Spottande fripassagerare i hamn

Några stuveriarbetare i den sydspanska storhamnen Algeciras hade nyligen en obehaglig upplevelse. I APM Terminals containergytter påträffades en ringlande, uppemot två meter lång varelse.

Varelsen visade sig vara en svart spottkobra, som normalt hör hemma i Afrika söder om Sahara. Uppenbarligen hade den råkat hamna ombord på ett fartyg i någon västafrikansk hamn och senare tagit sig iland i Algeciras.

Utmärkande för arten är dess förmåga att med stor träffsäkerhet spotta sitt oerhört potenta gift mot fiendens ögon, med blindhet som följd. Lyckligtvis hann varken det eller bett med gifttanden drabba någon av stuveriarbetarna. Ormen togs om hand av det spanska naturvårdsverket Seprona och förpassades till ett lokalt zoo.

Vårt förhållande till ormar är av gammaltestamentlig ålder:

Efter syndafallet blev Guds dom hård mot ormen, som av avund hade villat bort Adam och Eva från det sorglösa paradiset:

Eftersom du har gjort detta, vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina livsdagar (1 Mos. 3:14).

Ändå fick ormen följa med på Noaks namnlösa ark. Därmed räddades den undan syndafloden, tillsammans med övriga arter i vår Herres hage. Även ormen har sin plats och roll i skapelsen, naturen. Trots det hotas art efter art av naturskövlaren Homo sapiens.

Egentligen är det med kluven tunga vi talar om ormens ondska och gör liknelser om att någon slingrar sig eller är falsk som en orm. Ormen är rättfram och följer sina naturliga instinkter, som kretsar kring föda, släktets fortbestånd och försvar mot fiender eller inkräktare.

Lite till mans vill vi nog döda en orm vid blotta anblicken. Senast gjorde jag det i Yokohama. Det var den bakgifttandade ormen yamakagashi, som med sin kobra-mimik hade skrämt upp min svägerska i hennes lilla trädgård. Tiger keelback som den kallas på engelska anses inte tillhöra de allra farligaste giftormarna. Helst hade jag låtit den löpa. Det som avgjorde saken var att den ringlade mot grannen småbarnfamiljens trädgård.

Kineserna dödar ormar främst av kulinariska skäl. På en kinarestaurang i Kuala Lumpur åt jag vad som i efterhand angavs vara orm. Det smakade inte alls pyton, men om jag känt till vad det var hade det nog blivit en annan rätt.

Ormen är ett mycket uppskattat inslag i kinesisk matlagning, i synnerhet för att den upplevs som stärkande på alla möjliga vis. Genom sin form är den en fallossymbol. Om en orm får ligga i en flaska vin eller sprit anses drycken vara ett beprövat afrodisiakum eller "kättjemedel".

Vinterns ormsoppa med köttet skuret i strimlor tillsammans med ingefära, dadlar och andra ingredienser anses värma blodet på ett fördelaktigt sätt. Mest eftertraktade är utrotningshotade kobraarter; i synnerhet den gråbeige kungskobran, som med sina upp till sex meter är störst av alla giftormar.

Kobrorna är fruktbarhetssymboler och sändebud för olika gudar. Kobran är inte buskablyg av sig utan dras till Syd- och Sydostasiens slumkvarter och annan mänsklig bebyggelse, lockad av avfall och råttor. Glasögonormens "brillor" tros för övrigt vara Buddhas fingeravtryck. Han välsignade ormen för att den skyddat honom med sin sköld då han sov i öknen.

Även i Sydostasien finns några arter av spottande kobra, likt den afrikanska frände som tog sig till Algeciras.

Japans enda inhemska kobra är en havsorm runt de sydligaste öarna; radbandsormen erabu umihebi. Den är, liksom andra havsormar, dödligt giftig. Men de färggranna havsormarna sägs vara fridfulla till kynnet. Det lär krävas ordentliga provokationer för att få en havsorm att bita en människa, men det vore oklokt att utmana ödet.

Kineserna tycks ha ett kluvet förhållande till ormar. Ormen är en farlig och listig varelse som kan skifta gestalt och vålla olycka, sjukdom och ond bråd död. Ändå har ormar fått tempel tillägnade åt sig, kanske för att blidkas. Det gäller emellertid inte det berömda ormtemplet på den kinesdominerade malaysiska ön Penang. Det är i stället tillägnat den buddhistiske munken och helbrägdagöraren Chor Soo Kong. Myriader ormar har sökt sig dit på eget bevåg.

Även i Indien finns tempel med fritt slingrande ormar, inte minst i delstaten Kerala. Ormar ses som nyttiga väktare över jordens skatter. De symboliserar lycka och fruktbarhet; är rentav ett underjordiskt folk med makt att göra kvinnor fruktbara. Varje sommar hålls ormfestivalen Naag Panchmi, då kobror infångas och släpps lösa bland troende hinduer i templen – utan att någon brukar komma till skada.

Tempelormarna på Penang tillhör arten Wagler's pit viper. Det är en art näsgropsormar inom huggormssläktet. Den kallas även den asiatiska lansormen.  Flera nära släktingar finns runtom i det tropiska och subtropiska Asien. Giftet är dödligt, även om tempelormarna på Penang sägs vara så dåsiga av all rökelse att det är relativt riskfritt att vistas bland dem.

Den största av de asiatiska näsgropsormarna är södra Japans fruktade, upp till två meter långa habu. Den är aggressiv och dödligt giftig och håller till på ängar och skogsnära fält, samt på klippiga bergssidor. Habu gömmer sig i lavahåligheter och stengärdsgårdar och går ibland in i hus på landet på jakt efter gnagare.

Till ön Amami Oshima införde man det indiska sibet- eller skunkdjuret mungo för att hålla habu i schack. Det mårdliknande rovdjuret, som Rudyard Kipling kallar Rikki-tikki-tavi i Djungelboken, har utvecklat immunitet mot ormgift. Men i stället för att hålla efter habu gav sig mungon på öns unika art av harar, som därför hotas av utrotning.

Japans andra näsgrops-ormart är halysormen mamushi. Det är den enda näsgropsorm som förekommer i både gamla och nya världen; "syskon" till den betydligt kraftigare mexikanska mockasinormen och nära släkt med skallerormarna. Till färgen är den ljusgrå till röd- eller gulbrun, med mörkare huvud. Mamushi finns ända bort till utkanten av det europeiska Ryssland. I Japan kan den påträffas vid risfält och i andra fuktiga områden.

Många mamushi går åt vid buteljeringen av påstått sexuellt uppiggande "ormbrännvin", med en orm liggande i flaskan. Bland bönder tros ormens kokta kött vara ett verksamt botemedel mot de flesta sjukdomar, och i grannländerna anses den vara en läckerhet. Det är i samband med sådana förberedelser ormbett brukar förekomma. Mamushi har nattliga vanor och långsamma rörelser. Ute i det fria skadar den sällan människor eller husdjur.

Ormgift väcker ökat intresse inom läkarvetenskapen. Giftet från den malajiska näsgropsormen har visat sig kunna lösa upp blodproppar. Och giftet hos den runt Indien vanliga Russels huggorm har en motsatt men lika värdefull effekt. Vid rätt dosering kan giftet stoppa blödningen hos blödarsjuka.

Till skillnad från näsgropsormarna tillhör Russels huggorm de egentliga huggormarna. Arten blir bara 1,2 meter lång men anses stå för en betydande del av alla ormbett med dödlig utgång. Russels huggorm väljer oftast att försvara sig i stället för att fly undan.

Av jordens uppemot 3.000 ormarter består endast ca 200 av farliga giftormar. Ett fåtal av dem står bakom merparten av de mänskliga dödsoffren; barbenta människor som arbetar i det syd- och sydostasiatiska jordbruket.

Är Russels huggorm världens farligaste? Kanske, om olika aspekter vägs samman. Kungskobran är måhända ännu farligare att konfronteras med, men risken för det har minskat till följd av kraftig decimering. Detsamma kan nog sägas om dess nära släkting, den egyptiska kobran; faraonernas heliga aspisorm och israeliternas peten. Australiens taipan och tigerorm kan båda göra anspråk på titeln, men de lever huvudsakligen i glest befolkade områden. Havsormarna är ännu giftigare men håller till i tropiska hav och angriper sällan människor.

Om det är antalet offer som räknas har Russels huggorm möjligen en jämlike i en släkting; den lilla sandrasselormen eller saw-scaled viper, som finns från Nordafrika över Mellanöstern till Sydasien. Jag har själv hållit spänd utkik omkring mig efter efeh, som den kallas på hebreiska, under ett års arbete i regionen. Den är liten på jorden och har kommit fram till att anfall är bästa försvar. Efeh kan avge ett olycksbådande ljud genom att gnida sina fjäll mot varandra.

Desto vanligare är den palestinska huggormen tzefah, som inte anses vara lika farlig. Ändå höll den på att döda min arbetskamrat Ernst. Det hade varit ett snöpligt slut för en kämpe som hade lyckats överleva nazismens koncentrationsläger. Ormen satt på en trädgren och högg när Ernst plockade äpplen. Han fick serum och hämtade sig till sist, men det tog någon månad innan han var fit for fight igen.

Vår vanliga huggorm finns tvärs över det väldiga Ryssland ända bort till ön Sachalin. När arten ändå tagit sig ända dit är det märkligt att den inte fortsatt över La Perousesundet till Japan, där den kallas Karafuto-kusarihebi ("Sachalinhuggorm"). Huggormen är annars en utmärkt simmare och bra på att orientera sig.

I det gamla Japan vördades ormen. Liksom på många andra håll sågs ormens förmåga att ömsa skinn som död och uppståndelse, en sinnebild för evigt liv. Ormen var dessutom gud över risfälten, där den uppenbarade sig på våren, och över bergen, dit den återvände på hösten, inför sin vintervila. Den ansågs också vara husets skyddsande, kanske för att den utrotar skadedjur. Långt in i modern tid var det vanligt att bonden på landet lät råttsnoken aodaisho, "den blå amiralen", bo i sitt hus för att hålla efter råttor och möss. Men så småningom fick ormen en negativ nimbus även där; kanske till följd av fantasifulla berättelser om att ormar kunde våldföra sig på kvinnor.

Den japanska råttsnoken har ingen giftkörtel och är ofarlig för människan. Aodaisho trivs på risfält, gräsbevuxna ängar och i skogsområden. Som albino anses den vara en uppenbarelse av kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Benten.

Saliv från vissa snokarter har visat sig kunna påskynda sårläkning. Det gäller eskulapsnoken, som slingrar sig runt läkekonstens eskulapstav (ett arv från den antike läkeguden Asklepios). Vidare gäller det fyrlinjesnoken, och därmed kanske även den japanska fyrlinjesnoken shima-hebi.

Motviljan mot ormar är av gammalt datum. Den antike hjälten Perseus högg av Medusas ormbeklädda huvud, och hans kollega Herakles kämpade mot den niohövdade hydran. Dessutom gömmer sig ormar gärna i hålor – symboler för underjorden, dödsriket. Men ett effektivt vapen mot dem är en stav av askträ, eller att bara bära en askkvist i mössan. Ormen avskyr asken.

Ormar är rätt kallblodiga typer; ofta på hugget eller på bettet. I parningstider låtsas vissa hannar vara honor för att få de andra hannarna att bränna sitt krut – varpå de blir ensamma om de verkliga honornas gunst. Överhuvud taget har ormar ett trassligt sexliv, med drag av ormgrop. Det är med andra ord lätt att bli biten av ämnet.

Till sist ett par bosättningstips till dig som läst detta med stegrad vämjelse. I de ensliga ö-nationerna Seychellerna, Maldiverna och Mauritius samt på den franska EU-utposten Réunion i Indiska Oceanen finns inga giftormar. På Nya Zeeland, Irland och Island finns inga ormar överhuvud taget.

Och det lär nog dröja innan stuveriarbetarna i Algeciras containerhamn härnäst möter en svart spottkobra.

Fotnot: Det världsomspännande APM Terminals ägs av danska A.P. Møller-Mærsk A/S. APM Terminals driver exempelvis även Skandiahamnen i Göteborg.

  • Jan Odengård Svara

    Tusen tack för en uttömmande redogörelse i ämnet ormar. Vem behöver Wikipedia!
    N-E Baerendtz blickar säkert ned från sin himmel!

  • Anders G Svara

    Intressant läsning för en med ormfobi, du är makalös på att samla fakta, en svensk huggorm känns rätt ”blek” i sammanhanget. Stort tack för intressant läsning!

  • Torkel Bodin Svara

    Torbjörn! Mycket bra intressant slingrande sammanställning. Tack!

Filippinerna blir Mahárlika?

Formellt frigjorda kolonier har gärna skaffat sig nya nationsnamn. Det har med berättigad nationell identitet och stolthet att göra. Guldkusten blev Ghana, Övre Volta blev Burkina Faso och Nyasaland blev Malawi, för att nämna tre afrikanska exempel.

Men landet långt borta i Sydostasien med världens största sjömanskår har i närmare fyra sekler varit uppkallat efter Spaniens dåvarande kronprins Felipe, som 1556 blev kung Felipe II. Nu har en namnändring aktualiserats, dock inte för första gången.

Felipes påstått oövervinneliga armada fick 1588 storstryk i ett försök att invadera England. Därigenom försvagades Spaniens ställning som sjömakt. Men landets nyvunna kolonialvälde skulle ändå bestå i ytterligare tre sekler. Så även det på ögruppen Filippinerna.

Helt nyligen tog landets lynnige och frispråkige president Rodrigo Duterte upp namnfrågan. Han hänvisade till Ferdinand Magellans "upptäckt" av ögruppen... "...med ekonomisk uppbackning av kung Felipe. När idioterna ankom gav de vårt land namnet Filippinerna. En dag kommer vi att ändra namnet."

Här räcker det inte att påtala ett dubbelfel. Snarare rör det sig om ett trippelfel.

När Magellan, som egentligen var en portugis i spansk tjänst och hette Fernão de Magalhães, anlände till ön Homonhon med karacken Trinidad 1521 gav han arkipelagen namnet Las Islas de San Lázaro (efter Bibelns Lasaros från Betania). Då var Carlos I kung av Spanien. Strax därefter råkade Magellan och hans sjömän komma i vägen för ett lokalt stamkrig. Han stupade och lyckades därmed aldrig själv fullborda sin världsomsegling.

Ögruppen kallades även Islas de Poniente, "De västliga öarna", eftersom Magellans spanska skepp hade siktat dem efter överfarten på Stilla havet. Hans portugisiska landsmän talade däremot om Ilhas do Oriente, "De ostliga öarna", eftersom de hade gjort sina landkänningar via Indiska oceanen.

Först under den spanske sjöfararen Ruy López de Villalobos expedition 1543 myntades namnet Las Islas Filipinas. Det skedde då hans fartyg anlöpte öarna Samar och Leyte i ögruppens mellersta del. Upphovsman var antingen han själv eller hans kollega Bernardo de la Torre. Än i dag lever hyllningen till kung Carlos son, kronprinsen och den då blivande kungen Felipe, kvar. Men kanske inte så länge till...

Öarnas malajiska befolkning hade inget eget namn på hela arkipelagen, eftersom den aldrig hade haft något enhetligt styre. Men ett gammalt sanskritnamn på ögruppen lär ha varit Panyapayana. Handel hade bedrivits mellan Indien och öarna sedan urminnes tid.

Ett mera poetiskt spanskt namn är Perla del Mar de Oriente, "Det ostliga havets pärla". I sin filipino-form Perlas ng Silanganan lever det kvar i landets nationalsång. Det – vid sidan av engelska – officiella språket filipino är en version av tagalog, som talas i vidsträckta områden runt huvudstaden Manila. Runtom i Filippinerna talas bokstavligen hundratals olika språk, flertalet hörande till den malajo-polynesiska språkgruppen.

Ögruppen har också förknippats med Bibelns hägrande hamn Ofir. Men ingen vet med bestämdhet var Ofir låg. De sparsamma bibliska texterna handlar mest om guldet därifrån.

Och så har vi namnet Mahárlika. I sitt uttalande hävdar president Duterte att det är "ett malajiskt begrepp som ger uttryck för stillhet och frid". Termen har sitt ursprung i det fornindiska språket sanskrit och betyder "fria män". De som förr om åren kallades mahárlika hade troligen en status i samhället som liknade de japanska samurajernas.

Duterte har satt en boll i rullning. Nu talas om lagändring och folkomröstning om att skifta landets namn till Mahárlika. Redan 1978 förordade landets dåvarande diktator Ferdinand Marcos just detta, men den gången rann det ut i sanden.

Gissningsvis stödjer många, kanske rentav de flesta, av landets invånare ambitionen att kasta det koloniala namnet Filippinerna på historiens sophög.

Och vi andra får i så fall vänja oss vid att kalla dem "mahárlikier" eller något ditåt i stället för det invanda filippinare och det mer kamratliga pinoy.

Men kommer vi att kunna uttala mahárlikiska sjömän utan att vricka tungan?

Stora sjöormen ― en harmlös fisk?

En extremt sällsynt havsvarelse har på sistone dykt upp vid Japanska sjöns kuster. I dussintal!

Uttrycket "dyka upp" är lite knepigt, eftersom verbet dyka vanligen syftar på att förflytta sig nedåt i vattnet. Här är det tvärtom. Normalt håller varelsen till på uppemot en kilometes djup i öppet vatten. Men nu har flera exemplar tagit sig upp till ytan.

In i Japanska sjön – som koreanerna trotsigt kallar Östra havet – kommer den med hjälp av Tsushimaströmmen. Denna är en gren av Svarta strömmen Kurushio, som är nordvästra Stilla havets varma motsvarighet till Golfströmmen i Atlanten.

Fenomenet har väckt medial uppmärksamhet i Japan, eftersom det enligt traditionen anses förebåda jordskalv när varelsen visar sig.

Annars brukar skalven snarare tillskrivas mytens gigantiska malfisk, som sägs skjuta rygg i ilska över människornas dårskap – med jordbävningar och ibland även vulkanutbrott som följd. Det seismiskt oroliga Japan vilar på några av jordskorpans plattor, som ständigt skaver mot varandra. Vilket då och då, sedan urminnes tid, orsakar katastrofer i landet.

Men att förebåda jordskalv i Japan är inte svårt. Sådana lär förekomma i stort sett varje dygn året om, även om de flesta är knappt märkbara.

Den nu aktuella varelsens uppdykande i ytvattnet tros snarare bero på att den är sjuk eller döende. Normalt håller den diskret till i havets djup, där den associerar till drakkungen Ryūjin och hans submarina slott. Därför bär varelsen det japanska namnet Ryūgū no tsukai, "havskungaslottets budbärare".

På engelska kallas den vanligen oarfish. Men den kallas även king of herrings och på svenska sillkung. Skälet är att den, enligt folktron, simmar i spetsen för sillstim. Dessutom har den en ryggfena, vars förlängda strålar över huvudet har liknats vid en kungakrona.

Dess storlek och vana att "stå" upprätt när den tar sig till ytan och röra sig upp och ned har lett till att den betraktats som den fruktade sjöormen. Sillkungen kan nå en ansenlig längd, kanske 15 meter eller rentav ännu mer. Men den är helt harmlös för oss människor. Dess föda består av skaldjur, bläckfiskar och småfisk.

Stora sjöormen har väckt skräckblandad nyfikenhet i sekler. I boken Berättelser om det okända, kapitlet "Havets märkliga monster", redogör Clas Svahn för en lång rad påstådda observationer av havsormar. Flertalet avfärdas. Men ännu återstår mycket att utforska i havets djup, så ämnet är knappast uttömt.

Apropå Venezuela: Piratdåd i krisens kölvatten

Filmserien Pirates of the Caribbean har fått en bister uppföljare i dagens karibiska verklighet.

Ett färskt exempel inträffade i slutet av januari i år. Venezolanska pirater kidnappade fem fiskare och en 17-årig pojke från den närbelägna ön Trinidad och krävde lösensumman USD 200.000 för att frige dem. Om så inte sker hotas offren av bokstavlig lemlästning.

När ett samhälle rasar samman uppstår en jordmån för sjöröveri och annan laglöshet. Det uppenbarades för ett fåtal år sedan utanför Somalias långa kust. Där har läget dock förbättrats under de senaste åren, till följd av en omfattande örlogsmarin patrullering och en spirande återuppbyggnad av samhällets funktioner. Vi känner mycket väl till den somaliska piratsituationen, eftersom den berörde en av världshandelsflottans mest frekventerade farleder och drabbade många internationella fartygsbesättningar.

Fenomenet finns således även utanför den sydamerikanska nordkusten, till följd av Venezuelas ekonomiska och sociala sönderfall. Det väcker däremot inget stort eko i omvärlden, eftersom offren oftast är yachtseglare eller enkla fiskare som hör hemma i närområdet.

När yachtseglare angrips är piraterna ute efter kontanter, pass, mobiltelefoner, dyrbara klockor, datorer och andra värdesaker. Om offren har tur kommer de undan med livet i behåll. Den turen hade inte en tysk seglare, som härom året mördades utanför St. Vincent lite längre nordvart. Yachtens kapten skadades svårt.

I likhet med deras somaliska kollegor anses de venezolanska piraterna själva ha en yrkesbakgrund som fiskare. Men 2010 lät Venezuelas dåvarande president Hugo Chávez nationalisera den dittills blomstrande fiskeindustrin i den nordostliga delstaten Sucre, som ligger närmast Trinidad. Branschen slogs snabbt ut och fiskarkåren fick söka sig nya vägar till försörjning. För många av dem föll valet på sjöröveri i förening med smuggling av vapen, droger och offer för trafficking. På hemvägen har de ofta sina piroger ‒ enkla båtar med kraftiga utombordsmotorer ‒ fullastade med en lång rad förbrukningsvaror som det råder kronisk brist på i dagens Venezuela.

Många attacker sker i Pariagolfen, som ingår i Orinocos delta. Den ligger mellan Venezuela och Trinidad, som är huvudön i republiken Trinidad och Tobago. Till öns närmaste punkt är det endast 15 kilometer från den venezolanska kusten. Golfen breder ut sig mellan sundet Drakkäftarna mot Karibiska havet i nord och sundet Ormkäften mot Atlanten i sydost. Den venezolanska kustbevakningen, som ingår i landets örlogsflotta, lär inte vara särskilt benägen att patrullera farvattnen. Pariagolfen har fått den olycksbådande beteckningen the Gulf of No Return.

Utanför Surinams kust lite längre ostsydostvart inträffade en massaker i slutet av april 2018. Fyra lokala fiskebåtar med sammanlagt 20 man ombord angreps av pirater. Förövarna, som i det fallet kan ha varit av annan nationalitet än den venezolanska, skållade sina offer med upphettad olja och angrep dem med machetes. De tvingades i havet med tyngder fastsurrade vid benen. Av 20 fredliga fiskare överlevde fem. Tre kroppar påträffades. Övriga tolv fiskare har noterats som saknade.

När fiskare från Trinidad är ute nattetid för att fiska havsgös och andra eftertraktade fångster går de numera med släckta lanternor för att inte dra till sig piraternas uppmärksamhet.

Fotnot: Se även mitt förra inlägg Orosmoln över ”Wilda Kusten af Södra America” (den 28 januari).

  • C.N. Andersson Svara

    Tack för alla intressanta artiklar under åren som gått, hoppas att få fortsätta läsa dina artiklar i många år till.

Orosmoln över ”Wilda Kusten af Södra America”

Den omstridde venezolanske ledaren Nicolás Maduro har ofta ett högt tonläge, understundom med macho-inslag. Härom året karaktäriserade han sig själv som ”en fartygskapten med en kvinna i varje hamn”, samtidigt som han antydde att den tidens ogifte oppositionsledare nog inte var "lagd åt det hållet". Det förhållningssättet fungerar inte mot den nye, karismatiske oppositionsledaren Juan Guaidó, som är gift och har en dotter.

När auktoritära ledare känner sig hotade på hemmaplan frammanar de gärna en yttre fiende. För Maduro passar Venezuelas västra grannland Colombia utmärkt i den rollen. På sistone har han även pekat finger åt det lilla, glest befolkade grannlandet i ost: Den före detta brittiska kolonin Guayana. En i hundratals år slumrande och emellanåt uppflammande gränskonflikt har åter aktiverats.

I juletid 2018 gensköt den venezolanska örlogsflottan det norskägda, Bahamasflaggade forskningsfartyget Ramform Tethys på det som i dag är Guayanas exklusiva ekonomiska havszon (EEZ). Fartygets uppdrag var oljeprospektering för US-ägda Exxon. Guayana anses ha stora oljefyndigheter utanför sin kust.

2013 kapade den venezolanska flottan ett annat prospekteringsfartyg inne i Guayanas EEZ. Fartyget frigavs efter en vecka.

Tvisten leder tillbaka till forna tiders dragkamp om det nordligaste Sydamerika mellan våldgästande spanjorer, holländare, fransmän och britter. För att göra en lång historia kort gör Venezuela anspråk på området Guayana Esequiba, som omfattar två tredjedelar av den sedan 1966 självständiga republiken Guayana.

Där i gränslandet mellan dagens Venezuela och Guyana, i den östra utkanten av Orinoco-deltat, löper floden Barima ut i Atlanten. Dit anlände i mars 1732 en svensk expedition med skeppet Fortuna, under amiralitetslöjtnant Laurens Branders befäl. Uppdragsgivare var det nybildade Västindiska Kompaniet hemma i Göteborg. Koloniprojektet, som även omfattade den före detta kurländska kolonin Tobago strax utanför deltat, rann emellertid ut i den karibiska sanden.

Möjligen fanns det ett samband mellan Fortuna-expeditionen och en legend, vars eventuella sanningshalt nog dessvärre har förtonat i tidens töcken. Mot slutet av 1600-talet påstås en svensk nybyggare ha ägt stora markområden kring Orinoco-deltat. Han antas ha testamenterat egendomen till Sveriges kung, vilket rimligen bör ha syftat på Karl XI. Enligt legenden skall detta ha respekterats av ”Wilda Kustens” holländare och britter, vilka såg området som okränkbar svensk mark. Historien går inte in på vad markens rättmätiga ägare, den inhemska lokalbefolkningen, kan ha haft för synpunkter.

Venezuela, Colombia och Ecuador har snarlika flaggor. Deras vågräta trikolorer har, uppifrån räknat, gula blåa och röda fält. Orsaken är en gemensam historia – och enligt legenden en vacker svenska.

Flaggan skapades av den Carácas-födde Francisco de Miranda, som var en frihetskämpe mot det spanska styret. Han reste flitigt i Europa och vistades bland annat i Göteborg 1787. Ryktet säger att han var en riktig Casanova och att damer föll som bowlingkäglor i hans väg. Men i Göteborg träffade han grosshandlarhustrun Christina Hall, som han faktiskt blev ordentligt kär i. När han senare tog sig över Karibiska sjön för att iscensätta revolutionen förde hans skepp Leander för allra första gången befrielserörelsens gul-blå-röda flagg. Det hävdas att det var hans hyllning till sin stora kärlek långt borta i Skandinavien: Gult som hennes hår, blått som hennes ögon och rött som hennes läppar.

Det finns andra förklaringar till flaggans färgkombination. Exempelvis landets överflöd, dess närhet till havet, samt det blod som spilldes i kampen för självständighet. Men varför nödvändigtvis göra våld på en god story?

Länge hade flaggan sju vita stjärnor i mitten, representerande de sju provinser som 1810 utropade landets självständighet. 2006 tillfogade landets förre president Hugo Chávez en åttonde stjärna. Den skall symbolisera Provincia de Guayana. Troligen är det just det omtvistade Guayana Esequiba som avses.

Dagens konkursbo Venezuela har en betydande tillgång ‒ i Sverige! Johnsonkoncernens anrika oljeraffinaderi Nynäs Petroleum, dagens pricklösa Nynas, har sedan 1986 landets statliga oljebolag Petróleos de Venezuela som hälftenägare. (Den andra hälften ägs sedan 1989 av finska Neste.) Raffinaderiet grundades i Nynäshamn 1928 av Axel Ax:son Johnson. Delvis för att tillgodose hans skötebarn Rederi AB Nordstjernans behov av dieselbunkers till fartygsflottan, som i åtskilliga decennier bedrev linjetrafik på en mängd sydamerikanska hamnar.

Nynäs Petroleums svenskflaggade trotjänare m/t Engelsberg och m/t Framnäs övergick 1984 till ett annat bolag inom Johnsonkoncernen och hann av allt att döma aldrig hamna under venezolanskt ägarinflytande. Fartygen var kvar i svensk drift till 2004 (och ljöt skrotdöden 2013).

Den populära uttydningen av namnet Venezuela leder tillbaka till året 1499, då ett skepp med den prominente italienske sjöfararen Amerigo Vespucci ombord seglade in i havsviken Maracaibosjön. Han observerade att lokalbefolkningen bodde i hus på pålar ute i vattnet. Därav hans namn på platsen: Veneziola, "Lilla Venedig". Sedermera förspanskades det till Venezuela, som namn på hela det omgivande landområdet.

Dessutom fick Amerigo äran att ge namn åt hela den av europeerna nyupptäckta dubbelkontinenten Amerika, vars lokalbefolkning emellertid hade varit på plats sedan tiotusentals år. Men det är en långt mer vidlyftig historia än den om Lilla Venedig, Venezuela.

USA:s dagsaktuella engagemang visavi kapten Maduros sjunkande skepp kan vara tveeggat, med tanke på landets bedrövliga track record i Latinamerika. Ett av alltför många exempel är det som utspelades i Guatemala 1954. Låt mig avslutningsvis få citera ett avsnitt i min bok Gränslös sjöfart, kapitlet "Kylfartygens värld":

Giganten United Fruit – som i Centralamerika kallades El Pulpo (”Bläckfisken”) – hade under 1900-talets första hälft tillvällt sig stora delar av områdets odlingsbara jord, med sikte på framtida bananplantager. Merparten låg för fäfot, samtidigt som befolkningen behövde mark för matproduktion. 1954 lät Guatemalas folkvalde liberale president Jacobo Arbenz expropriera en del av United Fruit’s outnyttjade markområden – finurligt nog mot en ersättning som exakt motsvarade det värde bolaget hade angivit i sin skattedeklaration. Det räckte för att han och hans demokratiska regering skulle störtas av utifrån dirigerade trupper och bombflygplan. Ett spirande välfärdsprogram för landets befolkning, inbegripet arbetarna på United Fruit’s bananplantager, kvävdes i sin linda. I stället fick Guatemala genomlida en flera decennier lång period av militärdiktatur.

Etiketten ”bananrepublik” satte sig i omvärldens medvetande.

  • Peter Burman Svara

    Alltid lika intressanta och välskrivna artiklar av Torbjörn Dalnäs. Tackar för det.

  • Thommy kembring Svara

    Har länge undrat över de tre ländernas snarlika flaggor.
    Tack för en mycket läsvärd text.

  • Svengöran Dahl Svara

    Ett stort tack till denna mycket klargörande text som dessutom är humoristisk. GrTtis också till en mycket fin svenska utan massa nyord ovh svengelska. Svengöran Dahl. [email protected]

Brexit: P&O Ferries flaggar ut till Cypern


Spirit of Britain. Arkivbild: STX Finland

Vid årsskiftet skiftade P&O:s Spirit of Britain från brittisk till Cyperns bekväma flagg. Detsamma är att vänta för Spirit of France, Pride of Canterbury, Pride of Kent, Pride of Burgundy och European Seaway. Övriga P&O-färjor bär redan andra flaggor än den brittiska red ensign.

Förkortningen P&O står för det traditionella namnet Peninsular & Oriental Steam Navigation Company.

Skälet är till utflaggningarna är det ödesmättade Brexit-datumet 29 mars. EU-landet Cypern finns på Paris memorandum of understanding’s vita lista vad gäller hamnstatskontroll. Det borgar för färre inspektioner och förseningar. Vidare lär rederiet räkna med förmånliga villkor under ett EU-lands flagg.

P&O:s anor leder tillbaka till 1822, då en föregångare startade trafik mellan England och Iberiska halvön. Därav rederinamnets Peninsular. 1835 utvidgades den till reguljär linjetrafik mellan London i ena ändan och Vigo, Oporto, Lissabon samt Cadiz i den andra. Alltsedan dess har bolaget sin karaktäristiska rederiflagg (fyra diagonalt skurna ”tårtbitar”, som på signalflaggen Z), med de spanska färgerna gult och rött samt Portugals dåvarande färger blått och vitt.

1837 fick Peninsular Steam Navigation Company i uppdrag av marindepartementet att förmedla post på linjen. Tre år senare utsträcktes uppdraget till att även omfatta Alexandria i Egypten, där britterna just visade sina muskler. Därav rederinamnets tillägg Oriental.

Under några år hade svenska Stena Line en fot inne i P&O, som är ett av världens mest ansedda rederier.

1987 tog P&O över European Ferries, som körde färjor över Kanalen. 1988 gick P&O European Ferries ihop med en pigg svensk uppstickare i dessa brittiska hemmavatten. P&O Stena Line föddes, med en kombination av detta namn och bådas rederiflaggor som logotyp. Äktenskapet varade till 2002, då P&O köpte tillbaka Stenas andel. Men logotypen levde kvar ytterligare flera år långt borta i Singapore, där P&O och Stena-bolaget Northern Marine Management hade joint venture-företaget Austen Maritime Services.

Gissningsvis kommer Brexit att få konsekvenser även för Stena Line. Rederiet har ett dussintal brittiskflaggade fartyg i trafik på brittiska hamnar.

Sedan 2006 ägs den brittiska kronjuvelen P&O av det emir-ägda Dubai World Ports.

Apropå Cypern väntas Brexit få konsekvenser även där. Det brittiska kolonialstyret på ön upphörde 1960. Men en kvardröjande rest är två så kallade suveräna basområden: Akrotiri nära öns huvudhamn Limassol längst i syd samt Dhekelia mellan Larnaca och Famagusta längre ostvart. Tillsammans motsvarar de ungefär Orust i storlek.

Enklaverna har status av British overseas territory. Där uppges bo cirka 16.000 personer, varav 11.000 cypriotiska medborgare och återstoden brittisk militär personal med familjer. Så länge som Storbritannien är EU-medlem råder fri rörlighet mellan enklaverna och republiken Cypern. Men efter Brexit riskerar de att förvandlas till ett legalt limbo, med komplikationer för både invånare och arbetskraft utifrån.

  • Mattias Svara

    När jag pratar med brittiskt folk inom shipping, säger de att detta varit planerat sedan länge, att byta till FOC, nu fick de så att säga ett frikort, de kunde använda Brexit som en ursäkt att skifta till FOC.

  • Henrik H Svara

    Kan ju tillägga att P&O Cruises ägs av Carnival Corporation och är trotts namnet helt fristående från övriga P&O.

Sjöbefarne Tintin 90 år!

Tänk er en fest, där någon av gästerna råkar finna tecknade seriealbum i värdfolkets bokhylla. Varpå han sätter sig i ett hörn och låter sig uppslukas av äventyren i något av de oemotståndligt lockande albumen.

Snacka om brist på social kompetens! Ändå har jag inte varit överdrivet begiven på tecknade serier. Men albumen i värdfolkets hylla rörde sig inte om vilka serier som helst. Här handlar det om en kollega, den flitigt sjöfarande reportern Tintin. Visserligen syns han aldrig skriva en rad, men så kan det vara ibland när annat kommer emellan. Däremot behärskar han många andra färdigheter, som exempelvis att hantera en morsenyckel. Han är påtagligt sjöbefaren, som naturligt var för resenärer under den tidsrymd som albumen speglar: 1920-talet till in på 1970-talet.

Allra först dök han upp i en franskspråkig belgisk tidnings ungdomsbilaga den 10 januari 1929. Således för 90 år sedan. Först ut var Tintin i Sovjet, som kom på svenska först 1975.

Vid 75-årsjubileet 2004 hade National Maritime Museum i Greenwich en jubileumsutställning grundad på Tintins sjöäventyr. Ett av dem är Koks i lasten (utgivet 1958, på svenska 1968). Albumet föregicks av research ombord i Bratt-Göthas svenskflaggade m/s Reine Astrid, vars befälhavare var göteborgaren Donald Addison. Fartyget var vid tillfället destinerat till Göteborg.

Tintin skapades av vallonen Georges Remi (1907–1983), vars omvända initialer uttalade på franska gav pseudonymen Hergé. Tintin lär betyda ”ingenting alls”, och kanske är det helt enkelt så att geniet Hergé gav Tintin helt utslätade drag för att alla skulle kunna identifiera sig med honom. Av DN:s Niklas Ekdal har Tintin kallats ”en scoutsjäl som flöt med tidens strömmar”. Det gäller även Hergé själv, som under en period flirtade med landsmannen Léon Degrelles fascistiska rörelse Rex.

Plumpar i protokollet saknas inte. Exempelvis en bankir i Den mystiska stjärnan (1942), visad i sådan tidstypisk karikatyr som ofelbart kan klassas som antisemitisk. Eller den ännu tidigare Tintin i Kongo, som ger en aningslös bild av världens kanske allra värsta koloniala hemfridsbrott.

Hergés lillebror har varit förebild till rollfiguren. Tintins bästa vän, hunden Milou, fick låna namn från en flickvän under Hergés skoltid. Däremot är kvinnan förvånansvärt osynlig i ständige ungkarlen Tintins värld, med undantag för den fullslanka sångerskan Castafiore (”den kyska blomman”).

Tintins raka motsats är den ständige kumpanen sedan albumet Krabban med guldklorna (1941), den whiskypimplande och spontane kapten Haddock med sitt fyndiga batteri av svavelosande svordomar. I ett album, Enhörningens hemlighet (på svenska 1961), gavs whiskyn den alkoholpolitiskt mer otadliga svenska benämningen ”Kalasmust”. Men det var faktiskt en engångshändelse.

Totalt blev det 23 album som har översatts till ett 70-tal språk och sålts i drygt 200 miljoner exemplar. Ett 24:e album, Tintin i Hajsjön, har tillkommit utan Hergés medverkan. Det anses vara undermåligt och räknas inte.

2011 släppte filmgeniet Steven Spielberg The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn, som grundar sig på tre album ur Tintins värld. Däribland sjöäventyren Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt, vilka ursprungligen gavs ut 1943–1944 i det naziockuperade Belgien.

2007 gjorde Sjöhistoriska Museet i Stockholm precis som sin ärevördiga kollega i London. Utställningen Tintin till sjöss sjösattes just som det belgiska geniet Hergé alias George Rem skulle ha fyllt 100 år. 2007 gjorde Sjöhistoriska Museet i Stockholm precis som sin ärevördiga kollega i London. Utställningen Tintin till sjöss sjösattes just som det belgiska geniet Hergé alias George Rem skulle ha fyllt 100 år. 

Samtidigt togs i trakten av Bryssel det första spadtaget till ett Tintin-museum.

Sedan 2007 kan besökare på Musée Hergé i Louvain-la-Neuve lite söder om Antwerpen bekanta sig närmare med Tintins värld.

Utställningen bygger på fem utvalda sjöäventyr bland Hergés Tintin-album. Ett av dem är Koks i lasten, som faktiskt vittnar om att Hergé även hade ett äkta engagemang som drivkraft. Albumet handlar om skrupelfri människohandel.

Samtidigt som utställningen invigdes gav museet och Bonnier Carlsen påpassligt ut en bok med likalydande titel, Tintin till sjöss. Där presenteras bl.a. kapten Addisons Reine Astrid och andra verkliga förebilder till den minutiöst noggranne Hergés fartyg.

  • Pieter Sprangers Svara

    Läsvärt som alltid Torbjörn. Tintin har alltid tillhört mina favoriter, ända sen barnsben!

  • Anonym Svara

    Torbjörn behärskar ALLT inom ”shipping”!
    Per-Olof Jörnmark

Ett svinaktigt 2019 stundar

Enligt den östasiatiska kalendern lämnar vi hundens år akteröver och går in i vildsvinets år, djurkretsens tolfte och sista. Noga räknat sker det den 5 februari, då den andra nymånen efter vintersolståndet just har infallit. Så räknar kineserna fortfarande, medan de mer praktiskt lagda japanerna numera nöjer sig med det västerländska kalenderårets nyårsdag.

Evigheten delas in i sextioårscykler, där djurkretsens tolv djur kombineras med de fem elementen – exempelvis det nu aktuella jord-vildsvinets år. Den 25 januari 2020  påbörjas en ny tolvårsperiod, med metall-råttans år. Den nu rullande sextioårscykeln avslutas först i början av 2044.

I Japan räknas vildsvinet som det vid sidan av björnen mest vildsinta djuret. Därför har det blivit en symbol för kraftfull handling utan tanke på konsekvenserna; exempelvis en dödsföraktande samurai som vägrar att retirera.

Lite av sådana personlighetsdrag tillskrivs dem som är födda i vildsvinets tecken, det vill säga under 1935, 1947, 1959, 1971, 1983, 1995 eller 2007 (med datumjustering till andra nymånen efter vintersolståndet, för den som så önskar). De utstrålar auktoritet och viljestyrka, anses vara hederliga men också godtrogna och lättlurade. 

Beteckningarna varierar – året har även kallats galtens eller grisens år. Bland troende judar och muslimer betraktas djuret som orent. Ej heller bland kristna har grisen hög status, utan har till och med förknippats med frosseri och Satan själv. Våra förfäder trodde på galten Särimner i Valhall, som varje dag slaktades och åts upp – för att nästa dag födas på nytt. I George Orwells fabel Djurfarmen var det just grisar som ansåg sig vara mer jämlika än alla andra och därför tillvällde sig den totala makten. 

Ombord finns de i flera skepnader, även om djurets namn förr hörde till de tabu-ord som ej fick yppas. På segelfartygens tid var skeppsgrisen vanlig som levande proviant. En tatuerad gris på sjömannens vrist ansågs ge skydd mot drunkningsdöden. Senare tiders nybörjare till sjöss kunde luras att gå ned för att mata kölsvinet; en ordlek med engelska keelson, den långskepps löpande konstruktionen över kölens bottenplåtar. Ett fartyg är hogged, uppvisar ”svinrygg”, då skrovet deformerats så att midskeppspartiet ligger högre än för och akter.  

De brittiska sjömännens traditionella fartygspub bar ofta namnet The Pig and Whistle, ett namn som även har förekommit och fortfarande förekommer på landbacken. Men egentligen har det inte med grisen och (ång)visslan att göra utan lär – enligt en uttydning – snarare  vara en förvrängning av piggin (”ölkrus”) och wassail (”skål!”); det vill säga med innebörden ”svinga bägare”.  

Vildsvinets år anses vara ett lyckosamt år för de flesta, utom för dem som är födda i ormens eller apans tecken. För oss hundar artar sig året till att bli lysande.

Min haiku (japansk kortdikt med fem-sju-fem stavelser) inför det förra grisåret inspirerades av minnesbilden av en plätt på fyrplatsen Kullens sluttning. Den såg ut som om någon hade farit fram med en jordfräs – ett tydligt tecken på att vildsvinet varit framme.

Godtrogna vildsvin
bökar i mänskornas jord
som de ser som sin

Klockrent i Filippinerna ― men i Vänersborg?

Nyligen väckte tre hemförda kyrkklockor stor uppmärksamhet i Filippinerna. Det har med landets patriotiska självbild och dramatiska historia att göra. De symbolladdade klockorna stals som krigsbyten av amerikanska trupper 1901, då filippinarnas väpnade motstånd mot den nya kolonialmakten USA pågick för fullt.

225 år tidigare inträffade en numera bortglömd parallell, då mellan Sverige och den angripande arvfienden Danmark-Norge. Mer om det senare.

Kyrkklockan är ‒ i likhet med dess nära släkting skeppsklockan ‒ ett päronformat instrument med uppgiften att alstra distinkta ljud med klar efterklang.

Antagligen uppfanns klockan i en avlägsen forntid i Kina, där den kom att reglera dygnets rutiner i buddhistklostren. Den spred sig långt senare till kristna kloster; gissningsvis med återvändande nestorianska Kina-missionärer längs Sidenvägen. På den vägen är det; kyrkan tog bruk av det ihåliga klanginstrumentet för varning och kallelse till dygnsrutiner. Under tidig medeltid spred sig klockan även till fartygen.

Som jungman på paragrafaren Edith av Helsingborg fick jag ibland hålla utkik vid skeppsklockan framme på backen när det var tjocka ute på Nordsjön. Uppgiften var att slå ett slag om fara siktades om styrbord, två om fara siktades om babord och tre om fara siktades rakt föröver. Det var ett nervöst spejande där man lätt inbillade sig konturerna av annalkande fartyg på kontrakurs.

De nu aktuella filippinska kyrkklockornas bakgrund är följande. Efter drygt tre sekler av spanskt styre på Filippinerna tog USA över landet 1898. Filippinarna som eftersträvade självständighet gjorde uppror. I ett bakhåll dödade rebeller från byn Balangiga på ön Samar i mellersta Filippinerna ett 50-tal amerikanska soldater. Hämnden blev gruvlig. Många, både rebeller och civila, sköts. Byns kyrka brändes ned och de tre kyrkklockorna fördes till USA som krigsbyte. Amerikanarna hävdade att de hade använts för att ge klartecken för rebellernas attack. Icke desto mindre var bortförandet av dem ett klart brott mot det sjunde budordet: Du skall icke stjäla!

Sedan 1990-talet har flera filippinska propåer gjorts till USA:s ledning om att få tillbaka Balangiga-klockorna. Förgäves dock ‒ ända till sommaren 2018, då USA:s ambassad i Manila meddelade att USA:s försvarsdepartement avsåg att återföra dem till Filippinerna.

Två av dem fanns på en flygbas i Wyoming och den tredje på ett amerikanskt armémuseum i Sydkorea. De fördes med flyg till Okinawa i Japan och därifrån med fartyg till Manila. Den 14 december landade ett plan med dem på Samar. Cirkeln var sluten efter 117 år!

Lite smolk i glädjebägare var en uppflammande diskussion om huruvida katolska kyrkan hade ensamrätt till klockorna eller om åtminstone en av dem kunde placeras på museum. Vid ankomsten överlämnade president Rodrigo Duterte dem formellt till provinsen Eastern Samars ledning, inte till kyrkan (som han har ett horn i sidan till).

Hur som helst var ett känslosamt kapitel i de filippinsk-amerikanska förbindelserna avslutat.

Så till den skandinaviska parallellen, 225 år före Balangiga-attacken. Det så kallade Skånska kriget mellan Danmark-Norge och Sverige pågick 1675-79, även långt utanför Skånes hank och stör. 1676 erövrade den danske härföraren Ulrik Frederik Gyldenløve staden Uddevalla (där han nu långt senare har ett hotell, där jag har kamperat ett par gånger, uppkallat efter sig). På sommaren samma år vann han slaget vid Vänersborg. Stadens stolthet, storklockan, firades ned från sin stapel och fördes bort som krigsbyte.

De närmaste sex åren var storklockan spårlöst försvunnen. Det visade sig att Gyldenløve hade gömt den i sin källare på palatset Charlottenborg i Köpenhamn. Men 1682 skänkte han den till den närbelägna, då nyuppförda Vor Frelsers Kirke ‒ kanske för att sona sitt brott mot det sjunde budordet.

Nu är det nog knappast någon idé att kräva tillbaka den så kallade Gyldenløve-klockan. Det är inte samma klocka som hänger i Vor Frelsers Kirke, ty den stöptes om både 1889 och 1922. Dessutom skattade dess ursprungliga hemvist åt förgängelsen i stadsbranden 1777. Dagens upplaga av Vänersborgs kyrka uppfördes först därefter.

Men medge att klockan, både kyrko- och skeppsversionen, kan vara ett spännande ämne. Läs gärna mer i min bok Havets ord, avsnittet Skeppsklockans själsliv.

  • sten. s. Svara

    Som vanligt både intressant och lärande läsning av Dina krönikor

  • StaffanS Svara

    För några år sedan var jag i kyrkan och klappade klockan, som varandes medlem i ”Vänersborgs Söners Gille”. Stort!

Forsskål – Jemens Linné

När Svenska Ostasiatiska Kompaniets m/s Sabang sommaren 1964 anlöpte Aden för bunkring var den jemenitiska hamnstaden huvudort i det brittiska Adenprotektoratet, som i sin tur ingick i Sydarabiska federationen. Jag och några skeppskamrater tog oss iland. Inför återresan med taxi kom vi i dispyt med chauffören om priset. Han for ut i vilda tirader om vad han och hans landsmän minsann skulle göra med sådana som oss sedan britterna kastats ut. Situationen och den närmaste miljön började kännas hotfull, så vi betalade honom utan prut vad han ville ha för att snabbt ta oss tillbaka till fartyget.

45 år senare kom jag tillbaka till regionen; nu som tillfälligt medföljande reporter på HMS Carlskrona, som patrullerade runt Adenviken till skydd mot pirater.

Fantasifulla personer har förknippat namnet Aden med Edens lustgård. Snarare borde det krigshärjade samt kolera- och svältdrabbade Jemen associera till skärselden. Förhoppningsvis leder de pågående samtalen i Sverige mellan de stridande jemenitiska parterna till framsteg på den knaggliga vägen mot fred.

Läs gärna mitt blogginlägg Vapenskrammel vid Tårarnas port, som publicerades den 17 juni 2015.

Men låt mig här i stället berätta en helt annan svensk-jemenitisk historia.

Peter Forsskål – frihetskämpen som blev Jemens Linné

1766 sjösatte Sverige världens första tryckfrihetslag. Dock glöms det lätt bort att de främsta förkämparna kom från den dåvarande finska rikshalvan. En av dem var botanisten Peter Forsskål, som emellertid inte fick uppleva lagens tillkomst.

Linnélärjungen Forsskål gjorde även ett heroiskt arbete med att kartlägga växtligheten runt Röda havet. Som ett arv bär många av regionens växter hans så kallade auktorsnamn. Dit hör busken Catha edulis (Forssk.) från benvedsväxternas familj. Den är identisk med den på båda sidor Adenviken flitigt tuggade drogen qat.

Dit hör även det i Bibeln flitigt omnämnda balsamträdet, som var ett av Forsskåls mest åstundade studieobjekt: Commiphora kataf (Forssk.). Det upp till tio meter höga trädet kallas opopanax eller bisabolmyrra.

I den celebra kretsen av vittbefarna svenska Linnélärjungar var helsingforsfödde Peter Forsskål den kanske mest mångsidigt begåvade. Dessutom var han, som barn av upplysningstiden, en orädd samhällskritiker och filosof. Han bidrog kraftfullt till att tryckfrihet skulle införas i Sverige, tre år efter hans alltför tidiga död i en gudsförgäten jemenitisk håla.

Forsskål hade handplockats som naturalhistoriker till en dansk expedition, vars främsta syfte var att studera och kartlägga Arabia Felix; det lyckliga landet av rökelse, myrra och balsam. Och kaffe, med Mocha som utskeppningshamn (”Mockakaffe”). Gruppen skulle också studera tidvattnet i Röda havet och dess betydelse för israeliternas flykt från Egyptens land. Expeditionen inleddes i Köpenhamn i januari 1761, då örlogsfartyget Grønland lättade ankar. För Forsskål och hans resesällskap tog resan från Köpenhamn till Egypten och vidare till lands mot slutmålet Jemen två år.

Det skulle också visa sig bli ett bokstavligt och tragiskt slutmål för expeditionen. Endast en av de sex deltagarna kom hem med livet i behåll. Utöver Forsskål ingick två danskar, två tyskar och ytterligare en svensk (en obemärkt vaktmästare vid namn Berggren).

Forsskål skred till verket med frustande och till synes aldrig sinande energi – ända tills malarian slutgiltigt knäckte och dödade honom den 11 juli 1763. Han klädde sig som lokalbefolkningen, behärskade både högarabiska och lokala dialekter och smälte väl in i den främmande miljön.

Svenskens förtrogne, den tyske kartografen Carsten Niebuhr, var den ende som överlevde expeditionens strapatser. Han räddade vad som kunde räddas av vännens anteckningar och insamlade naturalier. Men Niebuhr var ingen fackman på botanik. Därför tog han efter hemkomsten hjälp av en oidentifierad svensk i arbetet med att bearbeta och sammanställa anteckningarna. 1775 gavs Flora aegyptiaco-arabica ut i Forsskåls namn, tolv år efter hans död. Antagligen roterade han vilt i sitt himmelska vilorum. Trots att floran brukar betraktas som en klassiker på sitt område har sammanställningen av Forsskåls systematiska och noggranna anteckningar även betecknats som ett slarvigt sammelsurium.

Forsskål anses ha tillhört växtgeografins pionjärer, men mycket av hans insamlade material förstördes av misstänksamma och fördomsfulla myndighetspersoner. Det som ändå nådde fram till Köpenhamn gömdes undan på grund av inkompetens eller missunnsamhet. Många av Forsskåls unika rön blev kända först efter att andra hunnit få äran för samma iakttagelser.

Han bröt mot sina danska uppdragsgivares stränga förhållningsregler genom att skriva till sin högt vördade läromästare och bifoga en kvist av det mytomspunna balsamträdet, något som Linné särskilt hade bett honom om. Den danska statsledningen var angelägen om att få hela äran av expeditionens landvinningar.

Forsskål blev endast 31 år gammal. Nog var det småaktigt av Linné att som hedersbetygelse ge lärjungens namn åt en oansenlig brännässla, Forsskaolea. Växten betecknades som ”hårdnackad, vild, envis och kantig”, vilket har ansetts stämma med bilden av Forsskål själv.

Författaren Thorkild Hansen skildrar den ödesdigra expeditionen i sin märgfulla och läsvärda dramadokumentär Det lyckliga Arabien – en forskningsfärd 1761–1767.

När fred, lag och ordning har upprättats i Jemen borde Forsskåls grav lokaliseras och upphöjas till minnesmärke.

Fotnot: Araber är traditionellt vända mot öster när de fastställer väderstreck. Jemen betyder landet på höger hand, i söder. Högerhanden anses vara ren (till skillnad från den vänstra, som man torkar sig med efter att ha förrättat sina naturbehov). Ordets positiva laddning gjorde att al-Arabiyya al-Yamani – det högra (södra) Arabien – vantolkades som Arabia Felix, Det lyckliga Arabien.