Missing at sea ‒ havets mysterier

Den 23 november höll jag ett anförande på Katarina Sjöfartsklubb i Stockholm. Temat var Missing at sea ‒ havets mysterier. Jag betonade att de uppräknade exemplen är ett representativt urval. Ett sammandrag följer här.

Givetvis anade jag inte att temat skulle bli dagsaktuellt. Sedan drygt en vecka tillbaka låg den försvunna argentinska ubåten ARA San Juan någonstans på Sydatlantens botten. Syret på ubåten i undervattensläge beräknades räcka i sju dagar, och den tiden hade löpt ut. Det går knappast att föreställa sig något mer fruktansvärt än att hjälplöst befinna sig på havets botten och invänta döden. Efter mitt anförande har det framkommit att det kan ha förekommit en explosion just där ubåten senast hördes av. Jag tänker mycket på de 44 personerna ombord, 43 män och en kvinna.

I tider av nödläge till sjöss lägger man politiska kontroverser åt sidan. Brittiska Royal Navy har satt in fartyg och flyg stationerade på de omstridda Falklandsöarna, som argentinarna kallar Islas Malvinas och betraktar som sitt territorium, i sökandet efter ubåten.

Jag nämnde också att ett SOS-meddelande hade sänts några dagar tidigare från ett japanskt fiskefartyg i farvattnen utanför Palauöarna, mellan Japan och Australien. Den japanska Kustbevakningen och andra räddningsenheter hade förgäves sökt efter besättningen på sju man, två japaner och fem indonesier. Just efter mitt anförande läste jag nyheten att hela besättningen var välbehållen. De hade övergivit sitt fartyg Gyotoku Maru 1 och räddats ombord på ett annat fiskefartyg, som förde dem till filippinsk hamn.

Ett försvinnande utan happy end inträffade för snart 90 år sedan. I juletid 1928 försvann Det Østasiatiske Kompagnis stolta skolskepp København spårlöst med man och allt. Fartygets 45 befälselever såg helt säkert fram emot ett långt yrkesliv som sjömän. Det grymma ödet ville annorlunda.

Ombord fanns även fartygets grundbesättning på 15 man, med befälhavaren Hans Ferdinand Andersen i spetsen.

Mellan 1921 och 1928 genomförde København nio seglatser över världshaven. Den 21 september 1928 lämnade hon Nørresundby vid Limfjorden på sin tionde och ‒ som det skulle visa sig ‒ sista resa. Hon var lastad med krita och cement. Destinationen var Buenos Aires, dit hon ankom den 17 november.

Lasten lossades, men avsegling försenades till följd av oklarheter kring ny last. Kapten Andersen fattade beslut om att København skulle lämna BA i ballast. Förtöjningarna lossades den 14 december, efter nästan en månad i hamn.

Efter att København lämnat Rio de la Platas mynning akteröver lades kursen ostvart, med Adelaide i Australien som destination. Resan beräknades ta halvannan månad eller ungefär 45 dygn; sträckvis genom det ökända fyrtiogradsbältet ‒ the roaring forties.

Den 22 december utväxlade København julhälsningar med norska s/s William Blumer via radio. Allt rapporterades vara väl ombord. Det var det allra sista livstecknet från København.

Veckorna gick utan att något hördes från København, men det dröjde innan man började känna oro hemma i Danmark. Kapten Andersen var känd för att inte höra av sig stup i kvarten under sina seglatser.

Men i april 1929 gav sig ØK:s m/s Mexico iväg mot Sydatlantens ödsliga vattenvidder för att söka efter København. En rad brittiska och andra fartyg deltog i sökandet, utan att finna ett enda spår.

Københavns försvinnande är fortfarande ett olöst mysterium. Om detta berättade jag mera i detalj i Sjöfartstidningens tryckta upplaga nr 11 2016 under rubriken Det gäckande julmysteriet.

Dagen före nyårsafton 1975 sjönk den norskägda OBO-tankern Berge Istra utanför den filippinska ön Mindanao. Man trodde först att fartyget hade förlorat radiokontakten. Därför inleddes en räddningsoperation först den 7 januari 1976. Den 18 januari påträffades två spanska matroser i en livflotte. Övriga 30 man ombord, däribland 13 norrmän, hade följt fartyget i djupet. Vid en sjöförklaring i New York belades alla närvarande med tystnadsplikt. Därför vet vi än i dag inte vad som kom fram och vad som egentligen hade hänt fartyget. Eftersom Berge Istra var registrerad i Liberia behövde man inte följa norska lagar.

Nästan fyra år senare, under hösten 1979 försvann systerfartyget Berge Vanga i Sydatlanten. Hon var-lastad med järnmalm från Brasilien och destinerad till Japan. 40 man omkom. Även nu hölls sjöförklaring bakom lyckta dörrar och med tystnadsplikt för de närvarande.

Ett av de mest omskrivna mysterierna till sjöss gäller den amerikanska brigantinen Mary Celeste. I början av december 1872 påträffades hon drivande vind för våg i Atlanten utanför Portugal, utan en levande själ ombord.

Utöver befälhavaren Benjamin Briggs bestod besättningen av sju man; två amerikaner, fyra tyskar och en dansk. Dessutom följde kapten Briggs hustru och deras tvååriga dotter med på resan.

Mary Celeste siktades från den kanadensiska brigantinen Dei Gratia, där man fann hennes rörelser besynnerliga. Dei Gratias befälhavare var god vän med kapten Briggs. Han visste att hon hade lämnat New York en hel vecka före hans eget fartyg, med Genua som destination. Dei Gratias överstyrman tog sig ombord på Mary Celeste och kunde konstatera att alla som borde vara ombord var spårlöst försvunna. Lasten var orörd, det fanns gott om proviant ombord, och personliga tillhörigheter fanns kvar i skans och hytter.

Fantasifulla skribenter bidrog snart till mytbildning. Som till exempel att ett blodigt svärd skulle ha påträffats under kapten Briggs koj. Eller att en måltid skulle ha stått framdukad men orörd, enligt någon rentav fortfarande varm. Det är helt enkelt inte sant.

Sant är däremot att livbåten och sextanten saknades. Tydligen hade man av okänd anledning lämnat fartyget.

145 år senare är gåtan vad som hände Mary Celestes besättning och passagerare fortfarande olöst. Till de många spekulationerna hör väderfenomen som skydrag, det vill säga en tromb till havs. Men en direktträff av en sådan borde ha vållat skador ombord.

En annan spekulation rör sig om myteri, kanske i så fall i förening med mord på befäl och passagerare, varpå förövarna dumpat kropparna i havet och givit sig iväg mot okänt mål med livbåten.

Sanningen kommer nog dessvärre aldrig att uppdagas.

Hösten 1955 påträffades den kombinerade lustyachten och fiskebåten Joyita med svår slagsida nord om Fiji i Stilla havet. Besättningen på 16 man och nio passagerare var och förblev spårlöst försvunna. Fartygets jolle och tre livflottar saknades. Joyita, som var byggd 1931, har kallats "Söderhavets Mary Celeste".

Våren 2007 inträffade ytterligare en "repris", nu utanför Stora Barriärrevet, om än i mindre skala än Mary Celeste och Joyita. Katamaranen Kaz II påträffades utan en människa ombord. Tre australiensiska män som givit sig ut i båten var och förblev spårlöst försvunna. Kaz II kallades "spökyachten". Båtens livjolle var försvunnen och påträffades aldrig. Till spekulationerna hörde att männen skulle ha fallit offer för pirater.

En annan spekulation handlar om seismisk aktivitet på havsbottnen som på något vis skulle kunna påverka sjöfarten, men då handlar det snarare om fartyg som försvunnit med man och allt.

2009 reste jag med det japanska passagerarfartyget Ogasawara Maru mellan Boninöarna långt ute i Stilla havet och Tokyo. I höjd med de vulkaniskt oroliga Izuöarna syd om Tokyo syntes plötsligt långa stråk av något med en mönjeaktigt röd färgnyans i havet. Det rörde sig inte om något utsläpp från Ogasawara Maru, och inget annat fartyg var i sikte just då.

Kunde det vara algblomning så här långt ut på öppet vatten, med djup som i Izu-Boningraven här vid sidan av Boninbågens vulkankäglor sträcker sig nedåt 10.000 meter? Jag tvivlar på det.

Om babord kunde konturerna av ön Miyakejima anas i diset. Vid millennieskiftet fick öns vulkan ett så våldsamt utbrott att hela befolkningen fick evakueras. Först efter fem år kunde öborna återvända hem. Ön liksom Boninbågen och Japan i övrigt ingår i Stilla havets eldring, där jordbävningar och vulkanutbrott kan förväntas när som helst. Inte för inte har japanska fiskare kallat farvattnen runt Miyakejima Ma no umi, ”Djävulshavet”. Genom fantasifulla västerländska skribenters försorg har detta svällt till ”Draktriangeln”, en stillahavsversion av ”Bermudatriangeln”. Den brukar placeras mellan södra Japan, norra Filippinerna och Guam.

Bermudatriangeln är havsområdet mellan Bermuda, södra Florida och Puerto Rico. Listan är lång över verkliga och uppdiktade försvinnanden i farvattnen. Vid närmare granskning visar sig en del fall som tillskrivits Bermudatriangeln ha inträffat i helt andra farvatten. Fantasifulla skribenter har blandat in UFO och utomjordingar i sina så kallade förklaringar.

Namnet Bermudatriangeln lär ha myntats 1947, då fem amerikanska stridsflygplan försvann spårlöst i området. Det sägs ha varit soligt och klart väder, enstaka moln och nordostlig bris. Plötsligt rapporterade piloterna att något var på tok. Exempelvis hade kompasserna upphört att fungera. Därefter bröts radiokontakten och planen försvann för alltid. Ett plan som gav sig ut för att söka efter dem försvann också spårlöst. Därefter har de flesta rapporterade fall handlat om fartyg.

Det kan finnas en förklaring, även om den kanske kan uppfattas som ytterligare ett fantasifoster. På delar av havets kontinentalsockel finns stora mängder metanhydrat lagrat sedan tusentals år. Om en undervattensbävning eller ett vulkanutbrott på havets botten får metanhydrat att komma upp till ytan kan det uppstå ett slags bubbelfenomen av gas som påverkar havets lyftkraft och därmed passerande fartygens flytförmåga. Med andra ord sägs ett fartyg under sådana extrema omständigheter kunna sjunka som en sten. Atmosfären sägs också kunna påverkas, med ödesdigra följder för flygplan som råkar passera just där. Metanhydrat finns på Bermudatriangelns botten.

Den 1 oktober 2015 försvann det amerikanska lastfartyget El Faro på resa mellan Jacksonville, Florida, och Puerto Rico. Med henne i djupet följde hela besättningen på 33 man, flertalet amerikanare. Det var den värsta katastrofen med ett USA-flaggat lastfartyg sedan 1983. Något medium föll för frestelsen att associera till Bermudatriangeln. Men orsaken till haveriet var att hon gav sig ut just där or-kanen Joaquin drog fram. Vraket påträffades så småningom.

När sjömän är och förblir spårlöst försvunna ute på havet blir det så småningom aktuellt att dödförklara dem. Den amerikanske sjökaptenen, författaren och rutinerade ensamseglaren Joshua Slocum försvann med sin slup Spray då han i november 1909 seglade mot Orinocofloden. Han återfanns aldrig men dödförklarades först 1924.

1992 försvann en maskinchef från ett svenskt fartyg mitt ute på Sydatlanten. Två år senare ansökte hans sambo om att han skulle dödförklaras. Ärendet vandrade ända till Högsta domstolen, som lär ha slagit fast att ansökan om dödförklaring i ett sådant fall kan ske först tre år efter försvinnandet. Möjligen gäller andra regler nu, ett kvartssekel efter att chiefen försvann.

1963 gav sig den 13-årige japanen Takeshi Terakoshi ut på fiske i Japanska sjön, tillsammans med två vuxna släktingar. De försvann spårlöst, och efter ett tag dödförklarades alla tre. Först 1987 blev det känt att Takeshi levde i det slutna Nordkorea, där hans båda släktingar påstods ha avlidit av sjukdom. Den officiella versionen var att trion hade lidit skeppsbrott och räddats av nordkoreanska fiskare. På japanskt håll misstänkte man snarare kidnappning. Hur som helst annullerade de japanska myndighet-erna Takeshis dödförklaring 1997.

Den kinesiske sjömannen Poon Lim innehade länge vad som tros ha varit världsrekordet i överlevnad till havs. Krigsåret 1942 var han mönstrad som stewardsbiträde på det brittiska ångfartyget Ben Lomond. Under gång mellan Kapstaden och Paramaribo torpederades hon den 23 november av en nazi-tysk ubåt.

Poon Lim tog på sig en livväst och lämnade det sjunkande fartyget. Efter några timmar i havet kunde han ta sig upp på en tom livflotte. Där fanns färskvatten och lite proviant. När det sinade började han samla regnvatten och fiska mat från havet. Vid ett tillfälle passerade ett fraktfartyg helt nära, men utan att rädda honom. Poon Lim hävdade senare att det berodde på att han var kines.

Den 5 april 1943 nådde Poon Lim land och en flodmynning, där tre brasilianska fiskare tog väl hand om honom. Han hade magrat men kunde gå utan hjälp. Så småningom kom han till Storbritannien. Där han fick veta att av Ben Lomonds besättning på 55 man var det endast ytterligare elva som hade räd-dats. Kung Georg VI tilldelade honom British Empire Medal för hans bedrift att överleva 133 dygn ensam på havet. Hans kommentar: "Jag hoppas att ingen någonsin behöver slå det rekordet!"

Rekordet slogs ändå, av den salvadorianske fiskaren José Salvador Alvarenga. Han säger sig själv ha lämnat sin hemmahamn Chocohuital i december 2012. Efter mer än ett år, i februari 2014, kunde han stappla iland i Majuro på Marshallöarna. Med ombord hade funnits ytterligare en man, Ezequiel Cordoba. De fångade fisk och fåglar samt drack sköldpaddsblod och sitt eget urin för att överleva. Så småningom dog ändå Cordoba, och Alvarenga anklagas nu för att ha ätit av hans kött. Cordobas efter-levande har stämt honom för kannibalism. Men nöden har ingen lag, skulle man kanske kunna säga ‒ även om det bjuder emot.


Lämna en kommentar på "Missing at sea ‒ havets mysterier"