande efter drygt halvtannat sekel är det mycket som förenar Finland och Sverige, men det finns också sådant som skiljer oss åt. Förutom att den svenska sjömanskåren drabbades mycket hårt av båda världskrigen har vi haft fred ända sedan 1814. Finland upplevde både Krimkriget 1853-56, inbördeskriget 1918, vinterkriget 1939-40, fortsättningskriget 1941-44 och Lapplandskriget 1945. Den bakgrunden har nog präglat finländarna och den sisu som brukar tillskrivas dem.

Dessutom har de sin egen unika musiktradition i form av den finska versionen av tango. Exempelvis Kotkan ruusu ("Kotkas ros"), som handlar om en lättfotad kvinna i den mysiga hamnstaden vid Finska viken. Lämpligen framförs den på den anrika hamnkrogen Kairo, om den finns kvar.

Jag vill gärna tro att det var sjömän inom någon föregångare till Finska Sydamerika Linjen som fastnade för den argentinska tangon och tog den med hem till Finland, där den anpassades till finländarnas eget kynne.

Många av oss rikssvenska sjömän hade nog Kotka som en favorithamn runt närliggande farvatten, trots att vi inte kunde klara oss på svenska där. Vilket jag fick erfara när jag en gång skulle ta en taxi tillbaka till hamnen. Jag chansade på att hamn heter hamina på finska ‒ varpå chauffören började köra mot grannhamnen Hamina vid ryska gränsen (numera en helt finskspråkig stad, den svenska namnformen Fredrikshamn till trots). På så vis fick jag lära mig att hamn heter satama på finska!

Men vi hade mycket trevligt på stamsjapp som hette Kymenlaakso och Ruotsinsalmi, även om samtalen med Kotkas nyknoppade rosor fick föras på trevande engelska.

Som nyinflyttad göteborgare och ungkarl i Stockholm kände jag mig de första åren som en ensam främling. Men det var det två unga finska damer som i tur och ordning förgyllde min tillvaro. En av dem lärde mig att uppskatta den finsk-romska sångerskan Anneli Saris musik, även om jag inte förstod de finska texterna.

Finland har även en rik svenskspråkig sång- och visskatt; exempelvis Alexander Slottes Plocka vill jag skogsviol och Slumrande toner. Eller Arvid Mörnes sjömansvisa Båklandets vackra Maja. Exemplen kunde mångfaldigas.

Inom den klassiska musiken utmärker sig finländaren Jean Sibelius internationellt mer än någon kompositör på vår sida Östersjön.

Poeten Arvids son, sjömannen och författaren Håkan Mörne, har bland mycket annat skrivit vad som har betecknats som det svenska språkets främsta sjöroman, Havets bröd. Till den finlandssvenska litteraturens storheter hör även Zacharias Topelius, Johan Ludvig Runeberg, Elmer Diktonius, Edith Södergran, Tove Jansson och många andra.

Det var Runeberg som skaldade texten till Finlands nationalsång Vårt land, tonsatt av Fredrik Pacius och översatt till finska Maamme av Julius Krohn.

Verkligt sanna finländare borde även bejaka sitt svenskspråkiga arv och dess bidrag till den finländska kulturen och identiteten.

Senast besökte jag Finland i oktober, då jag bland andra träffade sjöbrodern och redaktörskollegan Pekka Karppanen på Sjömansservicebyrån och den flitige maritime författaren Thure Malmberg, båda goda vänner till mig sedan många år. Thure och jag njöt av en gassande höstsol över folklivet på Helsingfors just då timade fiskmarknad och av en bägare öl ute på Sveaborg.

Inte för inte bär Helsingfors smeknamnet Östersjöns drottning. Jag håller av både henne, Kotka och övriga Finland.

Varma gratulationer till hundraårsjubileet! Onneksi olkoon!


Lämna en kommentar på "Självständiga Finland 100 år"