Port Arthur, hamnen och krogen

Port Arthur är sjöhistoria och sjökultur, på flera plan. Namnet associerar till ett i dag nästan mytiskt hamnliv med kryddor och myriader andra dofter från sling med jutesäckar, som bärs iväg på svettdrypande ryggar. Hamnen ligger strategiskt; ytterst på Liaotunghalvön som skjuter ut i Pohai-sundet mellan Koreabukten och Chihlibukten och Gula flodens delta där innanför.

Hamnen heter i dag Lüshun, men det finns flera andra Port Arthur: Exempelvis en hamn i Texas och en på Tasmanien samt ett distrikt i finländska Åbo.

Och så har vi Göteborgs eget Port Arthur, det i år 100-årsjubilerande sjömans-, hamnarbetar- och varvsarbetarsjappet på Hisingen. Det ligger ‒ eller snarare låg ‒ strategiskt till, nära Sannegårdshamnen som nu är bostadsområde, mellan salig Eriksbergs Varv och salig Lindholmens Varv.

Innanför Sörhallskajen på Eriksberg, som också blivit bostadsområde, bär gatorna namn efter ett knippe klassiska göteborgsbyggda fartyg. Däribland Svenska Orient Liniens trivsamma Vingaland, som var mitt kringflytande hem under en drygt årslång törn, som inleddes sommaren 1969.

Om inte minnet sviker var det på Vingaland celebriteten Strump-Lisa dök upp med sina sockor och en väl kryddad svada. Ryktet sade att strumpförsäljningen bara var en täckmantel och att det i stället var köttslig kärlek hon kursade till fast taxa. Reviret sträckte sig längs den vidsträckta Sannegårdshamnen. Troligen hade Lisa passerkort in på Lindholmens Varv. Mitt fartyg låg där som reparent när hon klev ombord.

I samma bransch verkade en grupp norska damer, den så kallade Oslobaletten. När de inte turnerade längs de skandinaviska kusterna i fartyg med sympatiskt inställda besättningar brukade de hålla till på Port Arthur. Sjappet är granne med stuvedorernas gamla utropslokal ”Lusasken” anno 1913. Båda ligger på Gamla Ceresgatan, nästgårds från Lindholmen. Under en period hette sjappet Casa del Marinero, ”Sjömanshuset”. Det sägs att en röd lanterna var tänd i övervåningens fönster medan gottgörelse för kundernas utlägg pågick.

Med åren blev Port Arthur alltmer luggslitet och ryktet var väl inte det allra bästa. Så brann sjappet en gång. Och en gång till, nu ned till grunden.

Dagens helt anständiga Port Arthur byggdes upp från grunden av en kvinnlig sjöingenjör, som självfallet var utbildad på Chalmers Lindholmen. En lanterna sitter nog fortfarande innanför fönstret där uppe, men i stället för övervåning finns där endast en minimal avsats; en direkt livsfarlig plats för sådana aktiviteter som lanternan lär ha signalerat förr om åren.

På krogens hemsida står: ”Puben byggdes 1918 och är den sista sjömanskrogen i Göteborg av sitt slag. Då i de skumma hamnkvarteren möttes sjömän, varvs- och hamnarbetare, ofta omsvärmade av lättfotade damer…”

Under dessa 100 år har mycket vatten runnit längs älven strax intill. Jag har haft sjappet i mitt medvetande alltsedan mitten av sextiotalet; mycket beroende på det exotiska, lite hägrande namnet.

Det blev varvsvistelser, anlöp i Sannegårdshamnen, på- och avmönstringar. Men jag hade mina fasta bopålar på andra sidan älven, så när det fanns tid för landgång blev det aldrig av att besöka sjappet.

Hamnen Port Arthur, då? Om den har jag inte mycket att förtälja, annat än att där finns en fartygshistorisk koppling till Sverige.

1894 ockuperade japanerna Port Arthur, som de kallade Ryojun-ko. Året därpå lämnade de tillbaka hamnen till Kina, varpå den genast föll i ryssarnas händer. Ryssarna rustade upp sin flotta och lät bland annat bygga tre slagskepp, varav ett fick det svenskklingande namnet Retvizan. Bakgrunden till det är följande:

I Sveriges krig med Ryssland drygt hundra år tidigare deltog det svenska linjeskeppet Rättvisan i det så kallade Viborgska gatloppet. Hon var långsam, erövrades av ryssarna och deltog så småningom i Napoleonkrigen ‒ under oförändrat namn, lätt förryskat till Retvizan. Så småningom uppbringades hon av britterna.

1855 sjösattes en ny Retvizan, ett ånglinjeskepp med ångmaskin från svenska Nobel i Sankt Petersburg. Efter 25 år ljöt hon helt fredligt skrotdöden.

Slagskeppet blev därmed den tredje Retvizan i rysk sold. Hon ingick i en eskader på två slagskepp, sex kryssare och sju jagare som hösten 1902 avseglade från Östersjön med destination Port Arthur för att förstärka de ryska sjöstridskrafterna på andra sidan vattenklotet.

Strax efter midnatt den 9 februari 1904 anföll Japan staden. Retvizan torpederades och sprang läck. Så småningom sattes hon på grund.

På hösten deltog Retvizan i ett ryskt utbrytningsförsök. Dagen därpå återvände hon till Port Arthur, med rätt omfattande skador.

Året därpå krossades ryssarna vid Tsushima, och den 6 december sänktes Retvizan i Port Arthurs hamn, med överbyggnaden över vattenytan. På nyåret 1905 kapitulerade ryssarna, och på hösten samma år bärgade japanerna Retvizan, som efter förbyggning seglade vidare under solflagg och nya namnet Hizen. Först 1924 ljöt hon skrotdöden.

Lüshun alias Port Arthur ingår i dag i storstadsblocket Lüda, där även Dalian alias Dairen ingår; ryssarnas Dalny innan de kastades ut därifrån också.

Vem Arthur var? Hamnen fick sitt namn efter en kapten i brittiska Royal Navy, lieutenant William C Arthur. Under lorcha-kriget 1856 lyckades han bogsera in en skadad brittisk kanonbåt i den tidens skyddade fiskehamn. Dessutom lär han ha karterat Kinas kust.

Vid nästa besök på Port Arthur i Göteborg kanske jag försöker beställa en kaptenlöjtnant för att höja en postum skål till den gamle sjöbusen. Drycken buteljeras inte längre, men det är bara att blanda cognac och klosterlikör så har man den ändå!

Kommentarer

  • Björn Lundqvist

    Tack för en fin berättelse!

  • Morten Olsson, Floatel International

    Verkligen intressant!

  • Lars Bergqvist

    Port Arthurs (Texas) storhet – Janis Joplin.

  • Anonymous

    TACK!

  • Ulf Hagström

    Det fanns även en Port Arthur i Stockholm.I folkmun kallad ”Pottan.
    Den inrättades i det nybyggda huset på Blekingegatan 40,1904.
    När Sara restauranger tog över blev den Pelikan.
    Som än idag lever kvar.

  • Matts Brunnegård

    Hej Torbjörn,

    jag träffade Strumplisa 1959 ombord på m/s Hermia vid Masthuggskajen 28. Jag var 15 år och köpte inga strumpor av henne. Inget annat heller. Dikten om Strumplisa hörde jag första gången i Dagens dikt i radion.

  • Jerry Olsson

    Hej,
    Tjejen som byggde upp krogen heter Catharina Olesen och var klasskamrat med mig.
    Vi gick på Sjöbefälskolan på Kvarnberget.

  • Lars Hansson

    Låg med Soya-Maria och lossade vete hösten 66 i Port Arthur. Var spännande för en 16 åring.

  • Klaus Ziegner

    Har inget om Port Arthur, men tycker om att läsa Torbjörn Dalnäs berättelser sen tiden vi möttes i Stockholms sjömansklubbar.
    Tack Torbjörn.
    Bor i Tyskland sen några år nu. 😇

  • Matts Brunnegård

    Denna dikt om Strumplisa läster för några år sedan i Dagens dikt på SR.
    Problem med att bifoga
    Dikten.

  • Christer Carlsson

    Alltid undrat över varför man döpt krogen till Port Arthur, en liten hamnstad i Texas som jag besökt med Sv Am-linjens M/s Uddeholm. Samma båt som jag köpte sockar av Strump-Lisa på,
obs endast strumpor kände inte till hennes historia året var 1960 och jag var 16 år.
Tack för informationen gällande namnet på krogen.

  • Paul Fisher

    The Port Arthur Tavern, a really nice bar and some very happy memories from GVAC days!

Artikeln är stängd för fler kommentarer

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.