Okinoshima – sjöfartens helige beskyddare

Under årens lopp har jag samlat på mig en mängd drömresmål, med ambitionen att ta mig dit för att berätta om dem till egna bilder.

Flera av drömmarna har förverkligats. Dit hör världsarv som franska Mont Saint Michel (se mitt blogginlägg den 28 april) och de unika japanska Bonin- eller Ogasawaraöarna en god bit ut i Stilla havet. De senare blev härom året Japans 16:e världsarv på FN-organet UNESCO:s lista.

Däremot tvivlar jag på att jag någonsin lyckas ta mig till Okinoshima (”Ön långt ute i havet”), som väntas bli utsedd till Japans 17:e världsarv när UNESCO:s världsarvskommitté sammanträder i polska Krakow i juli.

okinoshima_1

Jag nämner den en kvadratkilometer stora ön lite flyktigt i min bok ”Havets ord”. Okinoshima ligger i Japanska sjöns sydvästligaste del Genkai Nada, mellan sydön Kyushu och ögruppen Tsushima som ligger mitt i Koreasundet. Således en strategiskt belägen utpost i önationen Japans forntida kontakter med yttervärlden. Hit tog sig sjömän och fiskare för att be till gudarna om sin egen säkerhet ute på det villande havet.

I centrum för ceremonierna på ön står helgedomen Okitsu-gū, som är helgad åt havsgudinnan Tagori-hime. Hon är en av tre systrar, som vanligen brukar förknippas med ön Miyajima utanför Hiroshima. Systern Takitsu-hime har sin helgedom på ön Oshima alldeles utanför norra Kyushu, där systern Itsukushima-hime har sin helgedom. Efter en närbelägen stad kallas de tre helgedomarna Munakata Taisha. Systrarna är döttrar till solgudinnan Amaterasu och hennes sjövilde bror Susanō, vars revir inrymmer havet och stormarna.

På Okinoshima finns betydande arkeologiska lämningar från religiösa riter och utländska kontakter under tusentals år. Inte mindre än 80.000 föremål har påträffats. Därför kallas Okinoshima ibland ”Havets Shōsōin”, efter en berömd skattkammare med det namnet i den gamla kejsarstaden Nara. På båda platserna lär det finnas bevis på forntida japanska kontakter längs Sidenvägen på det asiatiska fastlandet.

Själva ön ses av shintokulten som en gud, på japanska kami. De män som får tillstånd att besöka Okinoshima måste därför genomgå vissa ritualer. Dit hör att klä av sig för ett renande nakendopp i havet. Till öns rika flora hör bland mycket annat ormbunkar och fetblad. Men absolut ingenting – inte ens en liten sten – får lämna ön!

Okinoshima har en enda fast invånare, en shintopräst som ser till helgedomen.

Öns kommande upphöjelse till världsarv har redan väckt uppmärksamhet. Kvinnor är nämligen portförbjudna på ön. Det har med Japans urgamla religion shinto (”gudarnas väg”) att göra. Där fästs stor vikt vid renhet och orenhet. Blod är orent, därmed även kvinnors menstruation. Antagligen spökar även en viss rädsla för att gudfruktiga män skulle distraheras och frestas av kvinnlig närvaro. Förbudet mot kvinnor finns även på en del andra shinto närstående områden; exempelvis inom dohyō, den traditionstyngda sumo-sportens brottarring. Eller på det heliga berget Ōmine-san, världsarv sedan 2004, som reser sig nära den gamla kejsarstaden Nara. (En kristen motsvarighet till kvinnoförbudet tillämpas av munkrepubliken Athos i nordöstra Grekland.)

De enda som fritt rör sig till och från Okinoshima är stormsvalor, alkor och andra sjö- eller vadarfåglar – oberoende av kön.

Det står skrivet i stjärnorna om hon försökte mellanlanda på Okinoshima, men i början av 200-talet ledde änkekejsarinnan Jingū en invasion av Korea. Detta trots att hon var gravid med den just avlidne kejsarens barn. Under överfarten var Sumiyoshi, ytterligare en i raden av japanska havsgudomligheter, flottans trygge lots. En häftig storm bröt ut, men han dirigerade stora fiskar till att stilla havet och förhindra att skeppen gick i kvav. Vid återkomsten efter en lyckad invasion anlade Jingū helgedomen Sumiyoshi Taisha i Osaka, numera med filialer på tusentals orter. Den krigiska damen blev påpassligt nog själv en gudinna, som tillbes där. Självfallet hör sjömän och fiskare till supportrarna.

Tsushimasundet är känt för en annan tilldragelse: Sjölaget vid Tsushima mellan Japan och Ryssland den 27–28 maj 1905. Den japanska flottan under amiral Togo vann en förkrossande seger, och två tredjedelar av den ryska flottan sattes ur spel. Det är obekant huruvida amiral Togo anropade guden Okinoshima till stöd, men förmodligen observerade han och hans män öns vita fyrtorn på det 244 meter höga berget Ichinodake. Hur som helst var sjöslaget det allra första där radiotelegrafi användes som kommunikationskanal.

Men det är, som det brukar heta, en annan historia.


Lämna en kommentar på "Okinoshima – sjöfartens helige beskyddare"