Polen i tid och rum

Jag befarar att våra grannar vet mer om oss svenskar än vi om dem. Det gäller även vår kunskap om Polen och polackerna, otaliga historiska beröringspunkter till trots. Oavsett vad vi anser om den regering som för tillfället styr landet är Polen ett storslaget grannland.

Gdańsk stavades förr Danzig. Och ännu längre tillbaka Gyddanyzc, ”den gotiska bosättningen”. Polen är en unik bärnsten som innesluter en rik historia, fylld av tragedier och hjältemod. Det har präglat polackerna och deras kultur. Ett praktexempel passeras där mynningsarmen Döda Wisla löper ut i Danzigbukten. Westerplatte!

Första världskrigets utgång stuvade grundligt om Europas karta. Polska korridoren med den nybyggda storhamnen Gdynia skar plötsligt av Wislas mynningshamn från Tyskland i väst. Danzig blev en fristat under det nybildade Nationernas Förbund. Polen ansvarade formellt för utrikespolitik och tullfrågor, men i övrigt rådde autonomi för områdets tysktalande majoritet. Det fanns en liten polsk garnison på mynningsudden Westerplatte, som ingick i fristaten.

Den 1 september 1939 inledde Nazi-Tyskland ett våldsamt angrepp mot Westerplatte. Det var samtidigt startskottet för andra världskriget. Garnisonens knappt 200 polacker gjorde heroiskt motstånd. Men efter en vecka tvingades de som då var kvar i livet att ge upp. Deras ammunition var slut, men deras okuvliga hjältemod står för evigt inskrivet i historieböckerna.

Det berättas att när den gamla huvudstaden Krakows mytiske grundare Krakus dog, inledde den germanske prinsen Rytogar en intensiv uppvaktning av hans vackra dotter Wanda. Prinsen hotade med invasion om hon inte gifte sig med honom. Hon avvisade honom men var samtidigt orolig för sitt land. Lösningen blev att hoppa i Wisla, den främsta av Polens pulsådror. En gravkulle vid flodstranden sägs vittna om Wandas hjälteoffer.

Drottning Wisla är segelbar uppströms ända till Krakow djupt nere i syd. Hon självskriven på tio-i-topplistan över Europas vattendrag men inleder sin bana på floders vis; en oansenlig bäck från en källa i Tatrabergen, de nordvästligaste Karpaterna. Innan hon når Danzigbukten hundra landmil medströms har hon undan för undan vuxit till en mäktig flod. Emellanåt löper drottningen amok, eftersom kortsynta människor har byggt bort naturens egen uppsugningsförmåga. 1997 inträffade det förra seklets värsta syndaflod. Repris på översvämningarna kom sommaren 2001, med många dödsoffer och myriader förstörda bostäder. Ytterligare en i den långa raden av polska katastrofer.

Vårt land förorsakade flera av dem, genom 1600-talets angreppskrig och storskaliga hemfridsbrott. Polackerna talade om Szwedzki potop, ”den svenska syndafloden”. Sverige nämns ironiskt nog inte vid namn i vår egen nationalsång men väl i den polska, som trotsigt kallas Än är Polen ej förlorat.

Polackerna har alltid haft en utsatt ställning, där strategiska vägar korsas. Men de var inte alltid offer. 1610 lyckades de under Sigismunds ledning med något som Karl XII:s svenskar skulle gå bet på knappt 100 år senare. De intog och ockuperade Moskva!

Napoleon gjorde likaledes 1812, men det var en folktom ruinstad hans soldater tågade in i innan de krossades av den annalkande vargavintern. Hitlers mannar nådde nästan ända fram till Moskva men drevs tillbaka under stora förluster vintern 1941-42.

Katoliken Sigismund var son till gamle svenske kungen Johan III – han som bjöd storebror Erik XIV på en väl kryddad ärtsoppa – och drottning Katarina, som var polsk prinsessa. Därför ärvde han både den polska tronen (1587-1632) och den svenska (1592-98). Det var också en riktig soppa!

Sigismunds protestantiska syster Anna Vasa följde lojalt sin bror till Polen. Hon talade ett halvdussin språk och är bland polacker känd som en medicinalörternas Linné, flera mansåldrar före denne. Anna övergav aldrig protestantismen men förblev ändå det katolska Polen trogen.

Genom århundraderna hade Polen varit ett etniskt och religiöst tolerant land, som många utlänningar sökte sig till. Däribland en liten flamländsk folkspillra i den gudsförgätna byn Wilamowice i syd – på gränsen till det historiskt omstridda landskapet Schlesien.

Ett helt annat namn om sig – och evigt vanrykte – har grannbyn Óswieçim två mil bort. Det vill säga järnvägsstationen och det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz, dit miljoner judar, romer och andra misshagliga fördes för att avrättas i industriell skala, välkomnade av de cyniska orden över porten: Arbeit Macht Frei, ”arbete befriar”.

Judiska handelsmän och hantverkare och deras familjer började redan på medeltiden ta sig till Polen, som var välkänt för sin tolerans. Där fanns ingen utbredd antisemitism, och alltfler förföljda judar från andra delar av Europa sökte skydd där. I polskockuperade delar av Ukraina anställde upproriska kosackhorder massmord på judar. Ryska po grom – ”åskan går” – blev termen för sådana blodiga judeförföljelser, som ytterligare påskyndade flykten till Polen.

Där kom judarna att utgöra en distinkt grupp, sida vid sida med men ändå avskild från det polska majoritetssamhället. De hade sina egna samhällsfunktioner samt blandspråket jiddisch som modersmål, skrivet med hebreiska bokstäver. Denna avskildhet i enklaver, omgivna av majoritetssamhället, gjorde dem sårbara när antisemitismen blossade upp även i Polen. I de nordostpolska byarna Radzilow och Jedwabne mördades sommaren 1941 tusentals judar av sina polska grannar, som därmed gjorde grovjobbet åt de nazityska trupperna.

Ändå vore det djupt orättvist om Polen och den polska byn Óswieçims invånare får dras med den vanära, som rätteligen borde tillfalla den nazityska ockupationsmakten och ingen annan.

När förintelsen av Europas judar förs på tal kan det förekomma att polacker reagerar på ett sätt som låter sig uppfattas som antijudiskt. Kanske handlar det i stället om en vanmakt över omvärldens oförmåga att se även det polska folkets lidande.

Bland polackerna organiserades inga quislingar, de var det mest motståndsbenägna av alla ockuperade folk. De etniska polackernas offer i människoliv var lika talrika som de polska judarnas.

Ändå måste även de inse att förintelsen – holocaust, shoah – var den oöverträffade ondskan. Att jämställa den med andra massmord vore att förringa själva uppsåtet: Fysisk likvidering av ett helt folk med dess språk, kultur och skatt av traditioner, sagor, myter – allt!

Den 1 oktober 1939 var nederlaget mot övermakten ett faktum. Nu gällde det att rädda vad som räddas kunde för framtida behov. Patrullbåten Batory var först att lämna Gdynia och slinka ut ur Danzigbukten utan att bli upptäckt. Hon och hennes 16 man starka besättning jagades av en nazitysk kanonbåt men lyckades nå svenskt vatten vid Hoburgen.

Batory följdes av ubåtarna Sep, Rys och Zbik (Gamen, Lodjuret och Vildkatten), som trotsade nazisternas sjunkbomber och lyckades ta sig till Stockholms södra skärgård. Där fanns även den seglande skönheten Dar Pomorza, som i dag njuter sitt otium vid flanörernas pir i Gdynia.

Men återstoden av kriget fick hon och de övriga samt deras besättningar på 169 man tillbringa i svensk exil. Polackerna höll till på Kråkholmen vid mälaridyllen Mariefred. En del av dem fastnade för unga svenska damer och lär ha blivit kvar i trakten, där det även finns ett minnesmärke över denna polsk-svenska krigsbegivenhet.

Historien vimlar av polska äventyr utomlands. Det var kung Johan Sobieskis polacker som 1683 drev bort turkarna från Wiens portar, och turkarnas kvarlämnade säckar med kaffebönor anses ha lett till att polackerna skapade den europeiska kafékulturen. Drygt hundra år senare stred den polska Vistulalegionen för Napoleon, vars polska älskarinna Maria Walewska gav oss maträtten sjötunga Walewska.

Polen hade då upphört att existera på kartan, sedan de hungriga vargarna Preussen, Österrike och Ryssland kastat sig över landet och i tre omgångar slitit sönder det för att dela upp bytet mellan sig. 1795 var processen fullbordad, och miljoner polacker fick sin babyloniska fångenskap i Ryssland. En av dem var adelsmannen Józef Konrad Korzeniowski, som tog sig till Frankrike, gick till sjöss och under namnet Joseph Conrad blev världens främste sjömansförfattare – på engelska!

Polackerna fann sin diaspora – förskingring – i hela världen, inte minst i Frankrike, Storbritannien, USA och Sydamerika. Efter ett misslyckat antiryskt uppror i Warszawa 1830-31 tog revoltledaren Adam Czartoryski initiativ till kolonin Adampol på turkisk mark, uppkallad efter honom själv och Polen. Den ligger på den asiatiska sidan där Bosporen och Svarta havet möts. Tanken var att det fria Polen skulle upprätthållas till varje pris, om det så vore i Mindre Asien. Byn kallas numera Polonezköy, och de polskättade invånarna lär än i dag vårda sina traditioner och bjuda besökare på polska specialiteter.

I andra världskrigets inledande skede delade Hitler och Stalin upp Polen mellan sig. Stalin lät mörda 4.300 polska officerare i Katynskogen utanför Smolensk (och försökte senare skylla illdådet på nazisterna). Hundratusentals andra polacker blev slavarbetare i de ökända sibiriska fånglägren.

Men efter Nazi-Tysklands invasion av Sovjetunionen 1941 släpptes de och fick ta sig med ranka, knappt sjövärdiga skutor över Kaspiska havet till Iran, som då stod under brittiskt inflytande. Märkta av hunger, sjukdomar och umbäranden och med klädtrasorna fulla av löss skulle de ansluta sig till en allierad polsk armé under general Wladyslaw Anders. Tusentals dog och vilar nu på en katolsk kyrkogård i Teherans utkanter. Andra blev kvar och rotade sig i Iran.

Men de flesta hamnade på de allierade fronterna, där kring 100.000 polacker gjorde betydande krigsinsatser. Det var dödsföraktande polacker som bröt igenom de nazityska linjerna vid Monte Cassino i maj 1944. Efter kriget väntade en ny exil. Flyktinglägret Ilford Park alias ”Little Poland” uppfördes i sydvästra England för de polacker som hade kämpat i kriget under brittiskt befäl; sedermera naturligen omvandlat till polskt ålderdomshem.

På hemmaplan har det förekommit fler avsteg från den traditionella polska toleransen. 1946 bröt en pogrom ut i den sydpolska staden Kielce. Ett sextiotal judar som överlevt förintelsen mördades. Den sovjetstödda efterkrigsregimen uppmuntrade periodvis till antijudiska stämningar. Signaltermen var ”kosmopoliter”.

Även efter regimens fall sägs grova antijudiska tirader ha förekommit, nu från delar av det katolska prästerskapet. Men det gäller enstaka företrädare för Redemptorist-Orden och en dem närstående radiostation, Radio Maryja.

Också andra världskriget stuvade om Polens karta. Hela landet flyttades västerut, med floderna Oder och Neiße som ny västgräns. Den 90 landmil långa Oder (av slaviska voda, ”vatten”) rinner upp i de tjeckiska Sudeterna, vidgar sig efter Szczecin till lagunsjön Kleines Haff eller Zalew Szczecinski och når därefter Östersjön via tre korta mynningsarmar. Av dessa tilldelades Polen mellanarmen Świna vid Świnoujście (Swinemünde) – det vill säga dagens huvudfarled in till Szczecin – samt den östra armen Dziwna med vikingametropolen Wolin (Jomsborg).

Det var där i trakten den med vikingarna samtida Mieszko I gav upphov till den polska nationen, och möjligen var hans dotter Swietoslawa identisk med vår legendomsusade Sigrid Storråda. Det historiska landskapet Pommern – som sträcker sig österut till Wisla – har fått sitt namn av slaviska Po morze, ”vid havet”.

4,4 miljoner tyskar blev kvar på den polska sidan gränsen. De utsattes för oerhörda övergrepp och drevs som boskap från hus och hem över till det som återstod av Tyskland. Det var en oförsonlig hämndåtgärd mot civila åldringar, kvinnor och barn, en etnisk rensning långt innan begreppet hade myntats. Även den lilla flamländska folkspillran i Wilamowice drabbades. Dessa wymysojer betraktades som något slags tyskar och förbjöds vid vite att ens inom hemmets väggar tala sin urflamska dialekt, wymysöriska.

Vid samma tid, 1946, begravdes C.G. Andersson i den svenska sjömansgraven på kyrkogården i Orłowo i södra Gdynia. Vem han var är obekant. Den ett par meter höga stenen av bohusgranit bär ett dussin namninskriptioner, flertalet från 1930-talets förra hälft. Sjömansgraven invigdes 1933, på det som då var den tyska församlingen Klein Katz’ protestantiska kyrkogård. Det sista namnet fyller mig med vemod: ”A. Patros † 1995”. Det har nämligen sagts mig att han avled på ett anlöpande svenskt fartyg utan att ha någon känd anhörig i vare sig Grekland eller Sverige att bli hemsänd till. Fram till 2006, då en svensk sjömanskyrka fanns kvar i Gdynia, såg man till graven och höll en andakt där varje Allhelgonahelg. Det fanns även en svensk sjömansgravplats i Gdańsk Nowy Port, men den har skattat åt förgängelsen och återerövrats av naturen.

Den 16 juni 1945 kunde Gdynia återinvigas som polsk hamn, genom att finska s/s Suomen Neito (”Finska Jungfrun”) tuffade in till kaj. Numera är Gdynia stort som Malmö. Grannhamnen Gdańsk är stor som Göteborg. Tillsammans med idyllen Sopot i mitten har de växt ihop till Trójmiasto (Trestaden), som är av Stockholms storlek. Gdynia är en mycket trevlig hamnstad som jag gärna återvänder till.

Men det var i Świnoujście jag klev i land på min senaste polska resa. Det dåvarande Swinemünde och grannhamnen Stettin (dagens Szczecin) var svenskockuperade 1630-1720. (Västligare delar av Vorpommern med Rügen, Stralsund, Greifswald och Wolgast hölls av Sverige ända till 1814.) Från den tiden berättas om ett svenskt skepp som förliste ute i Pommerska bukten. Besättningen räddades iland, och ett votivskepp i någon av Świnoujścies kyrkor sägs än i dag vittna om deras tacksamhet.

Det tänker jag lokalisera nästa gång sjövägarna bär dit.

Kommentarer

  • Nathan Shachar

    Mycket spännande och lärorikt. Tack
    Nathan Shachar

  • tore.ericsson@tores.se

    Vilken intro till Polen för den okunnigt! Tack för det!

Artikeln är stängd för fler kommentarer

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.