”Maskinistens båtar”

Härförleden tog jag mig till Sjöhistoriska museets mysiga och välstuvade bibliotek vid Gärdet i Stockholm. Jag var ute efter museets årsbok 1962, där skeppsredare Sven Salén berättar en märklig historia.

En söndagsförmiddag i november 1939, då andra världskriget just hade brutit ut, anlände Salén till Karlshamn. Där hade han för avsikt att göra fartygsaffärer med en färgstark lokal redarkollega.

Klas August Andersson uppges ha givit sig ut till sjöss redan vid tolv års ålder. Så småningom blev han ångfartygsmaskinist, en befattning som på den tiden antagligen kallades maskinmästare. Han var till sjöss under första världskriget, och innan kriget var tillända hade han hunnit köpa sina första fartyg. Men Klas Andersson ville hellre bli titulerad mäster än skeppsredare.

Jag var nyfiken på honom redan 1977-79, då jag var redaktör för dåvarande Svenska Maskinbefälsförbundets tidskrift Maskinbefälet. Men jag tyckte inte att jag hade lyckats komma över tillräcklig kunskap om honom. Exempelvis sökte jag med ljus och lykta efter ett rederi- eller bolagsnamn. Det är fortfarande höljt i dunkel, åtminstone för mig. I folkmun lär rederiet rätt och slätt ha kallats "Maskinistens båtar".

Det berättas att mäster Andersson bibehöll sina enkla vanor från sjölivet. I hans standardklädsel ingick maskinistmössa och maskintofflor. Yrkesstoltheten vägde tyngre än framgångarna. Affärerna gick nämligen mycket bra för honom, både de sista krigsåren och under mellankrigsperioden.

I mitten av 1930-talet köpte han även Helenebergs varv i Karlshamn, men under hans tid har varvet liknats vid en "skeppskyrkogård".

Skälet till att Sven Salén dök upp strax efter det andra världskrigets utbrott var att mäster Andersson hade bestämt sig för att sälja sina sista sju rätt bedagade fartyg, som han hade anskaffat mellan 1925 och 1935. Salén berättar så här i museets årsbok:

"...Han satt i Karlshamns Varvs fina styrelserum i maskinisttröja och tofflor och drack grogg med sitt befäl. Vi hörde från rummet, när Andersson sade: 'Ut med er, nu kommer det folk!' Han hällde i varsin folkkonjaksgrogg, där vattnet var i minoritet. Jag sade, att jag ansåg det vara för tidigt att helga vilodagen på detta vis. 'Jaså, passar inte min grogg, så kan herrn gå.'..."

Affären blev ändå av. De ålderstigna fartygen gick skiftande öden till mötes, men från och med nu i tjänst för det Salén närstående Rederi AB Strim. Sex av dem döptes om efter den så kallade fruntimmersveckans namnsdagsnamn, och det sjunde efter Saléns kompis Evert Taubes dotter Ellinor.

Endast ett av dem, s/s Margareta, krigsförliste. Hon torpederades av en sovjetisk ubåt den 9 juli 1942 utanför Arkö. 14 man omkom. Margareta var byggd 1884.

Den äldsta av damerna, Emma (byggd 1868), sjönk 1940 till följd av en olyckshändelse. Samma år grundstötte och kondemnerades Kristina (byggd 1880). Sara såldes 1942 och sjönk 1957. Johanna, Magdalena och Ellinor ljöt alla skrotdöden under 1950-talet.

Det nämns inte i det sparsamma eftermäle jag kunnat finna, men gissningsvis var affärsidén att Maskinistens båtar skulle sättas in på malmfarten mellan Luleå/Oxelösund och tyskbehärskade östersjöhamnar.

I början av andra världskriget hade britterna långt framskridna planer på att angripa Luleå och Oxelösund för att stoppa malmtransporterna till Nazi-Tysklands vapensmedjor, men planerna förverkligades aldrig.


Lämna en kommentar på "”Maskinistens båtar”"