Sjöfartsverket snart 350 år – eller ännu äldre

Tre år har förlupit sedan jag mönstrade av från Sjöfartsverket som pensionär. Således läge för att hålla utkik akteröver.

Sjöfartsverket 1Det är inte helt lätt att utse ett startår för diversehandeln Sjöfartsverkets förhistoria. Men ett obestridligt faktum är att dagens organisation grundades 1969. Då togs stafettpinnen över från föregångaren Kungl. Sjöfartsstyrelsen, som hade bildats 1956. Merparten av verkets beståndsdelar i sjöfartens tjänst är av betydligt äldre datum än så.

I tusentals år gick vår sjöfart i ide under vintrarna. Isläggning blockerade hela eller stora delar av Sveriges långa kuststräcka. Först under 1900-talet förverkligades drömmen om att hålla farlederna öppna året om, med assistans av specialbyggda isbrytarfartyg. Det är ett av de färskare inslagen i den rika maritima historia som Sjöfartsverket kan yvas över.

Sjöfartsverket 4Hela den smällkalla vintern 1967/68 tjänstgjorde jag som telegrafist på gamla statsisbrytaren Oden uppe i Bottenviken. (Isbrytarna var då, och ytterligare några decennier framöver, bemannade av örlogsflottan.) Nästan ett halvsekel senare fick jag, nu som anställd i Sjöfartsverket, återknyta kontakten med verksamheten under några dagar ombord i Ale på Vänern. Det resulterade i ett fylligt reportage i verkets tidskrift Sjörapporten nr 1 2011 (http://weblisher.textalk.se/sjofartsverket/1101/).

Falsterbo anses vara Nordens äldsta fyrplats, med kända anor som leder tillbaka till år 1220. Men fyrplatsen var dansk under sina första fyra sekler. Först 1658 hamnade den under svenskt styre, därmed ett slags startpunkt för det svenska fyrväsendet. Landsort på ön Öja i Stockholms södra skärgård är däremot den äldsta helsvenska fyrplatsen. Där inleddes regelbunden fyrtändning 1669. Den nuvarande fyren invigdes 1691.

1644 skulle kanske duga som startår för Sjöfartsverkets förhistoria. Det året gav Johan Månsson, ålderstyrman i Amiralitetet, ut den första seglingsbeskrivningen över Östersjön. Snart följde rudimentära sjökort. Månsson var en pionjär i sjömätningens och sjökarteringens annaler, vars avtryck också kan sägas ingå i vår nationella konstskatt.

Sjöfartsverket 2Lotsning har förekommit sedan hedenhös, men länge utfördes uppdraget av privata ”kände män”; sjöbefarna kustbor som kunde farlederna som sina egna fickor. Men i och med 1667 års sjölag infördes lotsplikt i Sverige. Det skedde således för snart 350 år sedan. En statlig överstyrelse för lots- och fyrväsende inrättades - uppenbarligen en farledsverksamhet i mer organiserade former än någonsin tidigare. Strax därefter började man anlägga lotsplatser och anställa lotsar.

Under de närmast följande decennierna och seklerna skedde mycket annat på områden som så småningom kom att ingå i Sjöfartsverkets maritima revir. Däribland skeppsmätning, skeppsregister, sjömansregister och fartygsinspektion - verksamheter som 2009 emellertid överfördes till den då nyinrättade Transportstyrelsen.

Det finns en rik flora av böcker om Sjöfartsverkets enskilda verksamhetsområden; särskilt om de symbolrika och iögonfallande fyrarna, men även om lotsning, sjökartering, isbrytning, sjöräddning, sjömansservice och annat. Men boken om den maritimt spännande helheten i sjöfartens tjänst saknas.Sjöfartsverket 3

  • Rolf B Bertilson Svara

    Jag kom till Sjöfartsverket i Södertälje i april 1997 som chef över kanalen där och sjötrafikområdet Landsort-Mälaren. Jag var typisk civilist och tyckte nog att mycket var annorlunda. Men, oj vad jag trivdes i detta verk med allt som en lokal chef, på den tiden, kunde och förväntades utföra. Service till sjöfarten och allmänheten och i det speciella fallet med Södertälje kanal och dess broar. Senare blev det mindre intressant då många beslut flyttades till HK i Norrköping. Men, som sagt, och trots många tuffa tag med 37 lotsar så trivdes jag varje dag. Ett fint verk i sjöfartens tjänst!

  • Anonym Svara

    Efter helikopterhistorien och nedrustningen av sjöfartsinspektionen så får väl tyvärr övriga delar av sjöfartsverket lida lite av den fadda smak man får som känsla när sjöfartsverket diskuteras.
    Mycket chefer i Norrköping nu, har dom så mycket att chefa över numera??

Ett sjömansöde: Greve Jacob Gråberg di Hemsö

Under Bokanjärernas årsmöte den 22 april berättade jag om de flera hundra svenska sjömän som för några sekler sedan hamnade som slavar i Nordafrika (se det tidigare blogginlägget).

I förbifarten råkade jag nämna några ord om en gotländsk sjöman, vars namn jag inte kom ihåg just då. Han lämnade Sverige i ett fartyg för att aldrig mer återse hemlandet. Så småningom adlades han i det som långt senare skulle bli det enade Italien. Hans adliga tilläggsnamn blev "di Hemsö". Bland mycket annat tjänstgjorde han som svensk konsul i Nordafrika. Det var vad jag för stunden mindes om honom.

Ingen pollett trillade ned hos de gotländska bokanjärer som fanns på plats. Men nu kan det avslöjas: Sjömannens namn var Jacob Gråberg och hans livsbana var av det brokigare slaget.

JACOB_~1Blott 15 år gammal gick Jacob till sjöss 1791. Året därpå tog han styrmansexamen och seglade iväg från Sverige i en svensk brigg.

1793 tog Jacob värvning i brittiska Royal Navy, där han sägs ha avancerat till lieutenant. Men en duell satte stopp för den karriären. Han retirerade till Genua, som då ingick i det franska lydriket Liguriska Republiken. År 1800 blev Jacob handsekreterare och kopist vid den svenska beskickningen, och året därpå blev han officer i hamnstadens nationalgarde.

1806 blev han ledamot i en vitter akademi i Florens. Antagligen var han omedveten om den dramatik som samtidigt drabbade den hemö som han för alltid hade lämnat bakom sig. Sverige erbjöd på fullt allvar Gotland till Malteserorden, som Napoleon hade kastat ut från Malta! Orden, som vad gäller kapningar till sjöss och slavhantering var lika goda kolsupare som barbareskkorsarerna, tackade nej till erbjudandet. (Två år senare ockuperades Gotland i stället av Ryssland, men det varade blott i tre veckor.)

1811inledde Jacob Gråberg sin karriär för Kabinettet för den utrikes brevväxlingen, den tidens UD, som svensk vicekonsul i Genua. Han fortsatte som konsulatsekreterare och senare konsul i Tanger 1815. I den rollen bör han ha kommit i direktkontakt med många förslavade landsmän och sjöbröder. Efter något slags konflikt med sultan Mulay Suleiman, Marockos härskare, förvisades han 1822 över sundet till Gibraltar.

250px-Italy_1796Senare samma år lär han ha tillåtits att komma tillbaka. Men snart dök han i stället upp som svensk generalkonsul i Tripoli. Där stötte han sig i stället med sin uppdragsgivare i Stockholm. Det ansågs att han var alltför rundhänt och frikostig med de "gåvor" som dejen av Tripoli förväntade sig. Karriären avslutades 1828, och Jacob Gråberg, hans franska hustru och deras adopterade dotter slog sig permanent ned i Florens. Där blev han överbibliotekarie på Palazzo Pitti och ägnade resten av sitt liv åt lärd verksamhet.

Liliputstaten San Marino adlade honom, och så gjorde även påven samtidigt som Jacob Gråberg 1834 tilldelades Gyllene Sporrens orden. Han skrev en mängd skrifter i skilda ämnen på olika språk och valdes in i ett stort antal akademier och lärda sällskap.

Bra jobbat aven sjöman från Hemse socken på Gotland! Men eftermälet är inte entydigt positivt. Han anses ha varit äregirig och fåfäng, och hans skrifter har fått det föga smickrande betyget "dilettantiska kompilationer".

Kap Fuguei – Det rika och ädla hornet

Kap FugueiTaiwans nordspets heter Fuguei-jiao, Kap Fuguei. Bland icke-kinesiska sjöfarare är udden fortfarande känd under namnets japanska uttal, Fukikaku. Båda namnformerna skrivs med tecken som betyder ”det rika och ädla hornet”. Ett alternativt namn är Tapien Point, som syftar på en rödlila verbenablomma. Udden ingår i det bergiga distriktet Shimen, ”Stenporten” – med japanskt uttal Sekimon.

Just där möts Taiwansundet och Östkinesiska sjön. I ostsydost ligger den närmaste japanska ön Yonaguni. Från grannudden Sandiao-jiao alias Kap San Diego – Taiwans ostligaste punkt – sägs ön vara inom synhåll i siktigt väder. Yonaguni är den yttersta utposten av Ryukyuöarna och Okinawa län.

Ost, sydost och nordost därom breder Filippinska sjön ut sig. Den avgränsas i väst av Filippinerna, Taiwan och de japanska öarna, samt i ost av Marianerna med angränsande pärlband av öar. Randhavet sammanfaller med Filippinerplattan, som skaver mot den eurasiska plattan i väst och Stillahavsplattan i ost. Det förorsakar frekventa jordbävningar och får vulkaner att mullra.

Efter japanernas seger i det kinesisk-japanska kriget 1894-95 införlivades Taiwan i det spirande imperiet Dai-Nihon, ”Stor-Japan”. Redan 1897 invigde japanerna en 14 meter hög järnfyr på Kap Fukikaku. Den skadades svårt under andra världskriget och ersattes av en liknande svartvit konstruktion i betong. Lyshöjden är 31 meter.

Fyren på Kap San Diego tändes 1935. Den uppvisar en tydlig japansk design, är 16,5 meter hög och har en lyshöjd på 101 meter.

Strax nordost om Kap San Diego ligger de japanskt behärskade Pinnacle Islands eller Klippöarna; åtta obebodda småöar, vars japanska namn Senkaku är en direkt översättning av det engelska namnet. Kineserna kallar dem Diaoyu eller Fiskets öar. Kinas uppfattning är att öarna har varit kinesiska ända sedan medeltiden, medan Japan hävdar att de var terra nullius - ägda av ingen - innan de 1895 formellt införlivades i Okinawa län.

Klippöarna följde med när USA, landets ockupationsmakt efter andra världskriget, 1972 återlämnade Okinawa län till Japan. USA konstaterar att Klippöarna står under japansk administration och omfattas av det japansk-amerikanska försvarssamarbetet. Däremot tar USA inte ställning till öarnas slutgiltiga statstillhörighet.

Japanernas uppfattning är att Kina - och Taiwan - gjorde anspråk på öarna först 1968, då man konstaterade att det kunde finnas ansenliga olje- och gasfyndigheter i farvattnen.

Dessutom tillmäter Kina öarna strategisk betydelse. Tillsammans med Taiwan - som USA-generalen Douglas MacArthur kallade "ett osänkbart hangarskepp" - ingår de i vad kinesiska militärstrateger betecknar som "den första kedjan av öar".

Den lilla ön Pengjia, som västerländska sjömän förr brukade kalla Agincourt, är en taiwanesisk militär utpost nord om huvudön. Pengjia ligger på endast 14 landmils avstånd från Klippöarna. Öns fyr från 1909 är 26 meter hög och har en lyshöjd på 146 meter.

Taiwan erbjuder många exempel på namnförbistring. Vilka kinesiska skrivtecken som än används anses dess namn kunna härledas till det malajiska sirayafolkets namn Tayouan på en holme just utanför öns sydvästra del, där holländarna 1624 etablerade sitt fäste Fort Zeelandia (dagens med fastlandet hopväxta Anping).

Redan 1544 hade portugisiska sjöfarare "upptäckt" ön, vars skönhet renderade den namnet Ilha Formosa, Den vackra ön. Ända in i vår tid har Formosa funnits kvar som ett alternativt namn på Taiwan.

Varför det spanska namnet San Diego på en taiwanesisk udde och fyrplats? Det har med öns historia att göra. Den är inte så kinesisk som kinesiska nationalister gärna vill tro.

År 1626 ankom en spansk-portugisisk flottenhet till byn Caquiunauan, dagens Fulong. (De iberiska grannarna hade 1580 bildat union under den spanska kronan.) Byn låg på den udde som nu fick namn efter ett katolskt helgon.

De fortsatte åt västnordväst, längs öns norra kust, tills de nådde en naturlig hamn som de döpte till Santissima Trinidad eller San Salvador, dagens hamnstad Keelung. De etablerade även Fort San Domingo, dagens Tamsui, som ligger väst om nordspetsen Kap Fuguei.

Syftet med Spaniens kolonisering av norra Taiwan var att utmana den tidens ärkefiende Nederländerna, som två år tidigare hade etablerat sig på öns södra hälft. Holländarna å sin sida strävade efter att erövra den spanska besittningen Filippinerna i syd. 1642 lyckades de kasta ut iberierna från norra Taiwan. Deras huvudsyfte i regionen var emellertid att bedriva lönsam handel med Kina och Japan.

Vid holländarnas ankomst 1624 befolkades Taiwan nära nog uteslutande av malajättade folkgrupper. I vår tid har urinvånarna reducerats till två procent av öns befolkning på 23 miljoner.

En av malajgrupperna är ketagalan i trakten mellan Kap Fuguei och Kap San Diego. De har förlorat sitt malajiska modersmål, men deras legender från en avlägsen forntid berättar om ett ursprung på en fjärran ö. Där terroriserades deras förfäder av ett monster, som till sist fick dem att fly till havs. Efter en äventyrlig seglats hamnade de på Taiwan.

Den kinesiska massinvandringen inleddes redan under holländarnas styre. Kolonialmakten uppmuntrade den och lockade rentav med fri resa och utrustning. Syftet var att få igång jordbruket, vars produkter skulle bidra till handeln med grannländerna.

Kina befann sig i en brytningstid. 1644 störtades den flerhundraåriga Ming-dynastin. Den manchuiska Qing-dynastin tog över. En Japanfödd pirat och Ming-lojalist fortsatte att bekämpa de nya herrarna. Han gjorde sig förtjänt av hederstiteln Guoxingye, "Landsfadern", vilket de med manchuregimen allierade holländarna förvanskade till Koxinga.

1661 retirerade Koxinga över Taiwansundet med tiotusentals man och flera hundra skepp. I början av 1662 hade han erövrat huvudfästet Fort Zeelandia och återstoden av den holländska kolonin, vars siste ståthållare var svensken Frederick Coyett. Nu kunde Koxinga utropa sig själv till kung över Formosa. Eller Tungning, som han kallade sitt rike. En halvjapansk pirat stod för det allra första kinesiska styret på ön.

Strax därefter dog Koxinga, endast 39 år gammal. Sonen Zheng Jing tog över tronen och satsade allt sitt krut på manchuregimen i Peking. Men efter hans död 1683 kapitulerade Formosa till manchu-Kina. Massinvandringen tog ny fart.

Öns malajiskättade urbefolkning behandlades brutalt av de nya herrarna, men 1771 fick de en oväntad allierad. Den polsk-ungerske greven och äventyraren Maurice-August Benyowski hade förvisats till Kamtjatka för stämplingar mot den ryska kejsarinnan Katarina II. Varmare latituder lockade, och via Ryukyuöarna tog han sig till Formosa i spetsen för ett hundratal sympatisörer. Tillsammans med de malajiska huvudjägarna drev de bort kineserna från öns östra delar. Men Benyowski var rädd om sitt huvud och vågade inte riktigt lita på sina nyvunna vänner. I grevens tid drog han vidare till nya äventyr på Madagaskar, som råkar vara de malajiska folkens västligaste utpost.

1884 utbröt det fransk-kinesiska kriget, som egentligen handlade om kontrollen över Annam (mellersta delen av dagens Vietnam). Kriget spred sig till norra Taiwan, där franska styrkor intog hamnen Keelung. Mot sig hade de inte enbart överlägsna kinesiska styrkor utan även tyfus och kolera, som krävde huvuddelen av deras förluster. Om det vittnar uppemot 700 gravar på Keelungs franska kyrkogård, som är det enda minnet från Frankrikes nio månader långvariga brohuvud på Taiwan. I juni 1885 var sagan all. Men detta mellanspel följdes med stort intresse av en ambitiös granne i nordost, som tio år senare skulle införliva Taiwan i Dai-Nihon, Stor-Japan. Den halvsekellånga ockupationen pågick 1895-1945.

Den kinesiska massinvandringen till Taiwan fortsatte från december 1949, då kommunisterna hade erövrat hela fastlands-Kina och utropat sin folkrepublik. Den gamla regimen installerade sig nu på Taiwan, som tillsammans med några småöar utgör det som återstår av Republiken Kina.

Ett exempel på töväder mellan parterna är att diskussioner förs om en uppemot 18 landmil lång tunnel under Taiwansundets smalaste del. Den skulle bli tre gånger så lång som tunneln under Engelska kanalen.

Fotnot: Texten är även publicerad i Tidskrift i Sjöväsendet nr 1 2016.

  • Leif Nilsson Svara

    Intressant artikel, men har fått ta hjälp av Google Maps.
    På 70-talet jobbade jag på en ankarhanterare ut från Kaoshiung och Keelung samt även en liten hamn, Shenao, inte långt från Keelung. Vi arbetade med en amerikansk rigg i Formosa Strait, en vecka stand-by vid riggen för safety, en vecka som supplybåt och en vecka öppen för olika uppdrag. Vår besättning var mestadels koreaner, befälet europeer.

Sjömän vid Himalayas fot

När jag föddes för 70 år sedan slickade stora delar av världen sina sår. Världskriget var överståndet, men inte för alla. Kvar i ett brittiskt läger för krigsfångar i norra Indien, bokstavligen vid Himalayas fot, fanns ett antal fredliga sjömän med svenskklingande namn. Sammanlagt var de ett 30-tal personer.

Sjömän vid Himalayas fotSkälet till denna belägenhet var deras medborgarskap. De var ålänningar och fastlandsfinländare med finländska sjöfartsböcker. Sommaren 1941 inledde Nazi-Tyskland Operation Barbarossa mot Sovjetunionen. Krigets brutala omständigheter gjorde att Finland drogs in i kriget på Tysklands sida, enligt maximen "min fiendes fiende är min vän". Detta sedan sovjetiska plan oprovocerat hade bombat finländska mål. Från och med nu stämplades landets medborgare som fiender i brittiska ögon. Det gällde även civila yrkessjömän, oavsett om de kom från det demilitariserade Åland. När deras fartyg under varierande flaggor anlöpte hamnar i Brittiska Indien avslöjade besättningslistan deras medborgarskap. De föstes rutinmässigt iland av nitiska kolonialtjänstemän och förpassades till interneringsläger.

Hösten 1944 upphörde den finsk-tyska pakten tvärt, och Finland vände nu i stället vapnen mot kvardröjande tyska truppenheter på finsk mark. Men sjömännen långt borta vid Himalayas fot hölls ändå kvar av britterna. Gissningsvis lågprioriterades deras öde i den allmänna röran inför krigsslutet och Indiens förestående självständighet. Först hösten 1946 kunde de återvända hem.

Det är en märklig historia, som jag fått berättad för mig av sjökaptenen och fartygsinspektören Jan-Erik Mansnerus. För några år sedan var vi båda stationerade på Sjöfartsverkets anläggning Rosenvik på Djurgården i Stockholm. Vi tillhör samma sjömansgeneration och hade mycket att prata om. Exempelvis om åländske timmermannen Martin Mansnerus, en av sjömännen i fånglägret borta i Indien. Han var Jannes far.

Historien är nog föga bekant på vår sida av Ålands hav, men sjökapten Göte Sundberg bidrog till att sprida kännedom om den i en 35 sidor lång uppsats, Himalajaseglare, som var publicerad i Sjöhistorisk årsskrift för Åland 1997-98. Därifrån har jag hämtat en del uppgifter.

Andra åländska och finländska sjömän hade förts iland tidigare i indiska hamnar, däribland tre från den svenskflaggade ostasiataren Peiping den 14 februari 1942 (fartyget sänktes senare samma år av en tysk ubåt på Atlanten). Men för Martin Mansnerus skedde det i Cochin den 31 juli 1942, då han var mönstrad på exil-nederländska m/s Kota Chandi som gick i allierad tjänst (flagglandet var ockuperat av Nazi-Tyskland). Han var då helt omedveten om att han kanske borde tacka sin lyckliga stjärna. Åtta månader senare sänktes Kota Chandi av en tysk ubåt utanför Freetown. Flera besättningsmän följde henne i djupet.

Så småningom hamnade sjömännen i fånglägret Dehradun nordnordost om Delhi. Under det sista decenniet av brittiskt styre av Indien ingick lägret samt staden och distriktet med samma namn i United Provinces, strax efter självständigheten 1947 i delstaten Uttar Pradesh och numera i den betydligt mindre delstaten Uttarakhand, "Nordlandet". Lägret var uppdelat i sju avskiljda wings, däribland tre för tyskar och två för italienare.

Det gick ingen direkt nöd på sjömännen. De fick mat, om än undermålig. De hade tillgång till bibliotek och motionsmöjligheter. Vid behov fick de fritt utöva sin religion. Efter de flitigt förekommande fotbollsmatcherna förekom det att man firade med ädla drycker, som producerades med hjälp av några kemikunniga tyskar. Två gånger i veckan fick de, mot hedersord på att inte rymma, ge sig ut på promenader i den omgivande djungeln. De som ändå rymde återfördes och bestraffades med 28 dagars isolering.

Via Röda Korset fick en del av sjömännen sporadiska brev hemifrån. Isoleringen från yttervärlden var en svår mental prövning för dem.

Tropiska sjukdomar förekom. Martin Mansnerus var nära att dö av dysenteri. Två finländare dog, den ene av tyfus och den andra av tuberkulos.

Våren 1943 tändes sjömännens hopp. En brittisk officer frågade dem om de kunde tänka sig att mönstra på allierade fartyg ifall de släpptes fria. Det kunde de. Men endast nio av de åländska och finländska sjömännen valdes ut. Definitivt undantagna var nautiker och telegrafister. I de befattningarna skulle sjömännen komma i kontakt med hemliga dokument ombord i fartygen.

I sin uppsats understryker Göte Sundberg att svenska UD:s personal på plats i Indien gjorde vad som kunde göras för sjömännen. Sverige var skyddsmakt för Finland. Efter krigsslutet 1945 tog svenska UD förnyade kontakter men stötte på patrull i den indiska byråkratin. Först den 25 juli 1946 kom det efterlängtade budskapet. Sjömännen skulle nu äntligen få embarkera något fartyg i Bombay med brittisk hamn som destination. Så skedde den 14 augusti. Då klev de ombord i Cunard Line's RMS Samaria, som under krigsåren hade tjänstgjort som trupptransportfartyg. Några veckor senare ankom hon till Liverpool, där ålänningarna och finländarna inkvarterades på ett sjömanshem.

Sjömännen tog sig vidare till London, där de kunde gå ombord på Svenska Lloyd's nytillskott m/s Saga. Från Göteborg tog de tåget till Stockholm. Gissningsvis var det Rederi-Sveas då drygt 30-åriga s/s Brynhild som förde dem därifrån till Helsingfors, dit de anlände den 16 september 1946 efter flera års påtvingad bortovaro. (Göte Sundblad kallar henne Regina, men om det rör sig om samma fartyg döptes hon om till det namnet först 1965.)

Martin Mansnerus hade en bit kvar hem till åländska Föglö. Men han kunde säkert fira julen 1946 hemmavid. Något år därefter föddes sonen Jan-Erik.

Fånglägret Dehradun fick förnyad aktualitet 1997. Då släpptes Jean-Jacques Annauds film Sju år i Tibet med Brad Pitt i huvudrollen. Filmen grundar sig på den österrikiske bergsbestigaren - och nazisten - Heinrich Harrers självbiografiska bok med samma titel. Innan han lyckades fly var Harrer krigsfånge i en av lägrets tyska wings. Delar av filmen spelades in på ort och ställe, i Dehradun vid foten av Himalaya.

Sjömän vid Himalajas fot

Himalayaseglarna kom hem så småningom. Andra åländska sjömän gjorde det inte. Minnesmärke vid Sjöfartsmuseet i Mariehamn.

Belönad bok om förslavade svenska sjömän

saltomslagetB-180x269Den svenska sjöfarten har en lång historia, som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Vikingatiden är väl känd. Men kunskapen om vår sjöfarts- och sjömanshistoria därefter har luckor.

En sådan kunskapslucka är den mycket omfattande svenska sjöfarten på Medelhavet från mitten av 1600-talet och ett par sekler framöver. Huvudskälet till trafiken var det omättliga behovet av salt hemmavid.

Saltning av mat var tidens oumbärliga konserveringsmetod. Sverige bestämde sig för att satsa på direktimport av salt från Portugal och länder på andra sidan Gibraltarsund. Trafiken kom att sysselsätta ett stort antal svenska fartyg.

Den svenska handelssjöfarten på Medelhavet utsattes för ständiga hot från de nordafrikanska barbareskstaternas korsarer, sjöburna muslimska kapare som formellt stod i Ottomanska rikets sold. En strid ström av fartyg kapades. Flera hundra svenska sjömän hamnade i tröstlöst slaveri i nordafrikanska hamnar, i väntan på att i bästa fall bli friköpta med medel från hemlandet. Många försmäktade som galärslavar, innan korsarernas galärer ersattes av segelfartyg. Sverige betalade tribut till korsarhamnarnas härskare för att de svenska fartygen skulle få fri lejd, men det gav långt ifrån alltid någon trygghetsgaranti mot kapningarna.

1723 fattade den svenska riksdagen beslut om en särskild avgift på allt gods över svenska hamnar. Medlen gick till en nyinrättad fond, konvojkassan. Syftet var att finansiera sjöfartsskyddet mot korsarerna. En tung utgiftspost var de regelbundna ”gåvor” som barbareskstaternas härskare förväntade sig. Sjöpass som skulle ge de svenska fartygen fri lejd utfärdades. Ändå fortsatte kapningarna. Stora belopp gick också till att friköpa svenska sjömän. Pengarna togs ur konvojkassan, som kom att kallas handels- och sjöfartsfonden. (Fonden finns kvar, under UD:s kontroll, men sitt ursprung till trots används den numera till helt icke-maritima ändamål.)

Om detta utdragna drama handlar historieforskaren Joachim Östlunds bok Saltets pris, som gavs ut 2014. Boken är en gedigen och mycket angelägen skildring av en epok, som annars skulle löpa risk att helt falla i glömska.

Skildringen av tiden efter 1748, då det första sjömanshuset grundades i Stockholm, är också ett värdefullt bidrag till Stiftelsen Sveriges Sjömanshus förhistoria. Sjömanshusen kom att få en stor social betydelse för svenska sjömän som friköpts från slavtillvaron, liksom för anhöriga till dem som hölls kvar i fångenskap i de nordafrikanska hamnarna och efterlevande till dem som dött där.

Vid sitt sammanträde den 10 mars beslutade Stiftelsen Sveriges Sjömanshus att tilldela Östlund 2016 års litteraturpris på 20.000 kr. Priset kommer att utdelas i Sjöfartsmontern på Bokmässan i Göteborg den 23 september.

Östlunds bok spänner sig över perioden 1650–1770. Förhoppningsvis löper han linan ut och fullbordar historiken fram till 1830, då franska trupper intog Alger och barbareskkorsarernas storhetstid definitivt var över.

*

2011 gick till historien som det år då Sverige deltog i krigsoperationer i Libyen. Minde känt är att det inte var första gången.

Låt oss backa några sekler tillbaka i tiden. Handelssjöfarten på Medelhavet plågades av barbareskkaparna. Det var sådana möten tidens dramatiska sjömansvisor handlade om, exempelvis britternas High Barbaree och vår egen Det kom ett skepp från Gibraltars stad.

Inledningsvis drabbade den inte svenska fartyg och sjömän, men korsarplågan hade pågått sedan 1500-talet, då den legendomsusade sjörövaren Khizr – med hederstiteln Kha’ir ad-Din (”Lärans beskyddare”) och öknamnet Barbarossa – skrev in sig i framtidens piratböcker. Han avancerade rentav till Kaptan Pascha, den osmanska flottans storamiral.

1797 höll Yusuf Pascha av Tripoli sex svenska fartygsbesättningar på drygt 70 man som slavar. Året därpå betalade Sverige en astronomisk summa för att få dem frisläppta. Bara något år därefter kapades ytterligare några svenska fartyg. De och deras besättningar släpptes sedan den svenske konsuln lovat att vårt land skulle betala ytterligare en rund summa pengar. Så visade det sig att Sveriges regering vägrade betala.

Sommaren 1800 lät Yusuf Pascha hugga ned flaggstången på det svenska konsulatet i Tripoli, som en tydlig krigsförklaring. Snart hade ytterligare 13 svenska handelsfartyg kapats. Fregatten Thetis seglade till Medelhavet för att förhandla med paschan och konvojera andra svenska handelsfartyg.

1801 höggs även det amerikanska konsulatets flaggstång i Tripoli ned. Samtidigt hade Sverige i hemlighet bestämt sig för att ge paschan en läxa. Fregatterna Fröja, Camilla och Sprengtporten seglade till Medelhavet, under konteramiral Rudolf Cederströms befäl. Intressena sammanföll. Det unga USA utkämpade sitt första internationella krig med Sverige som ende allierade.

Tripoli blockerades, då som 210 år senare. Barbareskkriget, som för Sveriges del varade 1801–02, tillhörde inte vårt lands mest blodiga bataljer. Men den 16 maj 1802 utkämpades ändå ett sjöslag mellan den amerikansk-svenska blockadstyrkan och några tripolitanska kanonslupar.

Läget var inte lätt. Yusuf Pascha höll nu 14 svenska fartygsbesättningar som gisslan och hotade att döda sjömännen om hamnen besköts eller staden stormades. På hösten 1802 slöt Sverige en dyrköpt separatfred med Tripoli, medan amerikanarna fortsatte det de kallar First Barbary War till 1805 (deras Second Barbary War utkämpades 1815).

Minnet är levande. US Marines’ hymn inleds ”From the Halls of Montezuma, to the shores of Tripoli…”

*

Sverige betalade tribut till det självständiga sultanatet Marocko ända till 1845, trots att korsarerna då hade varit pacificerade i åratal.

  • Rolf Ramestam Svara

    Den boken ska jag skaffa. Min farmors morfars far var med på 1801 expeditionen ombord på fregatten Sprengtporten.

  • Johan hullberg Svara

    En släkting från Västerbotten råkade illa ut då han 1840 mönstrade ut som
    Mässkalle 15 år gammal . Befälhavare n vägrade betala attribut i Casablanca och
    Hela besättningen fängslades . De släpptes efter tre år och min släkting som
    hade utnyttjats som haremspojke var helt psykiskt nedbruten och dog ung

  • Petter Andersson Svara

    Tror det eller ej men ämnet har faktiskt bitvis varit uppe I serietidningen ”Fantomen” för manga herrans år sedan.

Har du tång i propellern?

Min telegrafist- och skrivarkollega John E Persson är i färd med att förhala hem till skånska Österlen efter många år i östgötsk exil. Inför flytten gallrar han friskt i bokhyllorna. Med hänvisning till min egen Havets ord sände han mig den betydligt äldre danska maritima ordboken Skipperlabskovs av Otto Ludwig: "Den är förvisso inte lika djuplodande (!) som din drapa men kan kanske glädja dig ändå."

IMG_0001Jo tack, den visar sig bjuda på roande läsning med flera aha-upplevelser.

Exempelvis hur den kulörta sportkavajen blazer fick sitt namn. 1845 försåg fartygschefen på brittiska HMS Blazer sin besättning med blåvitrandiga jerseyjackor. Efter fartygsnamnet kom plagget att kallas blazer. Allt enligt Skipperlabskovs.

Eller att termen clipper, syftande på de snabbseglande skeppen på te- och ullfarten under 1800-talets senare hälft, skulle komma av tyska Klepper. Termen påstås betyda "kapplöpningshäst". Uttydningen är emellertid högst diskutabel. Dessutom är Klepper snarare en undernärd och ålderssvag hästkrake. Kapplöpningshäst heter Rennpferd på tyska.

Invånarna i den anrika skepparbyn Marstal på danska Ærø kallas havets gråspurve eller groller, det vill säga gråsparvar. Ett talesätt säger att dit där Fan själv inte kan uppenbara sig sänder han en ærøbo...

Vi som var till sjöss anno dazumal minns plåtkossan, enligt Havets ord "apparat/kärl för framställning av mjölk (med mjölkpulver och vatten som ingredienser)". Danskt sjöfolk kallade den jernkoen.

Om bysstelegrafen skriver Havets ord: "skämtsamt om ryktesspridning kring kommande hamnanlöp etc". Motsvarande på sjömansdanska är kabysrygte.

Traditionen att lura nyblivna sjömän att "mata kölsvinet" har även vårdats av våra danska sjöbröder: gå ned og fodre kølsvinet.

Skipperlabskov kopplar ihop lotsen med lodning och hans engelskspråkiga motsvarighet pilot med pejling, således en mand, der pejlede och loddede sig frem. Intressant, men det återstår nog att få språkvetenskapens stöd för dessa etymologiska kopplingar.

När rorgängaren styr dåligt, med zigzagspår i kölvattnet som följd, kallas det skrive hjem på sjömansdanska. Våra motsvarigheter är, enligt Havets ord, "skriva namnet" alternativt "skriva Sven Svensson".

Vissa uttryck är identiska. Dit hör "nu får du ta dig en törn" riktat till någon som anses behöva skärpa sig. Den danske sjömannen säger nu må du ta' en tørn.

Däremot var jag helt obekant med uttrycket tang i skruen, "tång i propellern". Det syftar på en sjöman som har fått sig några glas för mycket innanför västen.

En intressant kuriosauppgift i boken är att Danmarks store norske sjöhjälte, svenskätaren Peter Wessel Tordenskjold, i dag inte skulle ha fått friskintyg för sjötjänst på däck. Han var nämligen närsynt!

Jag saknar en dansk version av "Jyllands ladugårdar" i Skipperlabskov. Begreppet finns med i Havets ord: "sjömanshumorns uttydning av 'JL' på de danska Lauritzen-fartygens skorstenar (rederiet har sina rötter i Esbjerg)."

Boktitelns Skipperlabskovs, en traditionell maträtt ombord som motsvarar vår lapskojs, får en utförlig utredning i Havets ord.

Mange tak, sjöbroder John, för en inspirerande dansk läsupplevelse!

Landkänning: Kap Eluanbi

Taiwaneser kallar sig ibland "sötpotatisens barn". Skälet är formen på deras ö - på kartan liknar den en sötpotatis. Rotfruktens sydspets Kap Eluanbi bär syn för sägen.

Kap Eluanbi ingår i halvön och kommunen Hengchun, "Den eviga vårens stad", som ligger i Pingtung län. Udden ligger inom Kentings Nationalpark.

Namnet Eluanbi eller Goluanbi skrivs med tecken som betyder "gåsnäbb", vilket syftar på uddens form. Men egentligen är det en avledning av goran, "segel", på det stridbara paiwanfolkets språk.

De malajättade paiwanerna beräknas uppgå till 70.000 och är den tredje i storlek av Taiwans ursprungliga folkgrupper. Paiwanerna bebor öns sydöstra del, ända ned till Kap Eluanbi.

Kap Eluanbi

I mitten av 1800-talet lyckades hövdingen Tauketok ena 18 paiwanklaner under sin ledning. 1867 slöt han avtal med öns kinesiska styresmän om att trygga säkerheten för utländska fartyg som ofrivilligt råkade anlöpa paiwanernas kustområde. Det skedde sedan den amerikanska barken Rover i mars samma år hade gått på ett korallrev nära udden. Besättningen mördades, som hämnd för att förövarnas stamfränder tidigare hade dödats av utlänningar. I avtalet ingick att Rover-besättningens banemän skulle beviljas amnesti.

Rover-incidenten ledde också till att Kap Eluanbis 21 meter höga fyr anlades, till vägledning undan Bashikanalens lömska undervattensrev. Den tändes 1883 och har en lyshöjd på 56 meter över havet. Ostasiens Ljus, som den har kallats, har det starkaste skenet av alla Taiwans fyrar. Fyren är också unik genom att den är bestyckad och försedd med en vallgrav, till skydd mot områdets "vildar".

Utanför udden breder Bashikanalen ut sig, ned till den närmaste filippinska utposten Mavudis - som  även har kallats Amianan och Y'ami - i sydost.

Avtalet med Tauketok hindrade inte ytterligare en incident, som skulle få vittgående konsekvenser. Hösten 1871 kom ett skepp från Ryukyuöarna nordost om Taiwan ur kurs under en våldsam taifun. Ett par veckor senare led de 69 ombordvarande skeppsbrott på Taiwans sydöstra kust. 66 lyckades ta sig iland och hamnade efter några dygn i paiwanbyn Mudan. De skeppsbrutna fick onda aningar om bybornas avsikter. När de försökte fly anställdes en massaker på 54 av dem. Tolv man lyckades söka skydd hos lokala kineser, som höll en paiwanmobb i schack med dyrbara gåvor.

Japan krävde kompensation och att de kinesiska myndigheterna skulle straffa gärningsmännen. Svaret blev att incidenten var en intern kinesisk angelägenhet. Ryukyuborna brukar betraktas som etniska japaner, men deras öar var vid denna tid ett självstyrande kungarike i formellt beroendeförhållande till Kina. Dessutom medgav kineserna att de inte hade kontroll över paiwanernas område på Taiwan.

I maj 1874 kom Japans svar. Den kejserliga armen och flottan genomförde sin allra första utlandsexpedition, i syfte att straffa de skyldiga paiwanerna. 30 dödades och många sårades. Efter ett halvår lämnade japanerna Taiwan, sedan Kina lovat att betala skadestånd. Enligt japansk tolkning avsade sig Kina samtidigt överhöghet över Ryukyuöarna, som 1879 blev ett japanskt län. Expeditionen kan även ses som en generalrepetition inför det kinesisk-japanska kriget 1894-95, som ledde till att hela Taiwan införlivades i Japan.

Mord på skeppsbrutna sjömän är oförlåtligt, men paiwanerna och Taiwans övriga urinvånare hade historiska skäl för att vara på sin vakt mot inträngande utlänningar. Det drabbade även besättningen på holländska Gouden Leeuw, som led skeppsbrott på sydvästra Taiwan 1622. De sjömän som överlevde haveriet slogs ihjäl av lokalbefolkningen, som förmodligen tillhörde siraya- eller makataofolket.

1624 intog Nederländerna södra Taiwan, som de nu kallade Gouvernement Formosa. Holländarna inledde med pacificering av urbefolkningens byar, parallellt med kristna missionsinsatser. De lyckades även få de första kineserna att slå sig ned på ön, trots att den betraktades som "helvetets förgård".

Piratledaren Koxinga kämpande mot de nya manchuiska härskarna, som hade störtat Mingdynastin och gripit makten i Kina 1644. 17 år senare satte hans flotta kurs mot Taiwan. Holländarnas huvudfäste Fort Zeelandia belägrades och intogs i början av 1662.

Koxinga kunde nu utropa sitt eget kungarike Tungning på ön. Han gick hårt fram för att konsolidera sin makt. Tusentals kristna paiwaner massakrerades samtidigt som deras kyrkor revs.

Omedelbart nord om Gouvernement Formosa hade holländarna ett slags lydrike, som de kallade Kungariket Middag. Det styrdes formellt av inhemska folkgrupper med en kung i spetsen. Vad de själva kallade sin stat är obekant. Kineserna kallade den Dàdù, skrivet med tecknen för "stor komage".

Också i Middag gick Koxinga hårt fram. Det gjorde även den manchuiska Qing-dynastin, som 1683 krossade Koxingas eget rike och snabbt intog större delen av Taiwan. Kungariket Middag fanns dock kvar till namnet ända till 1732, då ett uppror mot Qing-styret slogs ned.

Ost om Kap Eluanbi ligger en enslig ö som numera bär det vackra kinesiska namnet Lanyu, "Orkidéön". Dessförinnan kallades den Hongtouyu, "Den rödhövdade ön". Historiskt kallas den Botel Tobago, och på ett japanskt sjökort från början av 1600-talet benämns den Tabako-shima, "Tobaksön".

De uppemot 4.000 öborna är kända som yami men kallar sig själva tao, "folk". De står sina filippinska fränder på andra sidan Bashikanalen mer nära än någon annan av Taiwans ursprungliga folkgrupper. Sin ö kallar de Ponso no tao eller Irala, kanske även Imurud. De har en rik kultur; exempelvis sin egen uppfattning om tideräkningen, baserad på månens faser. Vid nymåne kring mars månad infaller årets främsta festlighet. Då löper de nattetid ut med sina noggrant dekorerade båtar, upplysta av brinnande bloss. Om flygfisken uppenbarar sig kan fiskesäsongen - och därmed året - inledas. Om inte väntar man helt enkelt till nästa nymåne.

Öborna är även kända för sina traditionella hus. De är halvt underjordiska till skydd mot taifunerna; svala på sommaren och varma på vintern, och med upphöjd takterrass för utkik ut över havet. 

Kring 1980 utsattes tao-folket för ett skändligt svek. Under förespeglingen att myndigheterna skulle bygga en fiske- eller örlogshamn, som skulle ge arbetstillfällen, anlades en atomsopstation på sydspetsen av deras ö. Mellan 1982 och 1991 forslades uppemot 100.000 fat radioaktivt avfall dit från Taiwans tre atomkraftverk. 2012 slog tillresta japanska forskare larm om hälsovådlig radioaktiv strålning på ön.

Orkidéön och Kap Eluanbi är utgångspunkt för landets ekonomiska havszon, som överlappar den filippinska zonen på andra sidan Bashikanalen. Det livligt trafikerade sundet döljer även kommunikationskablar, vars trafik löper ständig risk att avbrytas av områdets frekventa undervattensbävningar.

I maj 2013uppstod även politiskt muller, just där grannländernas ekonomiska zoner överlappar varandra. Besättningen på en filippinsk kustbevakningsbåt försökte borda en taiwanesisk fiskebåt, som ansågs bedriva illegalt fiske på filippinskt vatten. Enligt den filippinska versionen försökte en annan fiskebåt då ramma kustbevakningsbåten. I det tumult som uppstod blev en taiwanesisk skeppare ihjälskjuten. Taiwan, som härbärgerar uppemot 100.000 filippinare, hotade med att stoppa strömmen av gästarbetare och dessutom med att sätta in örlogsfartyg i Bashikanalen.

Fotnot: Texten var införd i Tidskrift i Sjöväsendet nr 5 2015.

Bristvaran färskvatten

Bristvaran färskvattenMandelträden är i full blom och citronträden bär nästan mogen frukt. Medelhavets karaktärsväxt lavendel skimrar i violett. Mallorca i februari ger en försmak av våren. Dock ligger den vackra men dödligt giftiga rosenlagern kvar i sin vinterdvala. Fikonkaktusen bär ännu ingen frukt. När det är så dags brukar min dotters svärmor rutinerat, med hjälp av skyddshandskar och lämpliga redskap, skörda de på utsidan extremt taggiga men inuti mycket välsmakande frukterna.

Bergsbyn Calvià är huvudort i den storkommun med samma namn som rymmer turistmetropoler som Palma Nova, Magaluf och Santa Ponça. Byn är opåverkad av massturismen - utom under måndagarna, då de mest ambitiösa turisterna tar sig till veckans marknad längs den backiga genomfartsgatan Calle Mayor.

Annars råder friden. Den tidiga kvällens tystnad bryts endast av getters skällor och ett närbeläget klosters vesperklocka, som på givet klockslag manar nunnorna till bön. Den låter som signalen vid en obevakad järnvägsövergång hemmavid.

I trädgården vittnar en japansk mispel, biwa, och en dunge bergsbambu, sasa, om ytterligare ett land som är vår familj närstående: Japan.

Trädgårdens ståtliga cypresser bugar sig för hårda västvindar. Det förbryllar mig, eftersom det den här årstiden borde röra sig om den mistral-besläktade nord- till nordvästvinden cerç alias el cierzo (vars alternativa namn tramuntana har fått ge namn åt den mallorkinska bergskedja jag befinner mig mitt i). Men det är ett allmänt samtalsämne att vädret och klimatet är i olag.

Av familjens tre närstående länder är två, Sverige och Japan, rikligt försedda med det som är en av livets viktigaste förutsättningar: Färskvatten. Med Spanien, inbegripet Mallorca, förhåller det sig annorlunda.

Bergskedjan Tramuntanas toppar kan vara snötäckta vintertid, men så inte i år. Dessutom har vinterregnen i stort sett uteblivit ända sedan  i november. Den extremt varma sommaren 2015 tärde hårt på vattenreservoarerna, som inte har kunnat fyllas på sedan dess.

Mitt husorgan Majorca Daily Bulletin har näst intill dagligen larmat om situationen. Till ytan är ön jämförbar med Gotland, men den har 860.000 fasta invånare jämfört med knappt 60.000 på "Kalkstens-Hawaii". Därtill kommer Mallorcas årliga lämmeltåg av turister, som tillsammans motsvarar mer än hela Sveriges befolkning. De behöver vatten i ofantlig mängd: Till hotellens simbassänger, kökskranar, duschar, handfat och toaletter, samt till öns många golfbanor, som under sommarhettan kräver daglig bevattning...

Mallorcas färskvatten är mycket långt ifrån någon outtömlig resurs. I början av februari deklarerade presidenten i regionen Balearerna, där Mallorca är huvudön, att man inte kan garantera den kommande sommarens tillgång till färskvatten.

Den 7 februari bar förstasidan på Majorca Daily Bulletin krigsrubriken WATER WOES (VATTENELÄNDE). Det råkade sammanfalla med att himmelens portar just den morgonen öppnades på vid gavel, möjligen för allra första gången under hela vintern. Växtligheten i familjens trädgård tackade och bockade för en rejäl rotblöta. Den var efterlängtad men långt ifrån tillräcklig.

Troligen kommer krisen att lösas provisoriskt med hjälp av öns avsaltningsanläggningar, men det är en mycket kostnadskrävande metod. Dyra är även de fartygstransporter av färskvatten från fastlandet som fortfarande lär förekomma. Under 1990-talets sista hälft skeppades vad som avsågs vara färskvatten från Ebro-deltat på fastlandet till Mallorca. Vattnet visade sig vara förorenat av rester från fartygens tidigare tankinnehåll. Det var med andra ord otjänligt och kanske rentav hälsovådligt för människor och husdjur.

Försommaren 2008 räckte tydligen inte floden Ebro till, ens för närbelägna Barcelona. Staden upplevde den värsta torkan i mannaminne. Till hjälp kom de kombinerade kem- och produkttankfartygen Sichem Defender och Sichem Contester med tankarna fyllda med färskvatten från Marseille. Men de var nybyggen, vars tankar sannolikt ännu inte hade kommit i kontakt med sina tilltänkta varuslag.

Det borde finnas renodlade tankfartyg, kanske rentav supertankers, enbart för färskvattentransporter till törstande delar av vattenklotet. Finns de måhända redan, trots att jag inte har lyckats finna någon information om dem?

Bildens skämtsamma skylt med en allvarsam biton fann jag i en av Mallorcas yachthamnar.

  • Tamio Nishikawa Svara

    Hej Tobbe, man kanske inte förknipper Mallorca med vattenbrist, jag gör istället Singapore som
    är sjöfartens metropol men saknar egna vattenresouser och måste importera det från Malaysia
    med dyra pengar, men Singapore är rikt och satsar också avsaltning och även vattenrör från
    Indonesia, du kanske kan berätta mer om det i din nästa blogg, tack från Tamio

Landkänning

Under 1970-talet publicerade jag, då med pseudonymen Radar, en lång rad kulturhistoriska kåserier i tidskriften Sjömannen med utgångspunkt från uddar och andra framträdande landmärken. En del har jag besökt på plats medan andra siktats från passerande fartyg. Till dem jag enbart besökt som "läsenär" saknas av naturliga skäl egna bilder. Kåserierna under vinjetten LANDKÄNNING fortsatte i Utkik, Sjörapporten och Tidskrift i Sjöväsendet. Avsikten är att de, på begäran från läsare, skall publiceras i bokform. Den senaste landkännigen följer här.

Landkänning: Rosh ha-Nikra

Rosh ha-NikraNamnen Ras an-Naqura och Rosh ha-Nikra avslöjar de semitiska syskonspråkens nära släktskap. De betyder Grottudden på arabiska respektive hebreiska. Just där den framträdande udden med sina vita kalkklippor och grottor skjuter ut i Medelhavet går gränsen mellan Israel och Libanon. Det nautiska standardverket Pilot berättar att den är 79 meter hög.

Rosh ha-Nikra är även namnet på en kibbutz på den israeliska sidan av gränsen, medan an-Naqura är en småstad på den libanesiska sidan.

Ett betydligt äldre namn på Grottudden är hebreiskans Sullam Tsor, Tyriska trappan. Det syftar på den uråldriga feniciska sjöfarts- och handelsmetropolen Tyros två landmil åt nordnordost; dagens arabiska världsarv aṣ-Ṣur. Uthuggna trappsteg i den branta klippan ingick i karavanleden mellan Ptolemais (alias Acre, dagens hebreiska Akko och arabiska Akka) och Tyros.

Romarna som intog Israels land år 63 f.Kr. kallade udden Scala Tyriorum. Landet blev en romersk provins under namnet Palestina (av pelishtim, det hebreiska namnet på fornfolket filisteerna längs Israels södra kust).

Den urgamla leden upphörde efter första världskriget, då områdets nya brittiska och franska herrar drog en ny väg över Tyriska trappan. Under andra världskriget anlades dessutom en järnväg mellan Haifa och Tripoli med en 250 meter lång tunnel genom udden, sedermera blockerad.

Mellan grannländerna Israel och Libanon finns inga öppna vägförbindelser, ej heller diplomatiska förbindelser. Södra Libanon är Hizbollah-land, hemvist för militanta shiamuslimer, även om FN-insatsen UNIFIL (United Nations Interim Force in Lebanon, med an-Naqura som högkvarter) formellt skall trygga freden i gränsområdet mot Israel. Sverige medverkade i UNIFIL 1978-94 och har även gjort det några kortare perioder därefter.

Annat var det på 900-talet f.Kr. Kung Hiram av Tyros hade mycket vänskapliga band med grannlandets kung Salomo. Tyriska timmermän och stenhuggare hjälpte till att bygga israeliternas tempel i Jerusalem. Välbefarna sjömän från Tyros bidrog till bemanningen av Salomos flotta, som utgick från Etzion-Geber längst i syd (dagens Eilat vid Aqabaviken), med det hägrande landet Ofir som destination.

Två sekler senare utfärdade profeten Jesaja en hiskelig spådom om Tyros. Kanske berodde det på att invånarna tillbad guden Baal och dennes son Melkart, stadens skyddsgud som bar drag av grekernas Herkules.

Namnet Sullam Tsor nämns inte i Bibeln men väl i de apokryfiska – ej helt erkända – Mackabeerböckerna. Den seleukidiske härskaren Antiochos hade formellt utsett Jonatan till judarnas överstepräst, ”och hans broder Simon satte han till befälhavare inom området från Tyriska trappan till Egyptens gräns”.

Däremot nämner Bibeln platsen Misrefot-Mayim, ”Varma vattnet”, som har förknippats med Tyriska trappan. Det sker i Josuas bok, som är en dramatisk skildring av hur det utlovade landet erövrades.

Långt senare var området – i likhet med de feniciska stadsstaterna på andra sidan Tyriska trappan – en del av antikens Syrien, som i sin tur ingick i Seleukidernas rike. Detta gradvis krympande välde var en av arvtagarna till Alexander den stores hellenistiska imperium, som ursprungligen sträckte sig ända till Indien.

Regionen har många namn. Ett är Fertile crescent, ”Bördiga halvmånen”. Stor-Syrien – där även Libanon, Jordanien och Palestina ingick – kallades förr Bilad ash-Sham, ”Landet på vänster hand”, det vill säga i nord (araber är traditionellt vända mot öster när de fastställer väderstreck).

På svenska är namnet Främre Orienten på tillbakagång, ibland ersatt av det politiskt korrekta Västasien. Desto mer etablerat är namnet Mellanöstern eller Mellersta Östern, på hebreiska Misrach ha-Tichon. Flera namn syftar på solens uppgång i ost. Dit hör tyska Morgenland och det ursprungligen latinska Levanten (av levare, ”resa sig”). Dit hör även arabiska Mashriq, som egentligen är en avledning av sharq, öster. Därav Särkland, vikingarnas namn på regionen.

Motsatsen är Europa, solnedgångens land. Legendens Europa var en tyrisk prinsessa, som enleverades till Kreta av den ständigt pilske guden Zeus i tjurskepnad. Namnet associerar till semiternas ereb (hebr. erev), kväll eller mörker.

Fenicier från Tyros koloniserade andra delar av Medelhavet. På 800-talet f.Kr. flydde prinsessan Dido från sin onde bror, kungen av Tyros. Hennes med skatter dignande skepp anlöpte cypriotisk hamn, där 50 skökor togs ombord för att bli hustrur åt prinsessans manliga följeslagare. Därefter seglade man vidare till den afrikanska kontinentens nordspets. Just där grundade Dido kolonin Kartago, vars drottning hon blev.

Tyrus var ursprungligen en väl befäst ö. På 500-talet f.Kr. lät den babyloniske kungen Nebukadnessar belägra stadsstaten i hela 13 år. Ett par sekler senare tog det Alexander den store närmare ett år att inta Tyros. Det skedde sedan han låtit anlägga en vägbank, som sedan dess förenar staden med fastlandet.

Patriarken Jakob hade på sin dödsbädd delat upp det förlovade landet mellan sina tolv söner, landets stamfäder: ”…Sebulon bor vid havets kust, vid kusten där skepp lägger till…” (1 Mos. 49:13). Det är förbryllande, eftersom kustlandet mellan Haifa och Tyros normalt tillskrivs Asers stam. I sitt avskedsbudskap till Israels barn sade den döende Mose, om Sebulons stam: ”…Ty havens rikedom får de suga och de skatter som sanden döljer” (5 Mos. 33:19).

Antagligen syftade Mose på purpursnäckan chilazon, som gav ett eftertraktat rödlila färgämne, samt strändernas råvara till den glastillverkning som uppfanns just här. Tyros var sin tids centrum för produktion av bådadera. Därifrån exporterades både glasföremål och exklusiva purpurfärgade dräkter.

Antikens greker kallade färgämnet porphyra. Deras namn på kustlandet i norra Israel, Libanon och sydvästra Syrien på dagens karta var Phoinike, ”Purpurlandet”. Därav Fenicien och fenicier. Vad fenicierna kallade sig själva vet man inte med säkerhet. En gissning är kananéer; av kinahhu, som betyder just purpurröd.

Synen på fenicierna har varit kluven. De gav oss alfabetet. De var erfarna sjömän, som oförskräckt seglade vida omkring på okända vatten. Dessutom var de skickliga hantverkare, vars produkter prisades högt. Å andra sidan kunde de även betraktas som skrupelfria skojare och giriga krämare. De ansågs vara moraliskt förfallna, då de offrade spädbarn till sina hedniska gudar. En sinnebild var den grymma tyriska prinsessan Isebel, som på 800-talet f.Kr. gifte sig med den avgudadyrkande kung Ahab av Israel.

Strax ost om Rosh ha-Nikra ligger byn Iqrit, som fram till staten Israels återfödelse 1948 befolkades av kristna araber. De fördrevs därifrån, inledningsvis med löfte att få komma tillbaka efter två veckor. I själva verket ingick fördrivningen i en medveten policy som syftade till ett gränsområde fritt från araber. Trots utslag till deras fördel i Israels högsta domstol förhindrades de att återvända hem. På juldagen 1951 raserade byn av arméstyrkor.

Ytterligare en av många arabiska byar som mötte ett liknande öde var az-Zeeb strax syd om Rosh ha-Nikra. Namnet är en arabiserad version av det urgamla Achziv, en ursprungligen fenicisk hamn som även kallades Ekdippa av antikens greker. Orten stavas Aksib i den svenskspråkiga Bibeln. I Domarboken berättas att de ursprungliga invånarna, kananéerna, inte fördrevs från Aksib utan bodde kvar där bland invandrade israeliter av Asers stam.

På 1100-talet e.Kr. uppfördes korsfararfortet Casal Imbert på platsen. Här utkämpades år 1232 ett fältslag mellan två korsriddarfalanger. Något förenklat rörde det sig om tyskar mot fransmän.

Dagens Achziv är nationalpark. Där finns även mikronationen Achzivland. Den grundades 1970 av den israeliske sjömannen Eli Avivi, som då var 40 år gammal. Mestadels ostörd kunde han därefter styra över sin mikronation, med välsignelse från turistministeriet i det omgivande grannlandet Israel. Alla uppges vara välkomna dit utom tölpar, tjuvar, lymlar och girigbukar.

Ute till havs råder däremot politisk stormvarning. Ungefär 13 landmil väst om Rosh ha-Nikra påträffades 2010 en gigantisk naturgasfyndighet. Den har fått namnet Leviatan, efter ett havsvidunder från Gamla testamentets skräckkabinett. Grannlandet Libanon har protesterat mot den planerade israeliska utvinningen, med hänvisning till att fyndigheten sträcker sig in i landets ekonomiska zon. Problemet är att ingen officiell gräns existerar, eftersom länderna formellt befinner sig i krig sedan 1948.

Däremot har gasfyndigheterna lett till att grannarna Israel och det traditionellt pro-palestinska Cypern har funnit varandra, i en anda av gemensamma intressen. Den åtråvärda naturgasen finns även på den cypriotiska sidan av grannarnas ekonomiska mittlinje. Det har lett till turkiska maktdemonstrationer med inslag av klassisk kanonbåtsdiplomati, på den turkockuperade utbrytarrepubliken Nordcyperns vägnar.

Fotnot: Texten är publicerad i Tidskrift i Sjöväsendet nr 4 2015.

  • Kjell Hartvig Svara

    Hej!
    Som gammal sjöman har jag seglat mycket i dessa farvatten med bl. a. ”orientlinjen” och är mycket intresserad av Östra Medelhavet.
    Har med stort nöje läst Torbjörns landkänning, även om det är svårt att följa hela historien fram till naturgasen.
    Ser fram emot fler ”landkänningar”!!!
    Med vänlig hälsning
    Kjell Hartvig
    Sjökapten

Årsbarn med kapten Cook?

Apans årModerna japaner har anpassat årsskiftet till vår gregorianska kalender och firade sitt nyår redan den 1 januari. Denna gång är det apans år, på japanska saru-doshi.

Kineserna följer däremot troget traditionens väg: Nyåret infaller sedan urminnes tid och intill tidens ände vid den andra nymånen efter vintersolståndet, i år den 8 februari. Nästa gång blir det tuppens år, som inleds den 28 januari 2017.

Av hävd förutspås apans år bli tid av upplopp och virrvarr, men dessvärre brukar nog alla år få sin beskärda del av sådant.

Åren räknas i 60-årscykler, uppdelade i fem tolvårsperioder. Det går till så att den östasiatiska djurkretsens tolv djur kombineras med traditionens fem element: Metall, eld, vatten, trä och jord. Således är 2016 eld-apans år.

Apan är det nionde tecknet i djurkretsen, följt av tuppens, hundens och grisens år. Varpå man börjar på ny kula 2020 med råttan, som inleder djurkretsen. Därefter följer oxen, tigern, haren, draken, ormen, hästen och geten. Matglada kineser sägs glatt äta av dem alla, möjligen med undantag för draken.

Födda i apans tecken är de som kom till världen 1932, 1944, 1956, 1968, 1980, 1992 och 2004. Enligt traditionen anses de vara okynniga skämtare, själviska och överlägsna typer som ändå kan ha ett tilldragande sätt. Vilket beror på att de döljer sig bakom en vänskaplig mask. Apan kan rentav lura den smarta draken, som han eller hon kanske passar allra bäst ihop med. Många dras till apan, trots att densamme anses vara en slug och skrupelfri opportunist.

Kända som apans årsbarn är kapten James Cook, Elizabeth Taylor och Mick Jagger.

Själv är jag född i hundens tecken 1946 och har således min nästa hundvakt 2018.

I Japan betraktas apor traditionellt som gudomliga budbärare. Men i västerlandet brukar bildens tre apor, san-saru, misstolkas som det nonsensartade ”säger inget, hör inget, ser inget”. I själva verket rör det sig om buddhistiska dygder: ”Talar ingen synd, hör ingen synd, ser ingen synd”. Bilden tog jag härom året i min hustrus hemlän Gumma nordväst om Tokyo.

  • Tamio Nishikawa Svara

    Hej Tobbe
    tack för intressanta inlägg,
    du och jag var hundens årsbarn om 2-år,
    tack från Tamio